I en källarlokal i Bollnäs står ett popband och försöker överrösta de hårdrocksgitarrer som tränger ned från våningen ovanför. De heter Bebop! och skivdebuterade i februari på ett stort skivbolag. Det här är en historia om Bebop!, lanseringen och popmusiken.

DET ÄR MYCKET TRÅNGT i det lilla rum under aulan i Granbergsskolan där Bebop! repar. Magnus Nordén har krupit upp på en förstärkare med sin bas, strax intill Henrik Berglunds trummor. I andra änden av rummet står Janne Malm bakom syntarna, och däremellan huserar Micke Sundström och Tomas Wallberg, gitarrister. Och så Tomas Froms, låtskrivare och frontfigur, som visserligen har en gitarr på magen, men koncentrerar sig på sången.
De spelar låt efter låt, från listor som nålats upp bland affischerna på väggarnas ljudisolerande filtar. Låtar med titlar som “Hennes hjärta ropar” och “Stjärnor över staden“. Lite segt och tvekande är det, de har inte repat på länge, men snart nog kommer melodier och ackord på plats, och det låter bra.

TIDIGARE PÅ DAGEN möts jag vid tåget av Tomas Froms. Vi promenerar i ytterkanten av Bollnäs centrum, på nyfallen snö, hem till honom. Han pratar mycket, går mellan vardagsrum och kök, fixar kaffe, sätter på skivor, och berättar hela tiden om bandet och skivan.
Han kommer, liksom de andra i bandet, från Bollnäs, men har bott i Stockholm ett tag och jobbat på musik- och modemagasinet Slitz. 1988 sa han upp sig och flyttade hem till Bollnäs “för att bli popstjärna”. Många med den ambitionen gör nog tvärtom, flyttar till storstaden, men Stockholm innebar mest långa avstånd och mycket jobb, tycker Tomas.
– Där kan man kanske repa en gång i månaden, här uppe är det lugnt, vi har en egen replokal och använder den när vi vill.
Killarna i Bebop! har alla varit aktiva på Bollnäs rockscen, i pop- och punkband, men när Tom Trumma bildades i december 1988 var det en logisk fortsättning framför allt på Tomas tidigare projekt. Bandet spelade genast in en demokassett, och ett drygt år senare kom alltså deras första singel, nu med gruppnamnet Bebop!, ut på EMI.

SINGELN LIGGER PÅ BORDET i Tomas vardagsrum. Den ser lika snygg ut som A-sidan “Du gömmer dej för mej” låter, och både av ljudet och av det Tomas säger förstår jag att Dan Sundqvist, gammal popstjärna från Reeperbahn, som producent varit mycket viktig.
– Han petade lite här och där, säger Tomas, innan spelade alla hela tiden, det mesta arbetet för Danne har varit att rensa upp. Och även om de nog hade vissa farhågor om att det skulle låta för snällt i slutänden, blev det inte så, menar Tomas.
– Nej, vi låter ju så där. Fast syntljuden blev proffsigare, våra som vi hade tidigare var mer corny…
Bebop!s singel har redan spelats mycket i radio, i Veckorevyn har de kallats “90-talets pophopp” och det har sagts att de är den största nysatsningen EMI gjort sedan Jakob Hellman. Hur det än är med det, verkar det som om Bebop! ska lanseras. När tanken väl slagit rot i min hjärna ser jag framför mig stora reklamkampanjer och hippa mutfester för branschfolk. Men i själva verket uteblir propagandamaskinen. Tomas slår tanken ifrån sig med ett skratt.
– EMI är socialdemokrati, säger han, det är nästan som en myndighet, och de litar på sitt rykte.
Han beskriver singeln som en sorts försöksballong, men för att vara en sådan är den rätt påkostad, och det har förstås sin betydelse. För när man ser att ett nytt band kommer med en singel på ett stort bolag, och sedan anar vilka resurser de har fått, till foto, omslag, studiotid och producent, skickar det tydliga signaler, som kanske också är en slags lansering.
Jo, att det skrivs en del och att singeln kommer ut beror mycket på hur den är förpackad, medger Tomas villigt.

MÅNGA ARTISTER skulle nog säga att apparaten runtomkring är jobbig, ett nödvändigt ont kanske, men Tomas gillar det. Han tycker det är bra att EMI har en idé med det de satsar på, och påpekar att de knappt lagt sig i någonting vid inspelningarna. Och han har många idéer om bandets image, även om han aldrig använder det ordet. Att bara han syns på skivomslagets framsida är för att “man kan inte ha sex personer på ett singelomslag”, men också för att “alla stora, riktiga band har ett ansikte”, som Plura i Eldkvarn, eller Thåström i Imperiet.
Stilmedvetenheten fanns också när bandet skulle skicka demokassetter till skivbolagen. Tomas visste att de får högvis av demos som inte märks, och som besvaras med stencilerade refuseringar. Så han utnyttjade en kontakt med några reklamkillar, som gjorde en folder med låttitlar och illustrationer till varje låt på kassetten. Bolagen fick först den, och sedan kassetten. Och de lyssnade. Även om Bebop! på sätt och vis lanseras av sitt bolag är det kanske viktigare att de själva har idéer, ett slags koncept för hur de ska lyckas. Det handlar också om t ex var man ska spela: Om Bebop! ska spela i Stockholm blir det inte på Cityhallen eller Tre Backar, i trängseln med en massa småband, utan snarare på Tranan eller Passagen, ställen som märks lite mer. Som Tomas formulerar det:
– Vi gör vårt bästa för att man ska se var vi hör hemma.

NU ÄR DET INTE så att Bebop! är en reklamprodukt, en snyggt designad idé om framgång. Bebop! är ett bra, högst levande och rätt vanligt popband, som tror på den musik de gör. Och då kan det ju inte vara fel att försöka nå ut med den, menar Tomas, tvärtom.
Och större än intresset för lanseringen är passionen för pop. Popmusik rakt på, utan mycket dramatik. Enkla låtar som man kan spela på en gitarr, långt från house och hiphop (“när jag ser såna som Rob ‘n Raz drar jag upp jackan och ner mössan och skyddar mig”), med texter om kärlek, givetvis. I någon låt närmar sig Tomas ämnen som syn på invandrare, dumhet och bytänkande. Men det är svårt att skriva bra om attityder.
– Jag menar, Thåström sparkar snyggt, men det är bara han som kan.
Själv tycker han att han som textförfattare ligger nära Mauro Scocco. Men även om Tomas Froms berättar historier på ett sätt som liknar Scoccos, betyder inte det att Bebop! är något nytt Ratata. Bollnäsbandet är mycket mer pop, med snabbare låtar och mindre schlagerton.
Och sedan, i replokalen, handlar det inte alls om stil eller lanseringsidéer. Här står ett bra band, med en bra sångare och spelar bra låtar. Stundtals är det riktigt tungt, både gitarrer och pukor har plats i Bebop!s poplåtar.
Senare på eftermiddagen ska bandet på manusmöte för den video de ska “bubbla” med i TV den 16 mars. En bit till av den lansering som förmodligen inte riktigt är vad jag trodde. Förmodligen går de två bilderna av Bebop! som jag tyckte mig se, popbandet och konceptet dessutom, riktigt bra ihop. För det verkar som om de har kontroll över båda. Och det verkar som om Bebop! tänker bli stora.

Från Arbetaren 11/90