För drygt två ar sedan befann jag mig full av längtan och med bankande hjärta på Elvagården i Växjö. Satt ensam och tittade på stearinljusen och väntade på Kristofer Åström. Väntade väntade väntade. Efter tre koppar te började det röra sig framme på scenen och ett förband dök upp. Jag suckade och längtade efter Kristofer och hans akustiska gitarr. Dystra toner började rinna in i mina öron och det där med att vänta kändes plötsligt helt okej. Jag minns att sångaren Tomas Staaf, svartklädd med ett rött spänne i håret och svartmålade naglar, tycktes försöka strypa sig själv med mikrofonsladden i jakt på empati. Nu två år senare träffar jag honom på en gräsmatta med solen i ögonen för att snacka om smygande jägare. Han bär fortfarande svart nagellack.
Vilka är ni?
— Jag vet inte. Inga i bandet kände varandra innan, det började med att jag flyttade hit till Växjö från Halmstad. Jag hade precis brutit upp med ett annat band, fast jag var fortfarande sugen på att spela så jag ringde en person som jag kände. Han var tänd på det och kände en basist och den killen kände en trummis. Den här kille som jag kände först är inte med. Det dummaste är att vi nu bor så långt frånskilda. Ett tag bodde vi allihop iVäxjö förutom trummisen som bodde i Skillingaryd. Nu bor bara två av oss kvar iVäxjö. En av oss bor till och med i Stockholm. Det blir lite svart att hälla igång rep med alla, men vi får skicka band.
Hur länge har ni spelat?
— Vi började på hösten 1998. Från början var vi väldigt lågmälda. Jag var så irriterad på, jag står fortfarande fast vid det, att det är skitenkelt att göra en radiohit. Det är inte speciellt svära komponenter som behövs. Man ska stå för musiken också! Så vi började spela väldigt lugna låtar, melankoliskt sådär.
Varför spelar ni?
— Jag kan bara tala för mig personligen, men musik har alltid varit den största delen i mitt liv. Det första uppträdandet var på lekis när jag och en kille sjöng Boppers. Sen var det Gyllene Tider och Kiss. Man höll alltid på och uppträde. Sen föll det där lite i glömska. 1995 tror jag vändpunkten kom da jag bestämde mig för att jag också ville spela i band. Det var när jag såg Kent. Då ville jag göra det som de gjorde. Jag tyckte det var så fantastiskt. Det är väl också så att man måste. Det finns ju inget underbarare än att stå på scen. Sjunga och spela. Sen är det väl den gamla klyschan som gar igen, att man har svårt att ta ansvar och så. Det är som en flykt från verkligheten. Man vill leva i den här skyddade verkstaden och bara göra det som man helst av allt vill. För oss är det musik för andra kanske det är att skriva.
Vilken musik inspirerar er?
— Det som är ganska roligt med vårt band det är att vi lyssnar på ganska olika musik och det hörs också. Om någon har en låtidé och lägger fram den så är den färgad av den musiken som den personen lyssnar på och sen lägger alla till sin speciella stil. Det har gjort att vi har fått höra massa olika roliga benämningar på vad vi spelar. Nu sist sa de att vi lät som Smiths! Det hade vi aldrig hört förut. Andra skrev att vi spelade råbra emo-rock!
Annars är Cure mina husgudar och så älskar jag just nu Placebo, Muse och Madrugada. Vår nya gitarrist, Joakim, han gillar ungefär samma musik som jag gör. De andra gillar väl Elvis Costello och så. Vår basist han är 70-tals rockare. Så vi bara mal in våra influenser när vi spelar.
Det låter ändå oftast ganska deprimerande?
— Vi har alltid varit ett mollband. Jag läste en Fireside-intervju med Kristofer Åström, då sa han något väldigt bra. Nämligen att jag är ganska glad, det är bara det att är man lite nere så skriver man, är man glad så lever man. Det tycker jag stämmer in ganska bra.
Finns det något annat än musik som inspirerar? Namnet Stalker är väl till exempel taget från en film?
— Ja, jag har läst A-kursen i filmvetenskap. Den filmen var så himla bra och så tyckte jag det var ett fräckt namn. Men annars, jag vet inte, det är väl bara jag som är filmfantast. Det är nog bara musik tror jag som inspirerar.
Jag hörde något om att ni skulle spela på demoscenen i Hultsfred?
— Nä, vi ska inte göra det, Det gick runt något rykte men det är fan det som är det sura med vårt band. Vi är ett nästan band. Alltså vi är nästan, vi får nästan. Alla tyckte om oss när vi spelade med Rockparty, men får vi spela då? Nä, det är fullbokat! Så det är alltid nästan. Vi får nästan skivkontrakt, vi får nästan de stora spelningarna, vi får nästan spela på festivaler. Det är jävligt jobbigt. Jag tycker att vi är bäst i hela världen! Eller, kanske inte bäst i hela världen, men mycket bättre än vi har fått respons på att vi är.
Kämpar ni mycket med skivbolag?
— Ja, själva målet det är att kunna leva på det vi gör. Inte behöva göra något annat utan bara kunna repa och spela in. Om man får ge ut sina skivor så hjälper ju skivbolaget till att fixa spelningar och allt blir lättare. Jo, men vi vill spela in massor med skivor. Vi tar oss själva på 100% allvar. Det är det viktigaste som finns för mig. Det och familjen. Vi bearbetar väl skivbolagen. Det är svårt, de hör nästan aldrig av sig. Man får ligga på dem duktigt hela tiden. Det gäller spelningar också. Det tar också jättemycket kraft. Det är därför vi har skaffat en manager, en kompis som hjälper oss med det administrativa. Vi har kommit på att sån musik som vi spelade lite innan har kommit i något slags mellanläge. Det är inte ösigt och det är inte långsamt. Det hamnar i något mellanläge som inte fungerar för varken radio eller spelställen. Nu har vi tuffat till oss lite.
Ni har gjort en ny demo nu, “Abuse”?
— Mm, trummorna är inspelad i en studio och resten hemma hos gitarristen. Han och jag har suttit och mixat nu och det har tagit alldeles för lång tid. Tillslut så hör man bara fel hela tiden. Dessutom när man hört låtarna 100 gånger så börjar de bli jättetråkiga och dåliga och inte den här nu igen liksom. När jag var hemma hos honom igår när vi fixat färdigt omslaget så kändes det som äh, fan, ska vi verkligen skicka ut det här? Jag är så trött på den, haha. Men nu ska vi väl ta ett krafttag. Det är konstigt för trots att vi är så engagerade går allt så långsamt.
Omslaget ser rätt knepigt ut, allas ögon är helt förstorade. Vad är tanken?
— Visst kan man i efterhand säga att vi kanske liknar typiska personer som man inte sätter tillit till i samhället för att vi ser annorlunda ut. Demon heter också “Abuse” för alla låtarna på ett eller annat sätt handlar om övergrepp av olika saker (mentala såväl som fysiska) och att man på framsidan kan se samhällets inre bild av utnyttjade/utnyttjare, men om jag ska vara ärlig så var det bara en kul bild.
Vad hinder annars, förutom att ni har fått den stora äran att spela under böksholmsrakan2001?
— Ja, det ska bli jättekul! Annars ska vi försöka spela på Arvikafestivalen! Mest jag och gitarristen som vill det då eftersom både Placebo och PJ Harvey kommer dit. Får väl se om vi får chansen från Emmaboda.
Tomas plockar i gräset och svarar eftertänksamt medan cigaretten vilar mellan fingrarna. När jag senare trycker in demon i min cd-spelare hör jag en mycket hårdare inledning än vad som mötte mig på deras förra demo. Det är som sagt tuffare. Det är på allvar. Det är jobbigt, hårt och gör ont. Taggtråd. Jag hoppas att du lyssnar.

uppställning:

Tomas Staaf sång
Torbjörn Åkerblad bas
Joakim Sima gitarr + kör
Niklas Johansson gitarr + kör
Frans Larsen trummor