När det kommer en ny grupp eller platta finns det två parter som har sitt att säga: kritikerna och skivköparna.
Det finns tillfällen när de här två är alldeles förfärligt eniga. Och det finns av naturliga skäl få saker som gör en artist så glad.
Mer ofta är de två inte alls särskilt överens. Det finns skivor och grupper som en mer eller mindre enig kritikerkår skriver sig varm för, utan större resultat. I annat fall hade Doug Sahm varit en av Sveriges mest sålda.
Det finns å andra sidan plattor som samma kritikerkår med mer eller mindre samma enighet sågar jäms med hålfoten, men som skivköparna sluter till sitt hjärta. Dit kan man räkna flera band i den “svenska vågen” som kommit under de senaste åren. Som t ex Strix Q.
— Visst, vi är snea på recensenterna, som bara skriver upp new wave, säger Nisse Nyström. Men det viktiga är ju att publiken gillar det vi göra!
Och det gör publiken! Sista LP:n, “Capitol city”, har blivit en storsäljare, och singeln “Boyss” är en av årets bigga hits.
Men killarna i Strix Q har inte blivit stjärnor över en natt. Dom har kommit, sett och segrat, men det tog tid för dem att komma. Skall vi berätta sagan om det?
Det var en gång för mycket, mycket länge sedan (runt 1973–74) ett gäng killar i Stockholm som bestämde sig för att bilda en grupp och spela rock. En av killarna hette Magnus Uggla, och han flög högt så småningom. En annan var Stefan Birkenfalk, en tredje Olle Olander och en fjärde Dante Holmberg.
Nå, 1974 hoppade Uggla av, och under ett par års tid var det snabb omsättning på medlemmar i gruppen. 1976 hade det hela dock stabiliserats, och vid det laget hade man hittat Benna Sörman och Lasse Hermin. Olle hoppade av och in kom så småningom Nisse Nyström.
Nu är det här en bara alltför vanlig inledning på en saga om en rockgrupp. Samma saker händer ofta, ofta på många ställen i både Sverige och andra länder. Att det blev annorlunda för Strix Q beror på att medlemmarna givetvis var duktiga och på att Magnus Uggla till mångas (kanske också till sin egen) förvåning fick ett praktfullt genombrott med sin tredje solo-LP.
När han skulle ge sig ut på turné var han i trängande behov av ett duktigt band bakom ryggen, och givetvis gick hans tankar till en grupp som han kände väl sedan tidigare — Strix Q. Fast på den tiden hette de bara Strix — Q:et kom till senare när man upptäckte att andra band hade liknande namn.
1977 återfann man Uggla och Strix på turné tillsammans, och många la märke till att Ugglan hade en ovanligt kompetent grupp i ryggen. Också från skivbolagshåll spetsade man öronen, och mitt under brinnande turné fick man erbjudande om att göra en singel på egen hand.
Det innebar också slutet för samarbetet mellan Magnus och Strix, även om han var med och producerade gruppens första plattor.
— Magnus ville bredda sig och jobba tillsammans med andra musiker, säger Nisse. Vi ville å vår sida utvecklas själva på vårt håll.
Första singeln var “Sommartid” som följdes upp av ett “Hem till Stockholm igen” och debut-LP:n “Strix Q”. Och det gick bra, trots att gruppen hade en hel del problem med vem som skulle sjunga. Alla försökte — och valet föll så småningom på Staffan.
— Men han hade svårt att både sjunga och spela på scen samtidigt. I stället kom Olle med igen och började lira piano och orgel. Men när Lasse hoppade av tog han hand om basen i stället…
Säga vad man vill om Strix Q, men det står inte stilla i gruppen!
Singlarna gick bra, liksom första LP:n, fast något dundrande genombrott kan man knappast tala om. Men gruppen turnerade flitigt, och byggde upp en fin publikkontakt. Ryktet spred sig också snabbt bland både arrangörer och publik att Strix Q var ett jäkla bra scenband som visste hur man skulle få fart och stämning under en konsert.
— Och vi föredrar faktiskt att bli kända lite långsamt framför att få ett hejdundrande genombrott typ Factory och Gyllene Tider, eller varför inte Uggla, säger Nisse. Det är bättre att försöka jobba upp sin popularitet — blir en artist snabbt stor är det risk för att han blir snabbt glömd också!
Och var det lite småmotigt på skivsidan i början har det alltså gått bättre i år. “Capitol city” valsade ett bra tag på den svenska topplistan, och “Boyss” var något av en landsplåga under ett par månader — så till den milda grad att t o m Ingmar Bergman fastnade för den och tog med den i sin dokumentärfilm om Fårö!
Men Fårö i all ära — Strix Q är i första hand en stockholmsgrupp, en storstadsgrupp. Det har de också fått kritik för — många har menat att deras texter speglar ett cyniskt innetänkande, en storstadstuffhet som på flera sätt inte är särskilt sympatisk.
— Men herregud, vi gör ju våra låtar själva. Det är klart att vi skriver om sån’t vi är vana vid och kan identifiera oss med. Och då handlar det om storsta’n och livet där — vi bara beskriver det. En del kanske inte gillar det, men vi kan stå för det vi gör.
Strix Q arbetar med helt eget material. En kille i gruppen kommer upp med en idé till en låt, och sedan hjälpas man åt att förbättra den, bearbeta och arrangera. Och gruppen har ett eget sound, trots att man från början utgår från väldigt olika musikaliska idéer.
— Vi gillar så olika musikstilar inom gruppen, säger Nisse. Nå’n är hårdrockfantast, en annan popdiggare och själv är jag bluesfresk. Jag är jäkligt tänd på t ex Johnny Winter.
Dessutom har man etablerat ett intimt samarbete med producenten Janne Askelind, som blivit något av en extra medlem i gruppen.
Sommaren har Strix Q ägnat sig helt åt att turnera — man lär vara ett av landets flitigaste band vad det anbelangar. Också grannländerna har fått besök. Dessutom har man i höst jobbat med en ny LP, som om allt går enligt planerna skall vara släppt vid det här laget, och dessutom spelat in “Boyss” på engelska. Ett bra år alltså — men vad händer om gruppen skulle tappa sin popularitet?
— Vi har tänkt på saken, säger Nisse med ett skratt. Och vi har andra jobb i bakfickan om det skulle gå alldeles för illa…
Men så illa lär det knappast gå på ett bra tag. För Strix Q är på väg uppåt fortfarande! Och publiken har man absolut på sin sida.
Om än inte kritikerna!