Rocken klipptes till för länge sen, den är fodrad med blues från sydstaterna och har knappar från Afrika. I den bästa rocken sitter lukten av oförrätter fortfarande kvar i sömmen. Vi åkte ända till Tromsö i Nord-Norge och där fick vi höra dem: Imperiet, Sveriges bästa rockband med försångaren och gitarristen Joakim Thåström.
— Den bästa musiken är den som är ogjord, säger han.

Jag vet — men kanske inte du, inte än — att detta är musik från hjärtat, från magen, från könets eviga brunn…
Gråterskan biter sig i underläppen. Hör bluesens evigt molande kvart invärtes.
What did I do to be so black and white?
Det kan man fråga sig.
Upp och ner från Nordkalotten. Till norska Tromsö för att lyssna på svenska Imperiet, det hetaste rockbandet med Thåström, Krille Falk, Per Hägglund och Fred Asp. Till Tromsö med galoschplan från Kiruna, jag sväljer luftgroparna. Vintern är här, den slaskar.
I Tromsö väntar vi på bandet, dom kommer från Oslo. I hotellvestibulen kommer vargen och björnen emot oss. Uppstoppade förstås, men iallafall. Alla vill klappa, viska godord till bestarna.
Tromsö, en bitteliten norsk fisk- och oljeglittrande stad nära 70:e breddgraden, en närbelägen NATO-bas, en plats där strax polarnatten lägger dagarna i evigt mössmörker. Åtminstone för månader framåt.
»Vi e fredskorpar, Kalashnikows kamrater/Coca-Cola Cowboys och pojksoldater», som Thåström sjunger och dansar.
Är det här på Nordkalotten, som det ska smälla? Först?
Ah — vänta bara! Ännu är Tromsö ett sällsamt Klondyke där vartannat hus är fallfärdig träpanel och vartannat ett åtta-våningars varuhus eller SAS-hotell. I hamnkvarteren har de allra första blyga boutiquerna öppnat sina träluckor till magasinens snedtrampade golv, vi täcker med trasmattor, säljer sameslöjd och finskt mode.
Tromsö, en hejdlöst snabbväxande stad (35 000 invånare, tredubblad på 25 år), det dräller av ungar, barnvagnar, nappflaskor, bagar. En och annan fjällklättrare i spetsbyxor(!) och fjällstav. Trafiken i lilla centrum kokar som på Hamngatan (i Stockholm, Göteborg, Hull) men bilarna är vansinnigt hänsynsfulla, stannar utan trafikljus för varje fotgängare. Dom krockar i stället i ett på övergångsställena och säger Morn da, denna fryntliga norskmorsning dygnet runt.
Det finns knappt trottoarer men väl 14 nattklubbar, ett hålligång utan uppehåll med dystra utkastare och moderliga servitriser. En (stor) pizza med en (stor) öl kan kosta 150 kronor.

»Jag älskar skuggan på Blå himlen bar
jag går dit och dör en bit, en bit varje dag
Där dansar oskulden som glittrande guld
Bland trasiga hjärtan dränkta i sorg»
(Thåström)

Deppar-rock, påstår somliga. Men en äkta rock fodrad med blues.
Överallt, överallt finns Blå himlen blues bar. Låt rocken falla. Dom är här.
Domkyrkan är av gulmålad träpanel med vita spetsfönster. Tromsö blev stad redan 1794, där finns både kvarteren Hungern, Håpet och Kvalöya.

Tre fjärdedelar av bandet: Fred Asp, trummor, Joakim Thåström, gitarr, sång och låtskrivare, Per Hägglund, klaviatur. Det drar kallt i Tromsö hamn.

Sound-check i Kulturhuset

Vi har letat oss upp, Roger, fotografen och jag till Kulturhuset i en brant backe. Det är i nybyggt grovt trä i snedpaneler och betong. Men inomhus förvånansvärt varmt — som i många norska off-miljöer — mjuka björksteg och röda bänkar i stora salongen, där ryms minst 600. I morn natt stor rockgala här; det är norska TV, som dragit igång en Ungdomskampanj mot världssvälten och hittills ratt in 50-60 miljoner kr.
Här ska norska rockband spela och afrikanska Soma Soma, som betyder »ett underbart land av kraft». Låt pengarna rulla in till ANC, African National Congress.
Och så svenska Imperiet, som »nästan är lika bigga här i Norge, som i USA där de var på turné i somras och ska återvända i vår», meddelar deras manager. Här hemma är det mer tunnsått med spelningar. Varför?
— Vi är med i en film, Pimme (Thåström) och jag, säger Krille, basisten. Den heter Tre dagar i oktober. Den handlar om — tja: ungdomars »existentiella problem», ha! Vi har aldrig filmat förr men den isländske regissören var Bombis på oss. Provfilmning swisch och vakna som filmstjärnor nästa morron. Pimme är en ung vacker gud och jag nattsvarta boven, haha. Precis motsatsen mot verkligheten. Jag är god som Guld, säger Krille och sträcker på sig. Han har just blivit far för första gången. Far till Vanessa, två månader. Hans ansikte lyser av stolthet och ömhet.
— Det är alltså underbart. Jag var med vid förlossningen — klippte navelsträngen — så här, knips. Hon är bandets maskot, hon ska med i gitarrväskan när vi åker till USA, ja först till Kuba och Mexiko. Synd att det dröjer så länge tills hon kan PRATA, ropar han och tar ett skutt upp på scenen. Där pågår sound-check, instrumentens ljudnivå ställs in.
— Lite mer kräm på lillkaggen, Fred. Får jag höra på virveln.
— Etta-tvåa-trea-EINZWAJDRAJ (tyska är hårt och tydligt ibland).
Per bestiger sin syntplattform, hugger tag i ackorden.
Lösa bassträngar, den råa introduktionen till Coca-Cola Cowboy, Thåström vid miken, slår ett gitarrslag med lyftad arm:

»Rom byggdes inte på en dag/Tärningen är kastad och världen ligger kvar/Det här är ett korståg tra la la/Så skål mina herrar blott stjärnorna är kvar».

Hans kalufs, hans buttra min, ögonen och så denna hesa lysande sång!
Man spelar igenom flera låtar med korta avbrott. Stefan Glaumann, bandets burrige skicklige ljudtekniker smyger in då och då, rättar till en mik, flyttar en förstärkare två centimeter. Rockmusik är givetvis precision även om många inte tror det.
Thåström sjunger Surabaya-Johnny, sin egen version men fortfarande Brechts otåliga text om den övergivna kvinnan »varför är du så grym, Johnny?» De flesta av Imperiet. texter är skrivna — och sjungs — av Joakim Thåström men det börjar finnas undantag: Brecht alltså men också John Lennon och Mikael Wiehe, som står för text och musik till den starka låten Fred — »är det verkligen Fred vi vill ha?!Med Freden kommer tystnaden/Allt ordnas underhand/Och folk å kinder styckas upp/i Samförståndets namn». När den sjungs mumlar alla med i orden, ser ned.
Det finns inte längre några hjältar. Det finns bara offer. We are the soldiers of the human race.

Från Ebba till Taube

Nu sjunger han sin vackra Blå himlen blues. Han rör armarna som en indisk tempeldansös, han lindar dem kring sina skulderblad, halsen. Som en röd pistol pekar gitarren vid höften. Trots täckjacka fryser jag:

»Å, det finns inget rent kvar, det finns inget rent/det finns inget som kan kallas för smak». Gitarren tjuter i hård falsett, bandet spelar ett mellanstick då han står med bortvänd blick still — du vågar vara råsentimental du, tänker jag och så full av smärta, Rimbaud och Bellman. Allt är du mitt i tuffheten, planeten, driften, dom skamlösa laterna — — —
Jag har lyssnat på Thåström sen salig Ebba Gröns dagar, sen -78. Ute på Oasen i Rågsved, en av Stockholms betongförorter där han växt upp. Ebba var ett av de första punkbanden, en musik med illstyrka och frenetiska påhopp, men en sorts fanimej befriande aggressivitet: »vi hatar inte vi älskar/destruktivt och rakt/torkar oss på flaggan/kladdigt gul och blå». Då skreks texterna fram med alla muskler. Det handlade om ett Sverige snabb- och sabbväxande, plastinbakat, barnfientligt. Dom stod själva mitt i fansens hop och hoppade, Thåström och Fjodor. Trummisen Gurra dånade bakom.
— Akta rösten, sa jag då, du river av stämbanden. Och så häromdan får jag höra på den senaste singeln hur han sjunger Bellmans epistel nr 81: Märk hur vår skugga, märk Mowitz mon frère, andlöst vackert. Och på andra sidan Taubes dramatiska ballad om Briggen Blue Bird of Hull!
Döden är aldrig långt borta. Men han upphör inte att förvåna, Pimme. Nu tar han sånglektioner, han väzer inte, han sjunger rent som klockan.
Men nu, i Tromsö, skriker han plötsligt på repetitionen:
— Dom har slagit ut igen! J-Ä-V-L — och han springer från scenen, vrålar.
Vad ÄR det? Guden är SJUK, det får han inte
Det är nån nässelfeber, några konstiga utslag på armarna, i ansiktet — kanske sminkallergi? Alla i bandet slokar, jag tänker på vad han sagt: utan bandet är jag ingenting och dom är ingenting utan mej.
Men efter en paus är han där igen, till synes lika oberörd. Skuttar med sladdar och gitarr. Snakke om UTSTRÅLING, suckar nån från Fjernsynen.

We are the soldiers of the human race. Än är gasen ofarlig kolsyresnö.

Se på livet

Hastig intervju nästa dag:
Säj ett band som du lyssnar på? Tja — ABBA var bra men dom finns ju inte mer — Miles Davis! Doors Jim Morrison! Det finns andra också — men låt dom låta som dom lät för femton—tjugo år sen — — — låt bli att härma, dom flesta rockband härmar bara. Man måste spela sin egen musik, lyssna in i sig själv — eller gå ut på gatan och Se — se på livet. Det syns överallt! Politiska texter? Ha! — det handlar inte om politik, det handlar om MORAL.
Dom andra i bandet nickar. Miljö är borgerligt, försöker Krille. ÄSCH.
När bandet ska plåtas är det svårt, ja nästan omöjligt att samla dom på en och samma ruta. Roger suckar. Det är som på dagis. Men vänta! Här är åtminstone tre på en landgång. Vi fryser! Vi e hungriga! Strax ere mörkt!
Snart är det dags för nattrock.
Det är inte fullt i salongen, konstigt nog, men biljetterna är dyra och det går ju på teve. Det är gott om halvflintisar i salongen, rockåldern växer för varje år. Men också galna tjejfans som hoppar och vevar med armarna, skriker: THÅSTRÖM, THÅSTRÖM, THÅ- — dråsar ner på golvet i en bedjande hög.
Mellan dom och Thåström åker tevekamerorna på räls. Det är killarna med handkameror som snokar honom upp i fejset, suger sig kvar.
Han dansar baklänges ut. Han sticker, han flämtar, ingen når honom.
Den bästa musiken är den som är ogjord.