En mörk vinterkväll blåser en kall vind från havet, in över Gävle. Men strax under taket i en kulturmärkt träkåk finns värme, trängsel och musik. Perssons Pack ska spela, en provinsiell rockgrupp, med akustiska instrument och starka band till ett Sverige utanför storstäderna.

Det är några år sedan Per Persson, som en tredjedel av Dead Scouts, spred västernkryddad rock från hembygden i Alfta och Bollnäs. Efter en LP och några singlar kom det av sig, och medlemmarna har sedan återfunnits i andra grupper. Per själv i Traste Lindéns Kvintett. Men i höstas kom en LP med Perssons Pack, och nu är det i den gruppen man hittar Per, tillsammans med Magnus Lind, dragspelare från bl a Aston Reymers Rivaler, Magnus Adell, basist, och Niklas Frisk, som liksom Per spelar gitarr.
Gitarrerna är akustiska, och basen av ståmodell, och tillsammans med dragspelet har det fått många att tro att detta inte är rock. Per suckar lite över det.
– Bara för att man plockar fram ett dragspel tror folk att det är folkmusik. Speciellt rockfolk tror det.
Ändå är Magnus Linds dragspelande mest fullt av blues och latino, och gitarrerna hänger nästan vid knäna och attackeras hårt, i typiska rockposer.

MITTEMOT SLOTTET i Gävle, tvärs över Gavleån, ligger Skänken. Det är en pub som den här kvällen, kall, blåsig och som gjord för att gå på lokal, är nästan full redan vid halvniotiden.
På dagarna är det ett rustikt café, och nästan allt är av trä här. Golv, bord, stolar, bänkar, takbjälkarna där knippen av torkade blommor hänger. Kvällspubliken domineras av det lokala rockgardet, även om såväl några lite äldre och mer hemvävda typer, som ett par farbröder i medelåldern och kostym kommit hit.
Det dricks öl, mycket öl, och kön till toaletten blir längre och längre. Röken bildar moln under skomakarlamporna, som hänger lågt över långborden. Högtalarna spelar rock, men det lokalen fylls av är ett öronbedövande sorl. I rummets ena ände finns några kvadratmeter golv, där Perssons Pack ska spela. Det är ett litet stycke golv, men är publiken med kan nog hela puben bli scen.

– Hej Gävle! skriker Per Persson när bandet kommit in. Han har jeansjacka med avklippta ärmar, så att tatueringarna syns, och han gestikulerar redan vilt.
– Systrar!
– Jaaa! Flickorna skriker.
– Bröder!
– Jaa!
– Halleluja!

Kommunikationen fungerar på en gång.
– Vi är ett mycket känt hårdrockband från Upplands Väsby, fortsätter han, därför börjar vi med en hårdrocksballad. Och bandet sätter igång, inte med hårdrock, utan med “Guldhuggarland”, en sång om avfolkning och utsugning av landsbygden. Publiken har hunnit ladda länge, och är helt med på noterna. På en stol strax intill en av högtalarna står en av de medelålders kostymklädda, nu i bara skjortan. Stället är packat till bristningsgränsen och många sjunger med, skriker och klappar. Snart kommer “Hemma”, en traditionell melodi med Perssons text. Dragspelet i Magnus Linds händer gråter och blöder. Per Persson och publiken sjunger och skriker: “…snart är jag hemma, hemma, ja äntligen hemma, där finns någon som tror på mej…” och även om Persson har rätt i att de egentligen inte spelar folkmusik, kommer här det fotstamp som indikerar något som också känns rakt in: Anknytningen till ett kulturarv, till det samhälle som för många av oss bara är historia och kanske pittoreskt sommarnöje. Dansbanan, brännvinet, tragedin och romantiken i den svenska byn. De stora känslorna i det lilla sammanhanget. Alltihop med attityd och poser från rocken.
– Ja! Tack! skriker Persson, och
– Fylltrattar! har ni firat sista april någon gång?
Så kommer “Sista kvällen i april”. Magnus Lind bökar runt i publiken med sitt dragspel. Persson håller gitarren högt i luften i varje stopp, kryper ihop, fläker sig bakåt och mot de andra i bandet. Låten avslutas med en oerhörd rundgång genom dragspelsförstärkaren, och Niklas börjar mitt i kaoset spela “Kalinka” på sin mandolin. Dragspelet hänger på, det hela är synnerligen improviserat och går i allt snabbare takt. Med allt fotstampande och klappande från publiken närmar det sig den punkt där det börjar bli farligt. Högtalarna gungar, eftersom golvet gungar. Huset gungar faktiskt.
– Ni har visst firat sista april, säger Per belåtet. Har ni spelat poker då?

OCH VEM HAR INTE spelat poker? Kortspel och midsommar kanske kan verka vara ytliga fenomen, men det är riter och beteenden vi alla delar, på något vis.
Sista låten är en lysande, tragisk, novell, där han som går för sig själv vid dansbanan berättar om kärlek och svek. Den heter “Hanna”. Bandet och sångare Persson tar i så man tror att det var de som stod där, när

“…bandet sjöng en sång om
evig kärlek ren och sann
och Hannas kavaljer han dansade
tätt med Marianne
och ingen lyssnade på vad jag nu sa
full, fullare, fullast var jag
så ingen vet att jag såg på
när Hanna gick ner i ån…”

Ingen nöjer sig med det ordinarie programmet, inte en sådan här kväll. Efter två sortier och två inropningar är musikanterna svettiga och trötta, men stämningen är hög. och publiken betvingande. Inte alla, men många fortsätter att ropa.
– Mera Pack!

I DEN ROCKVÄRLD som börjar tröttna på rocken talar man mycket om world music. Rockpubliken lyssnar på gaelisk folkmusik, algerisk rai och bulgariska körer, och det ser ut som en trend där man söker sig till andra rötter än den vanliga rockens.
Är Perssons Pack ett svenskt exempel på detta? Kanske, kanske inte. De är fyra killar med en attityd och ett utspel som är rockens. Med låtar som, i många fall, skulle kunna vara ett mer vanligt rockbands. Men som också, inte minst genom texterna, knyter an till något som rocken inte ofta närmar sig. Och det de gör känns onekligen mycket svenskt, på ett ovanligt sätt. Samtidigt får de historier Per Persson berättar i sina texter mig närmast att tänka på Tom Waits, eller Bruce Springsteen.
Per är lite tveksam till jämförelsen.
– Springsteen har ju blivit så tråkig. Men visst, vi tar båda ner stora saker till små historier, så på det sättet så… Och de hör båda hemma i en lite provinsiell värld. New Jersey, eller Hälsingland.
Varför kommer det förresten så mycket bra rock från Hälsingland?
– Njaaa… gör det? Norr om Dalälven snarare, menar Per.
– Norr om Dalälven kommer!
– Mera Pack! Mera Pack! Publiken ropar på, efter två omgångar med extranummer. Efter nästan tio minuter, och trots arrangörens försäkringar om att det inte blir något mer, kommer bandet ut igen, med torra kläder och nya krafter. Den mycket vänliga Per Persson blir åter sällsynt bredkäftad bakom mikrofonen, och fortsätter den något ironiska leken med rockens värld.
– Okej, skriker han, vilken vill ni ha? Dansa i Neon? Final Countdown? Staten och Kapitalet?
Det blir förstås ingen av dem, utan ännu en landsbygdslåt, från Dead Scouts-tiden, “Rulla på”.
– Låt din stora motor gå, nerför vägarna, bort från staden, sjunger Perssons Pack.
Huka er, storstadsrockare. Provinserna kommer.

Från Arbetaren 9/90