Det är en mild och vacker försommarkväll i Malmö Folkets Park. En sådan där kväll då man borde sitta på en bänk under en av parkens lummiga bokar och andäktigt lyssna till lövens sus och fåglarnas sång.
Men fåglarna har ingen chans.
Runt den stora scenen står tusentals killar och tjejer och ropar i talkör:
– Boppers! Boppers! Boppers! Boppers!
Området framför scenen är som en kokande gryta. The Boppers har just avslutat en av sommarens 130 folkparksjobb, men publiken är inte nöjd. De vill höra mer. Mycket mer…
Boppers dröjer ett par minuter bakom scenen. Men publiken ger sig inte:
– Boppers! Boppers! Boppers! Boppers!
Med ett sådant publikstöd har Malmö FF vunnit Europacupfinalen i München hur lätt som helst.
Äntligen kommer de så och jublet och tusentals armar stiger i skyn. Ovationerna nästan dränker musiken.
Sista numret, “Goodnight Sweatheart”, brukar Boppers sjunga utan instrument. Den här gången behöver de knappt sjunga alls. Publiken står för sången. Och varenda en verkar kunna texten utantill.
Det blir inga fler låtar. Men stora delar av fansen stannar ändå kvar. Några hundra blockerar sceningången i hopp om en autograf eller åtminstone ett leende…
Det är inte klokt, egentligen. Man får titta efter en extra gång i almanackan för se om man inte tagit fel på årtal.
Det här kan bara inte vara 1979. Det stämmer liksom inte.
Musiken tillhör slutet av 50-talet och början av 60-talet. Maken till publikreaktioner och tumultartade scener har vi inte heller sett sedan dess.
Femtiotalet hade Elvis, Buddy, Tommy och de grabbarna. Det var lugnet före stormen.
Sextiotalet kom med Beatles, Stones, Kinks, Yardbirds – i Sverige Hep Stars, Tages m.fl. Hela världen ställdes på huvudet. Ungdomsgenerationen lösgjorde sig från vuxenvärldens bojor. Befrielsen blev till en enda stor karneval. Plötsligt gällde inte alla de gamla värderingarna längre.
Sedan kom flower-powern och därefter den stora baksmällan. Livet var trots allt inte så enkelt. Och vad gör man när man inte har fler murar att riva?

Fallna mantlar sökte ägare

Under hela 70-talet har vi letat efter den grupp eller artist som skulle ta upp Elvis och Beatles fallna mantlar. Men just inget har hänt. Även om det gjorts massor av fin musik.
Allvarliga psykologer har förklarat att den entusiasm vi upplevde på 60-talet var en engångsföreteelse. Något liknande kommer vi aldrig att få uppleva mer. Kanske har de rätt.
Boppers är förvisso inga nya Beatles. Långt ifrån. Men ändå. Den entusiasm som omgärdar Boppers får en att undra. Tydligen jäser det under ytan trots allt.
Boppers spelar 50-talsmusik. De klär sig 50-tal. Brylcréme i håret, stålkammar och stora amerikanare.
Boppers representerar 50-talet, en annorlunda livsstil.
Många av deras fans var inte ens födda när Beatles slog igenom anno 1962. För dem betyder 60-talet inget. Nostalgin har inte riktigt nått dit ännu.
Men 50-talet känner de till. Genom TV, film och musik.
Det var då killarna hade skinnjackor och flottigt hår, brudarna hästsvans och bakåtknäppta koftor. Världsproblemen var fjärran. Största problemet var istället om man skulle kyssas vid första träffen eller ej.
Riktigt så enkelt var det förstås inte. Den bild som filmer som “Grease” och “Sista natten med gänget” eller TV-serien “Gänget och jag” ger av perioden har föga med verkligheten att göra. Ännu mindre med verkligheten hemma i Sverige.
Dagens 50-talsvåg är bara ett symptom på den otrygghet som dagens ungdomar känner i en alltmer krävande och komplicerad värld.
Men har det egentligen med Boppers att göra? Skulle de bara vara ett redskap för avancerad verklighetsflykt?
Det är nog att göra det lite enkelt för sig. Visserligen finns det med i bilden, men framförallt har det ju med musik att göra.
För många seriösa kritiker är det snudd på helgerån att som Boppers ta sig an de gamla låtarna. Musik ska vara nyskapande och kräva ett engagemang av lyssnaren, menar de.
Boppers musik är alltför lättsmält.
När man hör sådant vet man inte om man ska skratta eller gråta
Vad sysslar de flesta trad-jazz-band med? Får man sjunga Evert Taube? Är Mozart nostalgi? Är de raka jeansens återkomst också nostalgi?
OK. Man kan diskutera de musikaliska kvaliteterna. Måhända når inte Boppers versioner alltid upp till originalen, men det förvandlar dem inte automatiskt till ett par klåpare. Inte heller deras publik till musikaliska vildar.
Gruppen har kvaliteter. Inget snack om saken. Så fel kan inte alla deras hundratusentals fans ha.
Vad beträffar de instrumentala och vokala färdigheterna står de ofta skyhögt över de flesta av 60-talets mest populära svenska band. Som f.ö. inte gjorde mycket annat än taskiga plankningar av amerikanska och engelska originalhits.
Det goda har också Boppers och andra gruppers (t.ex. Shanana) botaniserande i 50-talet med sig, att intresset för den tidens musik växer. Det har t.ex. blivit mycket lättare att komma över gamla originalinspelningar de senaste åren.
Även de ganska lättsmälta, faktiskt.
Boppers själva förklarar att de inte medvetet försökt rida på 50-talsvågen. Det är deras musik, helt enkelt. Att det skulle slå som det har gjort, vågade de inte ens drömma om när de satte igång för två år sedan.
Däremot är det obestridligt faktum att många andra grupper har försökt rida på Boppers framgångar. Många dansband har sadlat om och kör numera också med Brylcréme i håret. Men inte är det av kärlek till 50-talet, inte.
Det har varit ett fantastiskt år för Boppers. De har på rekordtid lagt den svenska (om inte hela) publiken för sina fötter. De har mötts av entusiasm som vi inte upplevt maken till på år och dag.
Och det är säkert inte slut med det. De gjorde stormande succé vid den internationella grammofonmässan MIDEM i Cannes i början av året.
Mycket talar för att portarna till en internationell karriär har öppnats.
Enda smolken i bägaren har varit skandalen i samband med att direktören för deras skivbolag gick i konkurs. Boppers hade blivit ordentligt dragna vid näsan.
Men trots det ser framtiden ljus ut. Eller som de själva säger:
— Den här musiken kommer aldrig att dö. Varför skulle vi vara oroliga?