När Annelie, Joel och Magnus i Cat Rapes Dog åkte bil genom det gamla Östtyskland under en turné förra året, fick de i en liten stad syn på en gammal gubbe i fårpäls. Det var kärlek vid första ögonkastet, men det var inte gubben de föll för, utan hans stenålderslika beklädnad.
Det visade sig snart att mannen hade fler fårskinn, och när bandet plockade fram sina plånböcker blev kärleken ömsesidig. Det var en god affär för båda. En tysk farbror fick sålt några skinn, antagligen till överpris, och Cat Rapes Dog hade plötsligt en ny image.
Förutom utstyrseln är det dock inte så mycket som har förändrats i och med 93 års upplaga av bandet. Visserligen har soundet putsats till och gjorts mer tidsenligt, men under ytan finns fortfarande samma rättframma, enkla låtsnickrande. Texterna fortsätter att mala på i den galna bärsärkaranda vi redan vant oss vid.
Det tycks inte heller finnas anledning till någon större förändring. Allt fler fastnar för gruppens sound, och den nya plattan har redan fått en del exponering, bland annat i MTV. Gänget från Vislanda har kanske helt enkelt hittat en vinnande formel.
Cat Rapes Dogs intäkter från den förra plattan var goda för att vara ett litet svenskt band på ett oberoende bolag. De räckte till att köpa en helt ny maskinpark, så nu har de till exempel haft råd med marknadens tyngsta synth, en Kurzweil K2000S. Fast jämför man med popmarknaden handlar det om småpengar.
Kollegan Robert Jelinek i The Creeps är här ett strålande exempel. Han är uppväxt i Cat Rapes Dogs hemtrakter och är jämngammal med Joel. Creeps succé för fyra år sedan gav nog med pengar för att Jelinek fortfarande skall kunna leva flott.
— Man ser väl honom någon gång emellanåt när han glider omkring i sin guldfärgade BMW, säger Joel.
Joel Rydström har däremot varit tvungen att lyfta A-kassa den senaste tiden. Marknaden för elektriker har inte varit direkt strålande i den byggbranschkris som råder, så han har gått arbetslös. Ortens dagis passar inte barn till arbetslösa, så han har istället fått ägna en tid åt att passa sina barn, en pojke och en flicka, tre respektive fem år gamla. Nu har det i och för sig ljusnat något den senaste tiden. Joel har fått en plats inom AMU som åtminstone ger en tids sysselsättning.
Annelie Bertilsson i sin tur är både arbetslös och bostadslös. Hon bor en vecka här och en vecka där beroende på vilken kompis som har tillräckligt med tålamod för tillfället.
Det är bara Magnus som är förskonad från elände, fortfarande inom universitetets skyddande väggar. Han har några terminer kvar på Chalmers tekniska högskola i Göteborg innan han kan titulera sig civilingenjör i telefonkatalogen — han vägrar att säga “blir civilingenjör”, ganska förståeligt med tanke på dagsläget. Hade han gått ut Chalmers idag hade han troligen fått göra Joel och Annelie sällskap i arbetslöshetsstatistiken.
Liksom de flesta i dagens Sverige har bandmedlemmarna i Cat Rapes Dog synpunkter på den politik som förs av folket i Stockholm. Om Carl Bildt säger Joel att “vad jag tycker om honom passar inte i tryckt skrift”. När jag frågar om EG-politiken svarar han lugnt att “de försökte ena Europa för femtio år sedan, och det vet vi ju hur det gick då”.
— Fast då använde de ju lite andra metoder! invänder Magnus.
— Javisst, den här gången smyger de istället, men vänta bara. Snart sitter vi där — i koncentrationsläger, kontrar Joel med bitsk ironi.
Jag frågar nu varför inte deras texter tar upp några av dessa frågor. De är ju trots allt lite äldre nu än när de startade bandet, så det vore inte särskilt konstigt om de lämnade fullt ös, medvetslös-stadiet.
— Visst skulle vi kunna skriva om alla världens problem, men vad förändrar vi med det? frågar Joel. Visst är det fint att någon orkar hålla på, åker till Nicaragua och sådär, men ärligt talat så tror jag att för mycket av det goda bara ger motsatt effekt.
Cat Rapes Dogs texter lär med andra ord stanna på rock’n’roll-nivån även i fortsättningen. Horor, bärs och biljakter. Vart musiken kommer att ta vägen är en annan fråga.
Alltsedan bandet startade har det gått att spåra en ökande schizofrenitet, en tendens att dra åt olika håll. Antingen åt det mer melodiösa och poppiga eller åt det mer rockiga och rättframma. För det mesta blir det mitt emellan, eller varannan låt.
Helt klart är att bodymusic numera känns som ett utdött begrepp för gruppen. I stället uttrycker sig Magnus uppskattande om den Seattlebaserade grungevågen och den nya tunga tekno-trash falangen med Nine Inch Nails och Ministry i spetsen.
Om det är åt det hållet Cat Rapes Dog är på väg, har han dock ingen aning om. De nya instrumenten kommer att ge nya uttrycksmöjligheter och givetvis påverka musiken, men hur — det är en annan fråga.
Över huvud taget tycks bandet ha ganska stor distans till sig själva som rockidoler. Deras spelande ger dem chanser att få åka runt och se sig om i Sverige och Europa, men för övrigt är det inte så mycket att orda om.
När det gäller just turnerandet blir det dock diskussioner hemma hos familjen Rydström. Joel försöker få sambon att se på turnéerna som ett jobb, men hon tycker mest att de är en ursäkt för honom att få åka runt och festa.
Hur det är med den saken kan man ju aldrig veta säkert, men Cat Rapes Dog ger definitivt inget röjarintryck när man intervjuar dem. Tre kolugna smålänningar som redan lekt av sig det mesta av rommen. När idrottaren Joel ger sig av packar han dessutom med springskorna jämte fårpäls och instrument, så något motionsförstörande råsupande kan aldrig komma på fråga.
4-5 mil i veckan blir det oftast, en nödvändig träning om man som Joel startar i tre av de tyngsta löparstarterna som finns i det här landet: Göteborgsvarvet, Stockholm Maraton och 5-dagars orienteringen. Göteborgsvarvet och 5-dagars har han sprungit förut, men Stockholm Maraton blir en ny utmaning.
Att de skulle vara de mönstergäster på turnéhotellen ute i Europa som man kan misstänka, dementeras dock snart.
— Du brukar ju snyta dig i handdukarna på hotellrummen! säger Magnus anklagande till Joel.
— Skall du säga, som alltid skiter stopp i holken det första du gör på varje hotell, kontrar Joel.
På groupiefronten intet nytt, rapporteras också. Joel konstaterar att brudarna helt enkelt är för smarta nu för tiden. Groupisarna dog nog ut på 70-talet…
Och hur gick det då för Joel i Göteborgsvarvet? Jo, han sprang runt de 21 kilometrarna på en timme tjugofyra minuter och tretton sekunder och hamnade på 475:e plats. En bra tid, och en fin placering, med tanke på att nästan 26000 löpare startade. (Artikelförfattaren själv hamnade på plats 13622. Red anm).