URBAN CHANT: THE MECHANICAL GRAVES EP (7)

“Industriell rock’n’roll” kallar Joseph Oddman och Hannes Norda sin musik. Nåja, så värst industriell är den väl inte, och rock’n’roll är det definitivt inte frågan om heller. Välpumpad, tight svartrock däremot, tycker jag är en bättre beskrivning. Riktigt välgjord sådan, till och med. Den får mig i sina bästa stunder att tänka på Sisters Of Mercy, The Mission eller The Cure.
Joseph Oddman sjunger förvånansvärt bra och Hannes Nordas gitarrspel är väl kanske inte direkt banbrytande, men ändå okej.
Den enda invändningen jag har gäller produktionen. Grötigt och jobbigt, men det är ju i och för sig bara en demo. Till hösten kommer en CD med dessa gossar, och då lär väl produktionsfrågan vara löst. Inte ens Sisters of Mercy lät särskilt bra på sina demos.

MATTIAS GÖRANSSON

THE COVENANT: DREAMS OF A CRYOTANK (7)

The Covenant måste vara ett av de svenska band som förändrats mest under de år de existerat. Från att ha börjat sin bana med snäll och glad synthpop och gått via “Replicant” — en DAF-inspirerad hit vi kunde höra på tredje Memento Materia-samlingen — har de gjort någonting som för tankarna till riktiga tidiga Front 242 och till SPK. Musiken är väldigt experimentell och kan ibland bli ganska långrandig och enformig.
Men å andra sidan, i sina bästa stunder är det fantastiskt. Spår som “Speed” får en att önska sig mera. Den är en snabb, rå och kärv, men samtidigt melodiös sak som är något av det bästa som gjorts i genren (den är ju inte så stor) på bra länge. Tillsammans med ett par andra pärlor så är det bra och intressant musik, men den räcker inte till hela demon.

STEFAN MÅNSSON

FUZE BOX MACHINE: PLASTIC SURGERY (SIDE-LINE) (7)

Fuze Box Machine är en belgisk synthduo som placerar sig någonstans mellan Front 242’s maskinella perfektion och Project Pitchforks atmosfäriska melodier. “Plastic surgery” är en mycket jämn kassett (bandets tredje för övrigt), även om “The break” är den låt som imponerar mest. Med tanke på mycket av den smörja som får skivkontrakt, så är det förvånande att inte Fuze Box Machine har det än. Potentialen finns där i alla fall.

ANDERS SVENSSON

GRIME: STROLLING ON RAZOR-WAYS (7)

Hur många band finns det i Uppsala egentligen? Det verkar som att alla människor sitter i källaren och snickrar låtar med kompisarna. Det mest förvånande är ju förstås att det mesta också håller väldigt hög klass. Det gör t ex Grimes debutkassett där de presenterar sin trummaskinbaserade skramliga independent-rock med tydliga goth-influenser. Mina favoriter är “Garbage truck” och den lätt arroganta “Eat your piano”. Skivkontrakt? Inte omöjligt.

ANDERS SVENSSON

TRAGIC COMEDY: LUSTROUS CHRIST (6)

“Lustrous Christ” börjar segt med bubblande body-ljud och basar. Det tar ett par låtar innan det blir fart och liv, då lyfter det. Bäst är titelspåret och “Rigid Walk”.
Det är det snabba materialet som är trevligast att lyssna på och det är i det Tragic Comedy har sin styrka. När det sedan blir lite pompöst och dramatiskt, som i sistnämnda låt, är det faktiskt som bäst. Långsamt material i Tragic Comedys tappning har en tendens att gröta ihop ljudbilden.
Idéerna kan man ändå inte klaga på och där de fungerar fullt ut på “Lustrous Christ”, fungerar de å andra sidan väldigt tillfredsställande.

STEFAN MÅNSSON