En ny singel kommer i slutet av juni och till höst planeras en turné. Johan Kinde och Tom Wolgers, som gick skilda vägar 1982, har till slut återförenats. Lustans Lakejer var utan tvivel det största svenska åttiotalsbandet. Inte störst på det sättet att de sålde flest skivor eller hade flest fans, utan därför att de helt enkelt var mest åttiotal.

I allt de gjorde personifierade de tidens anda; kläderna, låttexterna, musiken. Lustans Lakejer handlade inte om uppror eller protest, Lustans Lakejer handlade om eskapism, skönhet och romantik. De var den svenska delen av den nyromantiska våg som i början av åttiotalet svepte över väldens dansgolv och hitlistor.
Denna trend bröt starkt mot rockens och punkens ideal. Visst irriterade sig många på dem, för många var Lustans Lakejer helt enkelt en musikalisk manifestation av börsklipparmentaliteten. Och inte blev de populärare efter att sångaren Johan Kinde i Expressen sagt att “kläderna är viktigare än musiken”.
Detta var givetvis en medveten provokation från Sveriges meste posör. En provokation som svaldes med hull och hår, som ledde till hån och sneda blickar, men även till beundran och urskillningslös dyrkan från den växande skaran fanatiska fans.
Bandet blev även beskyllda för att vara nynazister på grund av ett helt ogrundat påhopp från en landsortsjournalist. En stämpel som länge hängde kvar i media.
— Att vi skulle ha varit nynazister är givetvis helt befängt och taget ur luften, berättar Peter Bergstrand, basist i gruppen från starten och fram till 1982.
— Apropå killen som skrev den uppmärksammade artikeln som startade hela den här fascisthistorien, så måste han ha bestämt sig redan innan vi träffade honom för att skita ner oss. Jag kommer fortfarande ihåg intervjutillfället.
— Det var en helt vanlig, avslappnad intervju backstage där vi pratade om musik och så. Journalisten lyckades knäppa en bild när Kinde gestikulerade med armarna, och sedan kom givetvis en jättegrej i tidningarna med en bild på Johan med utsträckt högerarm. Vansinne… konstaterar han trött.
Till saken hör att Lustans Lakejer aldrig brydde sig om att dementera fascistryktena. Inte därför att de var sanna, som givetvis belackarna hävdade, utan därför att de var för befängda för att över huvud taget kommenteras.
Keyboardisten Tom Wolgers gav sin syn på saken i en Schlagerintervju 1982. Där förklarade han, att det visserligen skulle ha räddat gruppens ansikte om Johan hade förklarat sin politiska inställning (som var betydligt mer åt vänster än åt höger) för pressen, men att det vore att ge efter. Hos Lustans Lakejer fanns nämligen grundidén om musik som underhållning, utan politiska undertoner. Men att inte ta ställning är också att ta ställning.

Dekadens

Historien om Lustans Lakejer började i slutet av sjuttiotalet. De tre unga killarna Johan Kinde, Peter Bergstrand och Urban Sundbaum lyckades bryta tristessen i Stockholmsförorten Åkersberga genom att spela tillsammans. Namnet fann de i en kioskdeckare, musiken var avskalad och texterna radikala.
Efter flertalet av spelningar på Musikverket i Stockholm kom de i kontakt med Klas Lunding som precis hade startat bolaget Stranded Records. Där släpptes två singlar 1980, och debutplattan, även den kallad “Lustans Lakejer”, började spelas in. Vid det här laget kunde också betydliga förändringar noteras i bandets sound.
Till att börja med hade två medlemmar tillkommit nämligen Jan Kyhle (sedermera Reeperbahn) på klaviatur och Adrian på gitarr. Musiken var betydligt närmare influenserna Roxy Music och David Bowie än tidigare och Johans texter hade också bytt karaktär till det mer dekadenta slaget
Nu sjöngs det om vin, kvinnor och champagne och om begärets dunkla mål. Den unge Johan Kinde, bara sjutton år, sjöng sånger om ett vuxenliv han aldrig upplevt.
Detta var precis när den så kallade “nya vågen” bröt igenom i Europa. Band som Ultravox, Spandau Ballet, Human League och Depeche Mode tog över musikscenen. Och Lustans Lakejer var ultramoderna.
LP nummer två släpptes samma år som debuten, 1981, och blev en total succé. Bandet hade nu ännu en gång bytt sättning. Kinde och Bergstrand var kvar, men bakom trummorna satt nu Christer Hellman. På klaviaturer fanns Tom Wolgers, en skolad pianist som såg till att syntharrangemangen fick en större plats i ljudbilden.
“Uppdrag i Geneve” såldes i över 20.000 exemplar, och den efterföljande turnén drog utsålda hus. Det var detta Lustans Lakejer som kom att krossa flickhjärtan och täcka landets nöjessidor med spaltkilometer. De var de fyra unga moderna män som man antingen älskade eller älskade att hata. Plötsligt kunde grabbarna få personliga inbjudningar till ställen de inte ens hade åldern inne för att komma in på.
1982 hoppade Tom Wolgers av bandet för att bli fotomodell och starta ett eget band. Med honom försvann en stor del av elegansen och låtsnickrarkonsten som gjort “Uppdrag i Geneve” till en sådan framgång. Bekantskapskretsens förmågor var dock ännu inte uttömda.
Bland vännerna i innekretsen fanns en herre vid namn Janis Bokalders. Han övertog Wolgers plats bakom syntharna, och gjorde det riktigt bra. Med honom bakom maskinerna tillverkades gruppens största hit, singeln “Diamanter”. Den efterföljande plattan “En plats i solen” blev även den en stor framgång.
Men allt underbart är kort, och Lustans Lakejers plats på den absoluta toppen varade inte länge. Efter “En plats i solen” dalade deras stjärna stadigt mot botten.
En misslyckad utlandslansering gjordes under namnet Vanity Fair, och i motgången skingrades gruppen. Kvar blev bara Johan Kinde som tog hjälp av gitarristen Anders Eriksson. Med dessa båda som enda medlemmar släpptes plattorna “Lustavision” och “Sinnenas rike”. Under våren 1986 kom den sista skivan med Lustans Lakejer, singelfloppen “Tusen och en natt”.
Hösten 1986 hölls så den sista konserten på Ritz i Stockholm. Lokalen var väl vald — det var här genombrottsspelningen hållits precis fem år tidigare. Det blev ett avsked i molltoner. Den sista upplagan av bandet var nämligen bara en svag skugga jämfört med det tidiga åttiotalets triumfatorer. Eller som den gamle Strandedgeneralen Klas Lunding sammanfattar:
— Tyvärr var hela Lustans Lakejers karriär en fallande skala neråt. De första plattorna var bra, den allra första till och med oerhört bra, men sedan blev musiken sämre för varje platta. Den sista plattan var enligt mitt tycke riktigt usel.

Återförening

Sex år efter det att bandet gav sin avskedskonsert är de alltså åter aktuella. Johan Kinde och Tom Wolgers plockar upp den fallna fanan och återbildar bandet. I dagarna släppte Telegram Records samlingsplattan “Unga Moderna” , en dubbel-CD med 39 låtar från början av åttiotalet. Där är Lustans representerade med hela 10 låtar. För urvalet står Lunding, numera anställd på Telegram.
I augusti släpper också Polygram en “best of”-samling med bandet, lagom till den turné de då skall ut på. Arbetet med en ny singel, “Omöjligt uppdrag”, pågår dessutom för fullt.
Att säga att singeln är ny är dock inte riktigt sant. Materialet är gamla låtar från bandets guldålder, som spelats in på nytt. Johan Kinde förklarar detta med att hans sätt att skriva låtar är så annorlunda idag att något nyskrivet ändå inte skulle låta Lustans Lakejer. Det faktum att allt material är från de första tre plattorna hänger också ihop med detta.
— Egentligen tycker jag att båda de sista Lustans-skivorna borde ha släppts under ett annat namn. Musiken var så annorlunda, och vi hade släppt hela Lustans Lakejer-konceptet.
En återförening av Lustans Lakejer har varit på gång tidigare. För ett år sedan gjorde de en playback-spelning i Stockholm, men någon ombildning av bandet blev aldrig av. När Johan nyss firade sin födelsedag genom att lira gamla Lustans-låtar med bland annat Mauro Scocco, Orup och Tom Wolgers, då var det däremot klippt.
— När jag och Tom märkte hur mycket vi faktiskt fortfarande gillar de här låtarna, fanns ingen återvändo, berättar en Kinde som låter märkbart nöjd med dagsläget.
Om vi nu ser början på en våg av åttiotalsnostalgi då sjuttiotalsvarianten övergått i hysteri, vill han dock inte uttala sig om.
— Det där är bara termer som reklamfolk och journalister skapar för att få en etikett på allt. Vi spelar våra låtar igen därför att vi tycker att de är bra. Om folk sedan kommer ihåg dem och blir nostalgiska är det bara kul.
Något tvivel om nödvändigheten i bandets återuppståndelse hyser han inte heller.
— Jag tycker att vi var helt unika när vi startade. Det är idag mer än tio år sedan, men vi är fortfarande unika. Det finns inte något band i Sverige som har tagit den plats vi hade.