När sjuttiotalsnostalgin blivit för uttjatad tar åttiotalsnostalgin över. Band som Ultravox, Spandau Ballet, Human League, Heaven 17 och New Order plockas fram ur skivbackarna och dammas av igen. För dem som missade tåget när det begav sig ges praktiska samlings-CD ut på löpande band.
I vissa fall är det bara gamla lik som grävts upp, lik som kanske borde fått vila i frid. I andra fall är det frågan om välförtjänta ärevarv. Reeperbahn är definitivt ett exempel på den senare varianten. Dessutom har deras skivor varit mycket svåra att få tag i på senare år.
Hela 21 låtar har Klas Lunding, grundare till legendariska Stranded Records, valt ut på en nyutgiven Reeperbahn-samling. Många låtar, men faktiskt precis lagom många för att ge ett riktigt grepp om gruppens musik. Det är med andra ord ett brett urval med låtar från gruppens fyra LP och även en singelbaksida, “Du roar mig”.

Vad var det då som gjorde Reeperbahn så speciella? Till att börja med gjorde de helt enkelt väldigt bra popmusik. Dessutom hade de en större distans till omvärlden än andra svenska storheter under perioden. Reeperbahn höll sig utan image och sjöng originella, egensinniga texter, något som t ex bolagskollegorna Lustans Lakejer och Ratata hade svårigheter med. Hos Reeperbahn hittades varken inlånade snobbmanér från England eller nyromantiska texter om vin, vackra kvinnor och heta nätter…
Idag vet vi dock att Reeperbahn förlorade striden i konkurrensen med de andra. Efter lovande försäljningsresultat för den andra LP:n Venuspassagen som sålde i 25 000 ex rasade siffrorna, samtidigt som Lustans Lakejer blev stora och Ratata likaså. Att Reeperbahn inte lika friskt hämtade in tidens sound med hjälp av synthar och maskiner lär ha spelat en viss roll, men långt ifrån den katastrof medverkandet som fascistbandet Nürnberg 47 i filmen “G” innebar.
Denna sockersöta nördfilmen med Niclas Wahlgren i huvudrollen blev en succé bland yngre tonåringar, men vände sig knappast till Reeperbahns publik. Folk hade dessutom som vanligt problem med att skilja film från verklighet, så låtarna “Hundarna brinner” och “Lick my boots” gav gruppen ett helt befängt rykte att vara nazistband, totalt gripet ur luften. Tragiskt nog lockades en hel del personer just av detta, och “Hundarna brinner” blev en hit bland nynazister och skinheads.
Alldeles innan inspelningen av den sista plattan “Intriger” tog basisten Peter Ivarss livet av sig. Ena halvan av låtskrivarduon i Reeperbahn, Dan Sundquist, hade lämnat bandet redan året innan, så nu fanns inte mycket kvar att hålla samman. Strax efter “Intriger” upplöstes så Reeperbahn, och de olika medlemmarna spreds för vinden.

Idag, tio år efter Reeperbahns upplösning är Dan Sundquist en av landets mest rutinerade producenter, aktuell med både Freda’s och Kayos nya skivor. Eddie Sjöberg och Peter Korhonen kompar på svenska popturnéer, Jan Kyhle sjunger opera (!) och Olle Ljungström släpper när som helst sin första soloplatta.
Alla är kvar i branschen och ny-renässansen är här, så när kommer återföreningen?