Så är vi då framme vid avdelningen Dumma Skämt. För vad kan man egentligen vänta sig för inledning till en artikel om ett band som kallar sej för Factory? Absolut ingenting annat än… “Factory är en föredömlig arbetsplats. Något bullrig kanske. Men ren, trivsam och stimulerande. Medbestämmandelagen är genomförd till hundra procent. Inga vilda strejker förekommer och personalomsättningen är lika med noll. En föredömlig arbetsplats alltså. Någonting för Volvo att ta efter kanske…”
Ja, ja, nog om detta. Låt oss i stället gå rakt in i Factorys produktvärld. Musiken.
Factory, det är alltså den mest framgångsrika svenska gruppen i år. Redan tre veckor efter det att första albumet var utgivet toppade det de svenska försäljningslistorna. Ovanför sådana storheter som Village People, Rod Stewart och Bee Gees!
Det är fullt förklarligt. För det stora flertalet svenska ungdomar så är det Factory som är den nya vågen.
Factory har också lyckats utrusta sig med det kanske mest “egna” soundet ett svenskt band efter ABBA skaffat sig. På något mirakulöst sätt lyckas de låta som “mittemellan disco och rock” utan att det blir töntigt och utslätat. Diskons förföriska rytmer finns där. Rockens attack finns där. Och inte att förglömma, det finns melodi i Factorys låtar. Någonting som inte är det vanligast förekommande i dagens rockmusik.
Enda problemet med Factory är väl att de i sin iver att utnyttja det egna soundet ibland råkar komma farligt nära självstrypningsgränsen. Fast det är kanske bara ett utslag för “måndagsproduktion”, någonting som varje fabrik med självaktning råkar ut för.
Factory har existerat som grupp i fyra år. Innan dess var två av medlemmarna, Ted Larsson och Kenneth Sivertsson, med i en annan grupp som kallades för Empire State. Ted, gitarristen, och Kenneth, basisten, började i den vevan att speja efter medlemmar till ett nytt band. Så småningom hittade de Lars Olof Larsson, som visade sig kunna behärska syntheziser, stråkmaskin, piano och gitarr, Mats Söderberg, trummis, och så vokalisten Mats Carinder.
Disco-rockgruppen Factory var alltså ett faktum.
I början spelade Factory bara andras låtar. Man satt upp på nätterna, lyssnade på Radio Luxemburg och tog ut låtar innan de hunnit komma på skiva i Sverige. Därför är det inte någon lögn att påstå att Factory vid den här tidpunkten var Nordens snabbaste Rolling Stones-Bachman Turner Overdrive och ELO-plagiatörer.
Så småningom började dock Factory blanda ut cover-versionerna med egna låtar. Baksidan på “Lumpna Funderingar”, “I can’t stop it”, är faktiskt den första egna låt de skrev.
Den första singeln som alltså blev “Lumpna Funderingar” gav Factory ut på eget bolag. Dom tyckte det var bättre att ha en “färdig produkt” att visa upp för ett skivbolag än bara en demonstrationstejp. Det tyckte antagligen CBS också. För till slut, efter att Factory hunnit med att besöka de flesta skivbolagen i stan så beslöt sej CBS för att ge ut gruppens andra singel “Efter Plugget”.
Stor framgång! Stor framgång! Och resten känner ni antagligen till.
När LP:n kom i början på året så räknade bolag och grupp med att i bästa fall kunna sälja upp emot 60 000–70 000 ex. Redan efter sex veckor hade de passerat 70 000 och snabbt börjat närma sej magiska 100 000.
I somras gjorde Factory en folkparksturné. Och sedan började de arbeta på materialet till den nya LP:n, som vem vet, kanske redan när du läser det här finns där ute i skyltfönstret hos din lokala skivhandlare.
Och så äntligen, för att sluta den här artikeln på samma dumma sätt som den inleddes… “Factory är en fabrik utan sysselsättningsproblem. Inga friställningar riskeras tack vare den stora efterfrågan på företagets produkter. Factory-koncernens resultat för 1980 förväntas inte bara bli bättre än 79-års utan avsevärt bättre…!!