Jag minns när jag första gången hörde Elegant Machinery. Jag och min kompis Mathias satt på golvet hemma hos Krister Svensson i Lund en av mellandagarna julen 1989 och bläddrade i (numera utdöda) Front Musics skivbackar efter några vinylfynd, när Krister kom in med en singel i handen.
— Här är mitt senaste band, sade han, och lade testpressen på skivtallriken.
Ur högtalarna strömmade all världens sköna synth-poppiga tongångar och en röst som nästan kunde fått Steve Strange att se sig lite avundsjukt omkring. Tur för honom att han hade en god marginal på nästan tio år! Jag bestämde mig direkt, den här singeln skulle jag ha!
Singeln kom någon vecka senare och jag köpte den på Stadt Hamburg den 12 januari när Elegant Machinery spelade tillsammans med tre andra band (bland annat Chirurgie Esthetique som nog är det enda nu existerande av de övriga tre). Konserten minns jag som en höjdarkväll och det var en nöjd synthpopsfantast som gick och lade sig den kvällen.
Nu några år senare står den där singeln fortfarande i en av mina singelbackar och är precis lika bra. Det är bara det att den har fått både större och mindre kompisar. Två fullängdare och två maxisinglar har de hunnit med sen den där decemberdagen i Lund. Nu var det alltså dags för mig att göra en intervju med en av herrarna bakom detta smöriga ljudhopkok.
Efter mycket dividerande om tid och plats både från mitt och Richards håll, kom vi till slut överens om att ses utanför en stor, berömd hamburgerkedjas filial i Lund.
Trots lite feber, en massa snö och is och en länsbuss som aldrig kom, hamnade jag till slut i Lund.
Richard ser inte det minsta irriterad ut över en kvarts väntan, förklarar att han absolut inte vill sitta på den berömda hamburgerkedjans restaurang, så vi går istället in på ett kafé och slår oss ned vid ett bord och börjar prata.
Historien började i november 1988 då Robert Enforsen och Richard Johansson möttes på en synthfest i Helsingborg. Richard tycker att jag ser tvivlande ut och skrattar:
— Det är sant, det fanns faktiskt sådana fortfarande då. Leslie Bayne och Richard frågade Robert om han ville sjunga i deras band, det ville han och det blev bra. På den vägen är det, förklarar Richard.
Alla tre är i grund och botten synthare. Richard föll platt för “Don’t You Want Me” 1982. Det är bara Johan som har haft lite andra idoler, han har lyssnat en hel del på femtiotalsrock.
— 1984 hörde jag Front 242 för första gången, efter Howard Jones-konserten här i Lund. Vi hade förresten neonkläder på oss, det var väldigt fult! Då fick jag upp ögonen för dem, Portion Control och Nitzer Ebb så småningom och sedan har det varit det som har gällt. Sedan spårade all synthpop ur, utom Depeche Mode och Erasure, men nu är det inne igen efter “Chorus”-LPn.
Richard nämner helst inte sina tidigare band, utan säger bara att “det tar vi en annan gång”.
Efter att ha kommit igång, så gick de tre in i Jonas Warnebrings studio och gjorde en demotape på, förutom singellåtarna, även “Strange Behaviour” och “Approaching Forces”. Den skickades till Sonet och Electronic Beat Association. På det senare fick de napp direkt och singeln släpptes. Richard berättar vidare:
— Vi hade knappt gjort någonting, knappt några låtar, inga livekonserter, ingenting. Vår första fumlande konserter blev ju rätt intressanta, bland annat en i Göteborg då Leslie var så full att han ramlade av scenen.
— Först var det tänkt att det bara skulle bli en mini-LP, men vi slängde ihop några låtar till och det blev en LP, fortsätter han. Den enda jag inte är nöjd med på “Degraded Faces” är “State of the Nation” som från början var mycket långsammare. Jag tycker nog den var bättre då
LPn sålde bra och “Process” kom ut på CD-maxi mycket på grund av att den hamnade på försäljningslistorna i Spanien. Elegant Machinery har också blivit jättepoppis i Mexico tack vare en kille som spelar dem på den radiostation han jobbar på. Men de säljer inga skivor där eftersom folk inte har råd att köpa dem. Istället tar de med sig kassetter till radiostationen och får där för en billig penning spela av dem. Richard tar det med ro:
— Det är kul att det finns intresse, men det är ju tur att det inte är något man gör för att leva på.
Richard och jag är överens om att den senaste CDn är “softare” och mer depressiv än den tidigare.
— Det beror nog på att det var Leslie som gjorde mycket av musiken tidigare, men han tröttnade fort och vi satt ofta tillsammans och putsade ljuden. Men hade jag haft den utrustning då som jag har idag, så hade det låtit helt annorlunda ljudmässigt redan tidigare.
— Oftast skriver jag faktiskt texten först, sedan hittar jag på någon bra slinga och till sist kan man pilla med de roliga ljuden, men ibland händer det att men bara sitter och gör låtar med mystiska ljud i.
Till våren kommer vi antagligen att släppa “Repressive Thoughts” på maxi och på den kommer vi i så fall att inkludera en låt som är väldigt Yazoo-aktig med många skojiga ljud. Då skiter jag i hur texten blir, det viktiga kommer att vara slingorna och en massa synthljud som blippar och bloppar.
Det har trots Elegant Machinerys korta levnads tid hunnit cirkulera ganska många rykten kring bandet, och jag hoppas kunna reda upp ett och annat här.
Bandet bestämde sig gemensamt och av olika anledningar att inte ha med Leslie på scen (en av dem nämns tidigare i artikeln). Man blev inte ovänner och började förstöra för varandra, utan Leslie fortsatte bara att arbeta i bakgrunden.
— Han hade helt enkelt inget intresse av att spela live, förklarar Richard, dessutom funkade det inte.
Under den här tiden raderades några av Elegant Machinerys ljuddisketter och vidare rykten cirkulerade om att Leslie raderat dem av ilska på de andra två medlemmarna. Det hela var tydligen bara tanklöshet.
— Varken Leslie eller jag är speciellt bra på att hålla ordning på våra disketter och efter “Degraded Faces” tyckte Leslie att, “nu är den ju färdig, så då behövs de inte mer”, så han samplade över dem. Det var inte alls av elakhet utan av dumhet.
När Elegant Machinery började sin bana spelade nästan alla småband body. Numera spelar de flesta synthpop och de som inte tål det vill låta cyber eller crossover. Men varför började då Richard spela just synthpop, när alla de stora idolerna öste på med body i 130-140 bpm?
— Jo, för att det är så kul att höra på Ultravox och då vill man göra något liknande själv. Så enkelt är det! Och nu får man en extra skjuts om man hör på Vince Clarkes “Chorus”, den är jätterolig!
Andra idoler som nämns är Human League, A Flock of Seagulls och Data. Det var förresten från en LP av Data som Elegant Machinery tog sitt namn.
En servitris som håller på att duka av ett bord lutar sig lite år vårt håll då hon får syn på min intervjubandspelare. Jag tittar på henne i ögonvrån och det syns att hon komma på vilken kändis Richard egentligen är. Jag tror inte att hon lyckas.
Texterna kommer bara till när Richard är på dåligt humör, ledsen eller nere. Det går inte att skriva bra texter annars, men det kanske inte var något nytt.
— Krister på Energy tycker att texten till “Cheap Girl” är banal, men man vill ju säga någonting och det är min favoritlåt på skivan. Han tycker att allt skall låta så modernt hela tiden.
Vid tal om dagens musik nämner Richard helst inte Depeche Modes nya platta, eftersom han är så besviken på den. Erasure, And One, Front Line Assembly, Kraftwerk duger, men Front 242 och Nitzer Ebb har gjort sitt, anser han.
— Kanske beror det bara på att jag är så tjurskallig och tycker att Depeche skall hålla på sitt.
Det som ligger närmast vid en blick framåt är den troliga maxin “Repressive Thoughts” till våren. Dessutom skall det bli en turné, här i Sverige och i Spanien. Sedan kommer det förhoppningsvis att bli en hel det spelningar i TV. De vill nå ut till folk och skapa distributionskontakter, gärna i Tyskland där nätet är väldigt dåligt.
Det sista Richard ropar innan han försvinner i riktning mot Lunds station är:
— Skriv nu inte en sådan där tråkig artikel i intervjuform!
“Det är inte lätt att tillfredsställa allas önskemål”, tänker jag, ropar “Nej då!” och tycker att det skall bli riktigt roligt se dem live nästa gång.