I vårt kanske lite nyanslösa men i alla fall tämligen kära land har vi åtminstone två Svenssons. Dels Statistiska Centralbyråns trygga men en smula tråkiga gullunge, Erling Medelsvensson och dels Jan Svensson, Harpo, Handens (den Stockholmska förortens) och hela Sveriges egen Disney med verkligheten fast förankrad i fantasin.
Du känner kanske Harpo redan. Åtminstone lite grann. Som Leo the Leopard, som guiden i Honolulu och som Sanyonaras riddare. Men dessa episoder är bara en del av Harpos liv. Visserligen bevis på att lekfullheten och idéerna kan frodas även bakom storstädernas betonggrottor men också bara fragment, detaljer, om än viktiga sådana i den helhetsbild som utgör Harpo själv.
Harpo har haft vettigheten att dela med sig av upplevelser, att upptäcka fantasins möjligheter, att fungera inte vid sidan om utan i vår mer eller mindre blaskiga tillvaro.
För att få grepp om personen Harpo måste man gå tillbaks i tiden ett par decennier. Till 1950 då han föddes och uppkallades efter en mycket långbent Disney-figur, Jan. Harpo, som han snabbt började kallas för när likheterna med Långben upptäcktes vara mindre än de gemensamma dragen med en av de filmande Bröderna Marx, växte upp i Bandhagen utanför Stockholm i ett halvborgerligt hem. Hans far arbetade dock som konstnär och Harpo fick därför relativt tidigt i sitt liv viktiga impulser som han började utveckla redan i skolåldern.

Fantasins möjligheter

Harpos övertygelse om fantasins möjligheter att påverka verkligheten inspirerade honom och ett par kompisar till att börja utveckla en del teateridéer. Pjäserna behandlade aktuella debattämnen.
På den tiden i mitten av 60-talet var rasproblemen en av de hetaste frågorna.
Harpo berättar själv hur hans teaterbana inleddes:
— Jag var besatt av tanken att förmedla åsikter med hjälp av teater. Jag upplevde rasproblematiken som mycket viktig och ansåg att jag lika mycket som någon annan hade min fulla rätt att uttrycka åsikter om de uppenbara orättvisorna.
Det gällde bara att hitta rätt metod att förmedla dom genom. Tillsammans med några kompisar kläckte jag de första teateridéerna. Vi var naturligtvis ambitiösa. Så ambitiösa vi någonsin kunde vara på vår scen — torget i Bandhagen.
Gatuteater var en ovanlig form av teater på den tiden. Jag förmodar att många av de människor som bevittnade våra föreställningar åtminstone kände sig berörda av innehållet, av att få sina rasfördomar utvädrade offentligt. Till på köpet vid de ögonblick i livet när tryggheten känns som mest intensiv — vid ett varuhusbesök.
Rent personligt var teaterupplevelserna också mycket nyttiga. De gav mig rutin och säkerhet inför offentliga framträdanden.

Kalle Flygares Teaterskola

1966 gick Harpo ut grundskolan och började på hösten samma år på Kalle Flygares Teaterskola i Stockholm. Där tillbringade han två år. En viktig tid under vilken han lärde sig kanalisera sina idéer och utveckla de som var mest slagkraftiga.
Under ferierna var Harpo ute i Europa och liftade. Det betydde väldigt mycket för den musik han senare började skriva. Han träffade olika människor, reste genom många länder och påverkades av alla nya miljöer han mötte.
För att försörja sig, skaffa pengar till sitt uppehälle, utan att besöka de svenska konsulaten, spelade och sjöng han på gatorna.
Så kom då den stora dagen när Harpo skulle omvandla alla de kunskaper som han inhämtat på teaterskolan till praktisk yrkesutövning.
Harpo visste att en plats i en teaterensemble inte skulle ge honom den frihet han eftersträvade. I stället bildade han en egen teatergrupp tillsammans med ett par kurskamrater. De åkte omkring på daghem, lekskolor och bibliotek och spelade alltså enbart barn, teater.
Harpo skrev alla deras pjäser. De första kallades för “Katten Murre och Min Kurre” och handlade om en katt och en hund som egentligen förkroppsligade negern och hans problem gentemot den vite mannen och hans samhälle.

Jan Banan

Ungefär samtidigt som Harpo blev en reguljär gäst i de Stockholmska lekskolorna kläckte han idén till en barnmusical som han alltsedan dess arbetat på. En mu-sical som han för övrigt nu har spelat in på skiva. Harpo berättar:
— Den heter Jan Banan. och handlar alltså om Jan som åker ut till olika länder på sin flygande matta. Han träffar olika människor och deltar i gemenskapen i de olika länderna. Han besöker exempelvis biografen “Blunda Ögat” och ser en film om “Raspige Rasmus och hans gamla galosch”.
Det är förstås en fantasihistoria, en saga, men med vissa allmängiltiga sanningar och definitivt ingen slit- och slängprodukt.
Harpo älskar fortfarande att syssla med just idéer som vänder sig till barn. Detta trots alla framgångar som popmusiker. Men Harpo är missnöjd med mycket av den underhållning som tillägnas barn.
— Den har “stoppa-i-halsen-karaktär”.
Barn är ju mycket undertryckta. De får inte tillfälle att delta i skapandet av sin egen kultur på samma sätt som vuxna får.
Men barn har en spontan kritisk reaktion som är underbar och stimulerande att möta.
Synd bara att många barn mer eller mindre hjärntvättas med Kalle Anka.

Det gamla goda 60-talet

Harpos 60-talsupplevelser har gett honom många positiva minnen. Flower Power och Hippievågen var viktiga företeelser som i och för sig kanske var diskutabla men som förde med sig mycket gott.
— Kärleken fick en ny dimension. Mjukheten framstod plötsligt som en viktig ingrediens i den alltmera kantiga och hårda tillvaron, menar Harpo och utvecklar tankegångarna:
— Vi fick också lära oss att se mera kritiskt på tillvaron omkring oss. I skolan fick vi lära oss att historieundervisningen var subjektiv och inte gav den fullständiga sanningen.
Man strävade helt enkelt mot en objektiv syn på olika företeelser.
Därför är Harpo missnöjd med sjuttiotalets utveckling på de här områdena.
— Ja, nu har man helt plötsligt accepterat att saker och ting är subjektiva och nu vill man vara subjektiv. Det har lett till rena ytterligheter och en slags verklighetsförstoppning.

Arbetar sporadiskt

Harpo arbetar väldigt sporadiskt. Han måste förstås hålla sig till bokade tider för engagemang osv, men den kanske viktigaste delen av hans artist- och musikerliv, komponerandet, äger inte rum mellan nio och tolv varje morgon eller på kommando från producenten Bengt Palmers. Nej, det sker under perioder när Harpo vill befria sig från känslostämningar av olika slag.
— När jag känner mig deprimerad tar jag fram gitarren och sjunger glada låtar för att bli på gott humör, eller också skriver jag de mest glada sånger jag någonsin kan. Honolulu är ett fint exempel på en sådan känslourladdning. Jag tror inte att jag någonsin varit så deprimerad som när jag skrev den låten.
Men mitt komponerande rör sig alltid mellan dessa motsatser. När jag är glad eller på gott humör kan jag skriva djupa eller rent depressiva låtar eftersom jag då har distans till depressionerna och då därmed bättre kan återge hur jag egentligen känner mig vid sådana tillfällen.
Om man lyssnar på Harpos musik och hans skivor upptäcker man dock att den glada musiken nästan totalt dominerar. Det betyder inte, i enlighet med ovanstående resonemang, att han är en sällsynt tråkig och inåtvänd kolsäck. Tvärtom Harpo utstrålar helt enkelt glädje och positivitet. Den glada klangbilden i Harpos musik förkroppsligar helt enkelt Harpos personlighet.

Makten och härligheten

Harpo är medveten om att han har “makt” i sin position som musikskapare. Den makten kan man naturligtvis använda till både gott och ont. Det är alltid svårt att kontrollera uppsåtet, vart artisten syftar med sina budskap. Vad vill Harpo?
— Jag tycker det är viktigt att man inte ställer några som helst krav på den som skapar musik. Bra musik skall fungera på ett sådant sätt att så många som möjligt verkligen förstår vad man vill säga.

Kan inte lura

— Jag uppfattar mig själv som ärlig i det jag gör. Jag försöker undvika ren spekulation och kalkylarbete. Det beror inte på att jag skulle vara ärligare än andra människor utan i stället på följande enkla faktum — att jag inte kan så mycket musik.
Därför kan jag helt enkelt inte luras. Om jag hade den förmågan skulle jag kunna sätta mig ner i morgon och skriva trettio hits. Men det kan jag inte.
På skivor spelar Harpo bara in originalmaterial som han skriver själv. Orsaken är inte att han anser sig vara den ende betydelsefulla kompositören i den här delen av universum. Det finns andra och kanske viktigare aspekter.
— Ja, skillnaden mellan en artist som anlitar hitfabrikörer och en som skriver allt material själv, exempelvis jag, det är att han/hon måste ha svårt att förmedla någon form av personlighet med de låtar de framför. Jag däremot vet exakt vad jag menar med mina egna sånger och hur jag skall uttrycka det. Jag skulle aldrig kunna sjunga någon annans sånger på det sätt jag sjunger mina egna.

Nya LP:n

Harpos LP “Stand By” visade på en Musikalisk kursförändring som skiljer sig ganska ordentligt från den tidigare bubbelgumsbetonade musiken som varit hans varumärke. Han anser själv att plattan är mycket viktig därför att musiken på den kanske kräver mer av lyssnarna än de tidigare inspelningarna.
— LP:n har flera mjuka låtar än mitt första album. Harmonierna är kanske bättre utvecklade. Men jag förnekar absolut inte den tuggummipop jag gjorde tidigare. Jag tycker att den musiken är väldigt livsglad och har mycket positivitet fastän många bara skäller på den. Den nya LP:n innehåller bl a en låt som jag skrivit själv och personligen anser vara den bästa låt, textmässigt, som en svensk någonsin skrivit på engelska. Den heter “I don’t know why”. Jag vill inte förklara innehållet, bara råda lyssnarna att inte nöja sig med att söka en enda rät linje i ordkombinationerna utan försöka hitta flera nivåer i poesin.
Ytterligare en intressant låt på albumet är “Movie Star”, den handlar om tragiken inom teatern som enligt Harpo skördar alltför många onödiga offer. I låten berättar han om en kille som känner sig som Steve McQueen när han kör sin bil och tror han ser ut som James Bond när han röker sin cigarr osv. Det enda han gjort, det är en reklamfilm men det tycker han räcker. Han tror sig i alla fall vara filmstjärna.
Det är personliga erfarenheter som influerat Harpo till att skriva den här låten. I första hand är det en uppgörelse med tidigare delar av hans liv, när han levde i teatervärlden och enbart umgicks med teatermänniskor.
— Faktum är att mina erfarenheter säger att skådespelare spelar bättre teater privat än på scen. De vill befinna sig i en glamour-värld, umgås privat på ett visst sätt, i en viss miljö, osv. Visserligen umgås musiker kanske också i en isolerad grupp, men deras umgängesmetoder är i alla fall mera naturliga och avslappnade.

Fotbolls- och konstintresserad

Musiken dominerar förstås Harpos tillvaro. Den utesluter dock inte andra intressen. Exempelvis fotboll.
— Jag har två favoritlag. Engelska Chelsea och Högdalens Allmänna Idrottsförening (HAIS) där jag själv spelade en gång i tiden — som målvakt — i C-laget. Jag är också mycket intresserad av natur och konst. Just nu jag väldigt mycket facklitteratur om just konst.
Jag brukar ofta besöka Moderna museet. Framför allt upplever jag miljön där som avslappnande. Precis som att lyssna på jazz, det är också avslappnande — avstressande.

Harpos drömmar

Trots framgångarna har Harpo fortfarande en plats i hjärtat för oförverkligade drömmar. Harpos stora dröm det har alltid varit att bli skulptör, varför?
— Jag tycker det verkar som om skulptörer har en frihet som musiker saknar.
Harpo har andra drömmar också.
— Visst, så länge fantasin lever kan man väl alltid hitta på nya saker som man skulle vilja förverkliga. T ex lifta jorden runt, åka transsibiriska järnvägen eller kanske till och med vara en vardagsmänniska som arbetar mellan nio och fem, kommer hem halv sex, äter middag, tittar på TV mellan sju och tio och sedan går och lägger sig.
Jag tycker det livet verkar behagligt. Men det saknar förstås dramatik.
När det kommer till bostadsfrågor har Harpo sina egna högst personliga idéer till hur han skulle vilja lösa dessa problem.
— Jag skulle vilja bo i ett växthus. Det skulle finnas palmer där, korgmöbler, en jättestor bassäng och en massa olika rum. Ett Japanskt, ett Orientaliskt, ett Afrikanskt osv. Det skulle finnas djur i huset, bananätande apor, vegetariska krokodiler, talande katter och schackspelande hundar.

Den totala föreställningen

Men innan alla dessa idéer förverkligats kanske Harpo lyckats genomföra sin så kallade livsupp-gift, den totala föreställningen.
— Jag har redan idén till själva storyn som handlar om en marionett. Vi är alla marionetter och det är den fångenskapen jag skulle vilja frigöra så många människor som möjligt från genom att i den här föreställningen använda mig av film, balett, körer, teater, musik osv. Jag skulle vilja ha publiken på scenen, som medaktörer. Det skulle hända fantastiska saker hela tiden tills vi förhoppningsvis fann vår frihet i gemenskapen.
“Frihet i gemenskap” orden karakteriserar på ett utomordentligt sätt Harpo själv och vad han representerar.
“Frihet i gemenskap”, jag undrar varför kungen inte valde dom orden till sitt valspråk…