Jag träffar Dan Hylander, Py Bäckman och Pys dotter Ävve, på en restaurant i Birkastan, Stockholm. Dan och Py är en målmedveten duo.
Dan — Fram till förra året gick turnéerna med förlust. Det har trots detta haft en stor produktion. Bra ljud, roddare och framförallt bra musiker. Optimismen har alltid lyst igenon.
Py — Vi har sagt till grabbarna att vi tar de här skitåren för det som kommer sedan. Vi delar alltid lika med våra musiker.
— Delar förlusterna?
Py — Nej, de här killarna är proffs. Vi har betalt dem.
Dan — De har vi fått betala ur egen ficka. Men, många har ställt upp och väntat med betalningen och gått ned i pris.
Förra året kom genombrottet. Dans LP “BELLA NOTTE” sålde 50000 ex. Publiken strömmade till och gagerna höjdes.
— Dina plattor har sålt betydligt mindre än Dans. Känns inte det jobbigt?
Py — Det är fel att jämföra mina försäljningssiffror med Dans. Han ligger så många plattor före mig. Det är först de senaste åren jag har börjat skriva på svenska. “BELLE de JOUR” har sålt 10000 vilket jag är hemskt nöjd med.
Dan — Det finns olika spärrar att passera. Når du de verkligt musikintresserade säljer du max 10-15 000. Nästa steg är de som köper en platta då och då. Då kan man komma upp i 50 000 ex.
Dan — Den nya generationen musiker, som är runt tjugo. De har Sven-Ingvars som förebilder, eller om de ska vara fräcka drar de till med Frank Sinatra. Vår generation håller sig närmare barrikaderna tycker jag.
— Jag vet inte det, jag träffar ofta folk från 68-generationen som helt verkar ha sålt sina ideal.
Dan — De är besvikna…uppgivna kanske. Men det är pessimistiskt. 1968 har inte gått oförmärkt förbi.
Ävve (som är född 1968).
— Nä, just det.
Dan — Det gjordes misstag -68 också…skratt… Människor är betydligt mer medvetna. Samhället är betydligt öppnare nu. Eller var, fram till de senaste åren.
— Det är en farlig anti-intellektuell stämning som börjar sprida sig. Man får inte begära att folk ska använda det de har i skallen. Det blir svårare att gå emot den allmänna meningen. Du får alla emot dig. Helt urskiljningslöst.
— Debatten i Sverige är så mjäkig. Man slätar hellre över än sticker ut huvudet. Det är fel, vissa saker behöver dras upp.
— Ibland får man lust att slänga ur sig taggiga saker för att provocera eller, om inte annat, slå hål på idiotiska frågeställningar.
Dan — Sant.
— Är det inte problem att ha barn och turnera?
Dan — Det är samma problem alla yrkesarbetande föräldrar har.
— Det finns väl inga dygnet-om-daghem?
Py — Okej, vi är borta en månad, men när jag är hemma är jag morsa dygnet om.
— Hur är det att ha popstars till föräldrar?
Ävve — Tja, alla har sitt kors att bära…skratt…
Dan avslöjar den stora nyheten för Ävve: Hon ska få följa med på sommarturnén. Det är kanske inte så dumt att ha musicerande föräldrar ändå.
Py — Att ha barn gör att man slipper många fällor. Många i den här branschen är hemskt egocentriska. Har man barn klarar man sig från det. Överhuvudtaget tänker man efter bättre vad man sysslar med och vad man bör göra.
— Det finns en positiv ton i Calypso. Är det medvetet?
Dan — Tja, jag tyckte att de skulle gå att skriva om en vårdag utan att det blir Tore Skogman. Det har blivit opportunt att skriva mörka texter. Jag tror att det beror mer på oförmåga än något annat. När man är lycklig sätter man sig inte ner för att skriva. Man får konstruera den känsla man hade. Det kräver mer.
— Det är alltid lättare att ta ställning mot något än att ta ställning för något. Tar man ställning för något är man positiv och måste stå för det. Tar man ställning mot något, behöver man inte stå för ett skit.
— Det är trist att tala om sina egna skivor. När en skiva är färdig är jag färdig med den. Då är inte min åsikt viktigare än någon annans. Mindre t o m, jag får plattan gratis.
— Hur mycket av dig själv finns i texterna?
Dan — Mindre och mindre. Man lär sig att tolka andras känslor. Men man filtrerar det utifrån sina egna värderingar och erfarenheter.
Py — Självbiografier räcker inte till så många skivor. Så intressant är ingen.
Dan — Skriver man om sig själv ändrar man om det så att det passar… gör sig själv till hjälte.
— Ni spelar in varsin platta med samma band. Varför heter inte plattorna Raj Montana Band kort och gott?
Dan — Det är svårt att inlemma sig i ett band när man varit på egen hand så länge. Jag vill ha full kontroll över plattan från början till slut.
Py — Om vi skulle göra en skiva tillsammans skulle det bli jobbigt. Vilka låtar som skulle vara med, vem som skulle sjunga vad o s v. Nu gör vi varsin platta punkt slut.
— Dan var med och startade Amalthea. Ändå spelar du in på Sonet.
Py — Jag har legat där i alla år och det har aldrig varit några problem med Sonet.
— Någon sorts hemortskänsla?
Py — Ja, men jag skulle inte spela in på något av de multinationella bolagen. Sonet är trots allt svenskt.
— Apropå hemortskänsla. Ni bor i Jakobsberg (en betong-förort utanför Stockholm). Är det hemma?
Dan — Man vänjer sig. Själva bostadsområdet är inte det roligaste, men det är mycket skog omkring. Det värsta är att det är så långt ut, man drar sig för att åka in till stan.
Py — Men Iggesund är också hemma.
Dan — Och Malmö.
Py — En ung kille ringde för att boka oss till en antidroggala. Han sa att de helst ville ha Dag Vag. Men de hade visst rökt hasch någon gång… Jag försökte förklara för honom att de åtminstone inte hycklar.
Ställer man inte upp på den här fantastiska anti-drog kampanjen stämplas man som drogliberal. Är man inte med dem är man emot dem, herregud.
Det pratas så mycket om droger i samband med rockmusik. Trots att det inom svensk rockmusik inte förekommer speciellt mycket droger. Visst sups det på turnéer. Men mest bland publiken. Musiker blir alltid påhoppade, fast det förekommer mer droger inom reklambranschen t ex.
Det har spridits rykten om oss också. Helt absurda.
— Först garvar man bort det, men det är otrevligt om familjen för höra det. De blir ju oroliga.
— Hur tar du kritik?
Dan — Till saken hör att jag har ett häftigt humör. Jag kan bli förbannad, men det rinner fort av.
— Man kan ta illa vid sig av kritik, men när känslorna svalnat kan man också lära sig något av den.
— Vissa saker kan man bli långsint på… några kan man bli djävligt låg på…
Dan vill hem för att se på andra perioden av Sverige—Sovjet matchen. De får rusa till pendeltåget. Det vet alla hur den matchen gick.
Man må vara hur mycket anti-nationalist och vapenvägrare som helst, men när det är hockey — då kokar blodet.