När jag för första gången hör Dead Eyes Opens nya skiva “CET” (Central European Time) så är det med ett uttryck av förvåning. Det här är något nytt. En synthgrupp som låter så glatt! Dead Eyes Open upphör aldrig att förvåna med sina tvära kast mellan olika stilar, och det här är definitivt ett steg i rätt riktning.
I maj 1988 skulle två grabbar från Trollhättan — den ene sjöng i ett synthband och den andre var en s k “hemmapulare” — på konsert tillsammans. De upptäckte att de hade ungefär samma tankar om hur musik borde göras och de ville komma längre än till demostadiet — i bästa fall — med sin musik. Väl hemma igen döpte Jonas Göransson och Peter Nyborg — ty så hette de två grabbarna — sitt nya projekt. Det fick heta Dead Eyes Open efter en skiva med Severed Heads som de tyckte var mycket bra. Så satte de igång att göra låtar. Den första de gjorde var “Marilyn”, som kom att höra mycket talas om sig. Den fick nämligen chansen att vara med på “Trans Europa”, en skiva som tidningen New Life gav ut, där hälften av de medverkande banden var schweiziska och hälften svenska.
— Marilyn är en av de få låtar som vi har gjort tillsammans, berättar Peter Nyborg. Själv flyttade jag från Trollhättan till Stockholm för att jag fick jobb här, men Jonas blev kvar. Att splittras var nog ändå det sista vi funderade på. Jag var ju sedan tidigare van att sitta för mig själv och göra musik och skillnaden blev att när jag var färdig så skickade jag ner mina alster till Jonas. Han lyssnar, lägger eventuellt på något ljud och skriver en bra text till. Nu gör vi nästan lika ofta tvärtom, men det är svårt för mig att skriva en text som passar eftersom det är han som sjunger. Då får jag sjunga så gott jag kan för honom, så att han förstår hur jag vill ha det.
I början av sin karriär skrev Dead Eyes Open låtar i massor, mestadels klassiska tunga synthlåtar med mycket dist på sången. De lyckades få en hel del spelningar runt om i Skånetrakterna och det var på en av dessa konserter, för övrigt i Hässleholm, som det efteråt steg fram en kille som visade sig vara från skivbolaget Electronic Beat Association (numera del av Energy) och undrade om de eventuellt var intresserade av ett skivkontrakt.
— Det var vi ju naturligtvis, säger Peter. Men vi bestämde oss nästan genast efter det tillfället att vi skulle byta stil. Han förklarar: Tunga, i många fall monotona och ganska primitiva synthrythmer är det så många band som gör och det finns nog en viss mättnad på den fronten. Tillika är dist något som vi tror man lägger på sången för att dölja hur illa man egentligen sjunger. Vi tyckte att vi kunde betydligt bättre än så, och Jonas är duktig på att sjunga, så disten försvann och musiken blev väldigt många snäpp mjukare och lugnare. Over alltsammans kom en känsla av melankoli.
Deras arbete mynnade i augusti 1991 ut i LPn “In times like these”. Deras gamla fans som de hade skaffat sig vid liveframträdandena kände inte riktigt igen dem. Materialet var för lugnt och det var inte precis något man studsar runt eller stagedivear till.
— Vi tog åt oss av kritiken, men vi ville absolut behålla synthpopsoundet i vår musik, menar Peter. Alternativet blev att göra det snabbare, men också gladare. Det är ett sätt att utveckla den här genren. Det har genom åren på något sätt blivit ett vedertaget begrepp att synth ska vara intimt förknippat med depression och det gör väl ingen människa glad. Givetvis kan det vara enormt skönt att få sitta och lyssna på en sorgsen låt, men det måste ju finnas alternativ!
Det blir antagligen några spelningar för Dead Eyes Open i Tyskland längre fram, och kanske fick fler upp ögonen för dem när de spelade förband till And One på deras Sverigeturné nyligen. Med den utvecklingstakt som Dead Eyes Open håller är det inte någon större risk för stagnation och det är lika spännande att höra vad de har hittat på varje gång de kommer med något nytt.