70-talets svenska pop är vad vi har gjort den till. Vi har trallat med i kvälls- såväl som svensktopp och lydigt tuggat i oss sega glittergubbar och kladdiga hallonlåtar. Den svenska popen har inte lyckats skapa sig en särpräglad profil, men vi har haft flera lyckade plagiat av utländska förebilder som vi så småningom kommit att identifiera som “svenskt sound”.
Tio år är inte någon lång tid. Inte ens sett i ett musikaliskt perspektiv. För att inte totalt falla ur samtidens ramar finns det dock åtskilliga skäl till att göra en hastig tillbakablick till 60-talet.
På 60-talet lyssnade vi med förkärlek på Beatles eller Rolling Stones. Eller fattigmansvarianten, Götgatans hjältar, Hep Stars. Hep Stars, de smygande mockasinernas mattstumpar, existerar enligt vissa obekräftade rykten fortfarande. Som ett kvarters- och kroggäng i och kring östra Svealands kustband. I övrigt har de flesta av 60-talets helgonhippies bestigit sin sista folkparksscen.

“De som inte gav upp”

Några av de organiska varianterna på dåtidens idolbilder harvar dock fortfarande på — och somliga med rosor på kind och strumpa i dansbandens tjusiga dieselbussar.
Ett par exempel: Ola Håkansson, grädde på moset i Ola & Janglers för nio—tio år sedan, numera vokalist i dansbandet Ola, Frukt & Flingor. Lennart Grahn, blickfång i Shanes under samma period, numera återbördad till Norrbottens sällsamma jaktmarker och ett dansband som sällan haft ett… hm… mera passande namn — Grottfolket.
Somliga av våra gamla idoler bär dock traditionerna vidare, om än lite mera raffinerat:
Benny Andersson, musikalisk svärdslukare i just Hep Stars ett antal år. Tillsammans med Björn Ulvaeus och två näpna feminister — en av de första “riktigt” multinationella svenska artisterna. Clabbe, en slags popmusikalisk Ingemar Stenmark, har hunnit runda åtskilliga portar under sin färd från Ola & Janglers till Rocket.
Det tredje exemplet på vår behjärtansvärda serie “Hur det gick för dem som inte gav upp ens när vi röt till och sa: NU FAN FÅR DET VARA NOG” representeras av Göran Lagerberg, f d mammafavorit i Tages, numera basist i Kebnekaise och Tommy Körberg, inte oäven refrängsångare i bl a Eurovisionsschlagersammanhang 1969, numera vokalist och bongo-man i Solar Plexus. Dessa två sistnämnda representanter kan sägas ha genomgått en slags musikideologisk utveckling.
Ovanstående exempel är alltså en liten opretentiös presentation av vad ett tvärsnitt av de gamla gjutjärnskanonerna håller på med. Många, kanske dom allra flesta, bara med ambitionen att överleva. Somliga fortfarande med drömmen om guldplattor och guldmattor. Några förstås därför att deras konstnärliga ego tvingar dom.

Från Fugs till Fria Pro

Men 70-talets svenska pop slutar inte där gamlingarna samlats till en propp. Redan i slutet av 60-talet kunde man märka att “någonting var på gång”. Liksom för tjugo år sedan började det i USA. Den här gången på den amerikanska västkusten, i San Francisco.
Grupper som Grateful Dead, Jefferson Airplane, The Doors och även New York-bandet The Fugs började utveckla en tung och kraftfull musik med okonventionella inslag.
The Fugs var ett band från New Yorks Greenwich Village som bildades av några poeter som i popmusiken tyckte sig ha hittat ett medel att föra fram sina budskap med. Fugs sjöng om sex, droger, politik och betydde förmodligen en hel del för den politiska medvetenheten som — tillfälligt(?) — växte sig stark vid vissa amerikanska universitet.
I dag framstår kanske många av deras idéer som en smula grumliga och ibland lite motsägelsefulla men faktum är att många av de i dag i Sverige existerande så kallade politiskt/progressiva popgrupperna fick sin första ideologiska kick från just The Fugs.
I Sverige — samtidigt med den amerikanska drömmens alltmera märkliga turer — började de etablerade skivbolagen att leta efter nya intressanta förmågor som skulle kunna axla Hep Stars och Tages fallna och en smula malätna mantlar.
De missade dock de första indikationerna som så småningom skulle leda till den i dag inte betydelselösa men ibland påtagligt puritanska och paradoxalt nog, i många avseenden, konservativa politiska popmusiken. Med några få undantag är den fortfarande torr och frasigt idéfattig, lika internationellt härmande som den s k schlagermusiken och lika okontroversiell som en svensk midsommarafton.
International Harvester (Träd, Gräs och Stenar) var förutom Hanson & Karlsson ett par av fanbärarna i de “musik-revolutionära förtrupperna” som började marschera i slutet av 60-talet och ta allt längre steg när Fria Proteaterns första album “Hör upp allt folk” släpptes.
Sedan vet vi vad som hände med Hoola Bandolas andra LP. Den tog klivet upp i toppen på kvällstoppen — “listan över de tjugo mest sålda skivorna i Sverige”.
Bland de viktigaste grupperna i den politiska musikrörelsen bör man förutom Hoola Bandola Band nämna bl a (numera insomnade) Blå Tåget (f d Gunder Hägg), Nynningen, Nationalteatern, Risken Finns, Kebnekaise och framför allt Samla Mammas Manna och Arbete & Fritid. SMM och A & F spelar en fritt improviserande musik på vissa teman. Manna lite rockigare och mera Zappainfluerat än Arbete & Fritid som kombinerar jazz med folkmusik — som kramar de sista dropparna ur de djupa skogarnas polskor och gånglåtar.

“Staten och kapitalet” i stället för “hjärta och smärta”

Den politiska musiken ingår alltså som ett led i en plan att förvandla Sverige från ett blandekonomiskt (kapitalistiskt) till ett planekonomiskt (socialistiskt) samhälle. Representanterna för alternativmusiken menar att den är ett bra medel i den politiska kampen. Men personligen upplever jag de snusförnuftiga sanningar, som bland annat grupperna kring skivbolagen MNW och Silence haft viljan att förmedla, som lika oskuldsfulla och ofarliga som CPU:s (Centerpartiets ungdomsförbund) kampsånger.
Som underhållningsmusik — vid brasan — för SKP:are m fl. Vill man vara riktigt elak (och en smula ovederhäftig) kan man säga att textklyschorna “hjärta och smärta” ersatts av “staten och kapitalet” — man har bara vänt på steken. Men vad tjänar det till när den är lika okryddad på andra sidan.

Teddybjörnarna

På andra planhalvan har vi då de “kramgoa” teddybjörnarna. Ted Gärdestads växande popularitet har inte lämnat skivbolagen någon ro. Varje svensk skivbolagsdirektör med självaktning har förstås letat efter sin egen kemtvättade kudde.
Polydor: Karl Roland Billner, Elektra: Tomas Ledin, EMI: Harpo, Polar igen med en slags uppföljare till Ted: Runesson, Glen-Disc: Hadar, och det allra senaste stjärnskottet Paul Paljett (det är inget skämt) lanserad av Skaras egen Stikkan Andersson, Bert Karlsson (mannen bakom Schytts, Jigs med flera dansband). Karlsson har redan investerat 100 000 kr i Paljett och första singeln “Balla Singoalla” (det är fortfarande inget skämt), specialskräddad för svensktoppen, släppts. Framgångarna har varit minst sagt skiftande för dessa nykomlingar. Vad som egentligen är mera intressant i sammanhanget, det är att deras originalitet och — pretentiöst uttryckt — deras konstnärliga kraft varit minst lika skiftande.

Uddevallas svar på Pink Floyd — Thorleifs

Lite överambitiöst brukar man kalla de personer som sysslar med dansmusik för musiker. Även om ytterst få av dem kommer att hedras med Vasaorden så snuddar otvivelaktigt många av tvåtakts-musikens representanter vad vi i allmänt tal — med grannen i dörren bredvid — brukar kalla för popmusik.
Många av de svenska dansbanden håller helt enkelt på med en musiktyp som vi under 60-talet definierade som just pop. Man skulle förstås kunna säga att de är tio år efter sin tid. Men jag gör det inte. För frågan är nämligen vad man då skulle säga om den del av mänskligheten som helst av allt lyssnar på Skaras svar på Beach Boys — Jigs — eller Uddevallas svar på Pink Floyd — Thorleifs.
I och för sig skulle man förstås kunna säga “Gråt inga tårar”, men musikaliska förmyndarattityder bör man i det längsta undvika. De skapar oftast bara bittra och obehärskade motaggressioner som låser positionerna ännu hårdare än tidigare.
Men en snabb och förmyndarfri analys av den här delen av den svenska musikmarknaden visar att dansbanden i allt större utsträckning ersatt de s k rena
svensktoppsartisterna. Dansbanden är profillösa. Alla ryms inom samma kvadratiska förpackning. Dansmusiker blir inte idoler — även om deras skivor säljs i tusentals och åter tusentals exemplar. Många ungar drömmer fortfarande om att få spela med i ett popband som Sweet från London men ingen unge drömmer någonsin om att få spela med i ett band som Max-Fenders från Umeå.
Många av dansmusikerna kan i och för sig vara individuellt duktiga, men rädslan av att nudda vid progressivitetens yttre marginaler — s k lyssnarunderskattning — hindrar dom från att syssla med meningsfullheter. Dansbanden är de som stolligast, av alla musikaliska underhållare, behandlar texter. Det är dansbanden som frossar i fördomar och torftigheter. Det är när man lyssnar till dansbanden som man ibland kan få uppfattningen att det enda som möjligen, skriver möjligen, kan hota vår tillvaro, det är romantikens skrubbsår.
Det existerar ingen svensk folkmusik av i dag. Men faktum är att just dansmusiken ersatt många av den gamla folkmusikens sociala funktioner. Det är på dessa offentliga raggarpartyn kallade för danstillställningar som man — de flesta av oss — hittar sin livspartner som man först gifter sig med och sedan skiljer sig från. Det är i Salas Folkets Hus som man varje lördagskväll får uppfattningen att livet är som en dans på rosor — durstämda plastrosor.

Stockholm — Musikaliskt centrum

Stockholm är inte bara vårt lands administrativa centrum. Det är också vår kulturella medelpunkt. Det är till Stockholm de stora musikaliska händelserna — vare sig det rör sig om konst- eller popmusik — koncentreras. På senare tid har dock vissa andra städer, företrädesvis Göteborg, kommit att spela en allt större roll i musiklivet. Men Stockholms ställning är dock, och lär förbli, tämligen stabil. Orsakerna till detta är många. En är förstås radio och TV. De stora underhållningsprogrammen produceras fortfarande från Radiohuset på Gärdet. I och för sig finns det väl ingenting som hindrar att medverkande artister i dessa program kan vara bosatta långt ifrån huvudstadens skälvande syrener. Men artisterna i sin tur är beroende av, förutom radio- och TV, även managers, grammofonbolag, tidningar m m. Alla dessa institutioner finns ju redan tidigare i Stockholm och då anser många artister och popgrupper att de lika bra kan flytta, om de inte redan bor där, till Stockholm. Självklart är det mycket mera givande, och möjligheterna ökar, om man har direktkontakt med skivproducenter, managers och TV-producenter. Telefonen är ju i och för sig ett vettigt hjälpmedel, men det är svårt att lära känna människor med hjälp av den. Och känna de rätta människorna, det måste man nämligen göra om man satsar på att bli framgångsrik inom popbranschen.

Feminina stjärtfenor

Kvinnliga popare är något som vi haft ont om sedan Nursery Rhymes och Plommons tid. NQB och Sunny Girls har förstås vickat på stjärtfenorna från Mexico City till Hedemora. Bara för att bli uppskattade för att de är tjejer, inte tack vare den musik de spelar.
Det är svårt att dra skarpa gränser mellan olika genrer. Men såvitt jag förstår finns det bara en kvinnlig vokalist som verkligen försöker leva upp till vad ordet pop förpliktigar. Det är Lena-Marie i Sweet Wine. Dessutom har vi några som figurerar i gränstrakterna mellan pop och jazz, exempelvis Kisa Magnusson och Ann-Kristin Hedmark. Turid, Marie Selander och Monika Thörnell ägnar sig företrädesvis åt visor och folkmusik. Monika med inslag av jazz och åtminstone Turid — stundtals — med popinfluenser.

The Stars

ABBA känner vi alla till. Det råder väl knappast något tvivel om att dom är 70-talets hittills mest framgångsrika svenska artister. Vid det här laget har “Waterloo” sålts i nästan 5 miljoner ex totalt, eller “worldwide” för att tala med deras eget internationella språk.
Björn Skifs röst bör man naturligtvis inte heller förbigå i det här sammanhanget. Hans framgångar i USA är säkert inga tillfälligheter. Björn är utan tvivel en av de bättre popvokalisterna som med hjärnimpulser stimulerar stämbanden till vibrationer på den här planeten i dag. Torbjörn “Pugh” Rogefeldt spelade in sin första platta 1970. “Pugh” blev något av en pionjär och ledande för den nya svenska popvågen. Han var nämligen så okonventionell att han sjöng på svenska. Så småningom utvecklade han också ett helt eget språk “Pugish” och fortfarande är Pugh en av de få svenska artisterna där orden verkligen “Bollar och Rullar fram”.
Pugh Rogefeldt är i dag en av de musikaliskt mest habila och popularitetsmässigt mest stabila artister vi har i det här landet. Bland de mera, och tyvärr alltför mycket, underskattade artisterna bör man nog räkna in Anders F Rönnblom. Sedan 1971 har han gjort fyra utmärkta LP-skivor. Tyvärr har det inte slagit ordentligt för Anders. Det är svårt att säga varför. Kanske beror det på att vi inte är vana att koncentrera oss på det sätt som behövs för att vi ska uppleva atmosfären i känslosam musik och lyrik. Betongrocken dödar kanske våra möjligheter att uppleva nyanser.
Det kommersiella krav man måste ställa på en etablerad artist eller grupp är att han/hon/den spelar in de kostnader skivbolaget lägger ned på en viss produktion.
Landslaget uppfyller säkert det kravet och mer därtill. Fortfarande, trots ett 70-tal parkjobb i somras, känns det dock inte som om de “slagit igenom” på alla fronter. Det är möjligt att personlighet och originalitet är svårare att lägga sig till med än vad man ibland inbillar sig.
Innan vi helt och hållet låter den oberäkneliga framtiden överta den svenska poputvecklingen bör vi uppmärksamma ytterligare några namn — basen i det svenska popmusikaliska livet. Hörselmat (Schaffer, Brolund, J:son Lind, Brunkert, Malando Gassama) som spelar en funkbetonad jazz-rock. Egba som också blandar jazz med rock men där Ahmadu Jarr dessutom influerar med afrikanska rytmer. Solar Plexus som behärskar allt från opera till rock.
Dessa tre sistnämnda grupper är egentligen de som mest självständigt utvecklar den svenska popmusiken. Deras musik kräver naturligtvis att man fortfarande har en viss kvantitet lyssnarfantasi och musikalisk fördomsfrihet i behåll samt naturligtvis att man har viljan att utveckla sin förmåga att lyssna på musik. Och det har man väl — som sann representant, för OFVR (Organisationen För Vinylplastens Rättigheter) uttrycker jag det tvivelaktiga påståendet: Rädda Oljeindustrin — Öka Skivkonsumtionen.