Året hade slagit om till 1998 och jag gick den sista terminen i nian. Av en slump ramlade jag över texten till Papperspåse med bob hund. Jag blev förälskad och den kärleken sitter i än. Som när man fick den där första begagnade cykeln. Ville aldrig släppa taget. Det var frihet. Jag går barfota i en affär, tar en glassbåt jag är kär. Det är aldrig lätt att skriva om det band som betyder allra mest för en. Men som hundarna själva säger, man måste hela tiden utmana sig själv. Det här får bli ett tappert försök.

Helgen vecka 17 hoppade jag nervöst på ett tåg ner till Malmö, KB och bob hund. När jag för två och ett halvt år sedan åkte mot samma destination var jag på väg mot min allra första bob hund-spelning. Däremellan har det blivit ett åtskilligt antal på större scener. Det kändes bra att få krypa ner på KB igen. Det är där rocken hör hemma! Litet, mysigt, svettigt, rökigt och alldeles underbart. Rundgång gräslök fågelsång.

Ett nytt album har knåpats ihop under namnet Stenåldern kan börja. bob hund skrivs som BOB HUND, ansiktena har totalt mosats sönder (som jag senare fick veta var Conny och bas-Mats idé då de tyckte att de såg ut som Lou Reed om man sammanfogade dem!), ljudbilden väsnas mer 2020 möter, tja, stenåldern och i mina öron låter Thomas svinigt kär. Allt är sådär oförutsägbart och man blir lite lagom arg precis som man vill. Det är inte kul att alltid få som man önskar! Alla de där stora paketen på julafton är liksom alltid så mycket roligare när de ligger gömda och farliga under granen och man bara kan titta lite i smyg.

Konserterna på KB blandas upp med svett och eufori. Dur och moll om vartannat. Den avslutande spelningen på lördagen rankar bob hund själva som en av de 15 bästa någonsin! Det är också den kvällen som biljetterna är totalt utsålda och hiphoparna i Fattaru har letat sig ner till Malmö för att göra väntan på bob hund ännu längre. Men till sist dyker så Daniel Squaty upp på scenen och kör en svinigt tuff version av bob hunds 115:e dröm mixat med ett avslappningsprogram. “Ta tre djupa andetag och vakna upp”. Det är så rätt att man bara kan stå och fånle. Efter detta kommer Thomas och Conny och gör en akustisk version av Papperstrumpeten innan hela bandet spränger loss och snor mitt hjärta för ett par timmar.

När jag senare träffar bas-Mats på hotellet, sen, stressad och full av förlåtelser, bjuder han på en kopp te medan jag frågar varför de bestämt sig för att ta upp Daniel på scen? Han tänder en cigarrett och orden börjar strömma.
— Vi tyckte det var vettigt. På den nya skivan har vi lagt lite mer tonvikt på att det ska svänga. Det fungerar bra i rockmusik. Sådan musik man tycker om själv svänger ju oftast. Tidigare så har vi spelat percussion själva eller lånat in folk men de har ju inte alltid tid att vara med oss. Daniel är väldigt begåvad och han har gjort vårt ljud sen vår 4:e spelning. Vi behöver en till. Jonas hinner inte med allt. Han har bara två armar, tyvärr, även om man kan tro annat när man ser den där videon. Vi är lite besvikna på Jonas för att han bara har två armar faktiskt.

Jonas syntslinga i Ner på jorden kändes som att den kom lite i skymundan på plattan jämfört med de liveversioner man hörde i somras!?
— Vi pratar om att kanske göra en ny singel med den. Mixa om den lite. Du har kanske lite rätt i det du säger. Den melodin är ju lite omgjord också sen vi spelade den live. Förut var den väldigt rak.

Den nya skivan känns väldigt enhetlig, hur är det att ta upp den på scen?
— Det känns. Men om man jämför med Jag rear ut min själ så känns det som att alla låtar nu vill samma sak. Vi har en jävligt stark personkemi och vi underordnar oss bandet hela tiden. Något ovanifrån styr oss. Det kanske låter lite löjligt och religiöst, men det är så. Det är väl bob hund kanske. Det är väl så också att om man har ett band så är det väldigt ovanligt med en så stark gemenskap. Det brukar ju vara en sångare som spelar gitarr och gör alla låtarna och de andra kommer på repet, men så är det inte med bob hund. Vi är 4-5 låtskrivare och det kanske är därför det låter splittrat ibland? Men man ska vara aktsam om det. Man ska tänka på att det är unikt. Det är kul att man träffat rätt personer. Jag känner många begåvade människor som inte lyckas komma någon vart för de lyckas helt enkelt inte träffa rätt partner. Det är ju så att ensam är svag. Det är ganska ovanligt att soloartister gör något som är väldigt bra. Jag vet inte, det är fritt fram där, David Bowie kanske.

Man får väldigt fort den där bilden av bob hund att det är väldigt stor sammanhållning.
— Jo, vi umgås ju väldigt mycket privat också. Jag har inte mycket vänner kvar utanför musiken. Jag har inte så mycket tid att umgås med dem. Jag har min familj, mina ungar, som jag prioriterar. Alltid. Sen har jag ju bandet också. Jag träffar ju bandet mer än min familj. Man får lära sig leva med det. Det kanske inte håller så många år, man vet inte. Man har ju världens bästa jobb, det är en på tusen som får hålla på med det dem vill så man ska inte klaga på det. Det gäller att ha förstående folk runt omkring. Sen är det ju så att om man är hemma då är man ledig väldigt mycket också. Om man inte spelar in skivor, om vi bara har sådana vanliga veckor då vi repar eller skriver nya låtar så lämnar jag ungarna på dagis sen åker jag och repar vid tio och kommer hem vid tre. Man är ju inte så jättenära hjärtattack när det är den vanliga lunken. När det är turné kan man vara borta flera veckor i sträck. Sen gör vi alltid så att när vi kommer hem så är vi lediga i en vecka. Det skulle inte fungera annars. Det är ju inte som att sitta och dreja krukor tillsammans. Det tar väldigt mycket fysiskt. Det är enorm ljudvolym på scen, jag blir såhär gråtfärdig ibland. Jag står bredvid Johnny Essing också, stackars jag, haha!

Stenåldern kan börja känns så otroligt kärleksfull och ni verkar så glada, hur är det?
— Vi är kanske förälskade som band och har aldrig varit så starka innan. För ett par år sedan var det nästan så att vi inte kunde vara i samma rum, men nu kramas vi och pussas hela tiden. Vi spelar bättre och drar åt samma håll när vi spelar live. Det känns bättre nu är någonsin! Ett par år så var det så att man gick och harva på rutin. Då hade jag nästan lust att lägga av. Det var ett par tre år sedan, runt den här Jag rear ut min själ-skivan. Det var inget bra. Jag rear ut min själ, jag tycker att det är vår sämsta skiva. Stel och oinspirerad. Framkrystad. Men det är min personliga åsikt.

Jag rear ut min själ är ju ingen speciellt upplyftande titel heller.
— Nä, det hör väl ihop kan man väl säga. Fast den här titeln är väl inte så glad heller, fast det finns i alla fall något mer än bara personlig förnedring.

Betyder musiken lika mycket nu som den gjorde för tio år sedan?
— Ja, mer tror jag nog! Då var jag inte så intresserad av musik på det sättet. Det var mest ett substitut för att supa. Det är nog nu de senaste fem åren jag blivit intresserad. Jag har spelat i 20 år, men som sagt, det är lika roligt, det är roligare faktisk. Hela bandet var lite sådär blasé då. Alla hade gett upp sina rockstjärnedrömmar, vilket var jävligt bra. Det var perfekt att vi träffades då. Det är därför vi aldrig har kastat ut TV-apparater genom hotellrum, vi var för gamla för det redan när vi slog igenom. Det är skönt! Hade jag varit 19 idag hade jag säkert suttit på golvet här med en vinare och bara tittat i kors.

Varför började ni spela? Många börjar ju för att de inte orkar ta något ansvar eller vill leva ett regelrätt vuxenliv, men det känns som att ni har en sådan kontroll men tisdagsmöten och allt sådant?
— Men det är lång väg dit… I början när vi spelade tillsammans hade vi ingen kontroll över någonting. Det viktigaste var egentligen inte att spela i början, det viktigaste var att umgås. Vi var bara ute och drack hela tiden. Vi gjorde nästan ingen musik de första två åren. Vi har alltid haft massa band och så innan, men det ledde ingen vart.

Ni har många andra projekt, andra små band vid sidan av och producerar andras skivor och så, behövs det for att experimentera och hitta saker till bob hund?
— Man måste vara otrogen ibland för att se vad det betyder. Vad betyder mitt band? Vi har hållt på i tio år! Det är nästan unikt i Sverige. Ibland måste man kanske sova hos grannfrun för att se vad man har för fru egentligen. Ah, det var en helt dålig liknelse, men du förstår vad jag menar. Jag håller till exempel på att utbildar mig till trädgårdsmästare just nu, jag läser halvtid.

Och så har du tagit körkort också.
— Ja, då kan jag åka omkring i min trädgård med traktor, haha. Jag gillar att göra saker med händerna, bli smutsig. Med musik orkar jag inte göra så mycket mer än bob hund, det tar all tid. Jag har familj också. Man måste prioritera sitt vanliga liv, annars blir man Alice Cooper! Det är inget kul.

Det är känt att ni lyssnar mycket på både Velvet Underground och Kraftwerk, är det bland annat den blandningen som gör att man får fram det kända bob hund soundet?
— Det är ju inte så att vi bara lyssnar på Kraftwerk. Om jag står och steker torsk så lyssnar jag ju inte på Kraftwerk, men det är ju två av hörnstenarna. Det är ju det vi alltid försökt göra, den perfekta mixen av Velvet Underground och Kraftwerk. Vi har varit i närheten ett par tre gånger, men vi är inte nöjda än. Det är därför vi aldrig slutar, vi har inte hittat den perfekta blandningen än. Om det så ska ta 30 år till så ska vi inte ge upp den iden, det ska fungera, det ska bli den ultimata blandningen.

Hur var det att ligga 1:a på albumlistan?
— Äh, då måste jag vara ärlig, det kändes inget speciellt alls. Jag hade det på känn.

Men kan man lockas av att göra saker man annars inte skulle ha gjort?
— Nä, det har också mycket med mognad och ålder att göra. Hade hela bandet varit 19 idag hade vi nog gjort andra saker. Då hade vi nog suttit i Lennart Swans lägenhet och gjort intervjuer och gått och druckit med Binderfeld, men det är inte intressant. För det är ju egentligen bara en bigrej till det man älskar att göra. Det är väl klart att man kan gå på någon kändisfest och dricka drinkar en kväll, men det är verkligen inte intressant. Det är inget jag tänker på överhuvudtaget. Jag går fortfarande på min pizzeria och dricker min Happy Hour öl. Även nu, det spelar ingen roll hur mycket pengar jag har. Man går på Hammarby fotboll och sedan någon billig bar. Jag känner direktörer som gör det. Det är skönt, en förankring i verkligheten. Jag är inte intresserad av det flashiga livet, i och med att man aldrig har haft det. Där kan jag tala för hela bandet. Ingen är intresserad av det! Så är det!

Vad hände med Lou Reeds bästa år?
— Det är en klassiker. En mycket bra låt som tillhör ett annat band (APA) som Thomas, jag och Jonas var med i förut. Det är inte någon utav oss som har skrivit den låten, så vi kunde inte ta med den till bob hund. Nu kanske jag i och för sig kan köpa över den. Lou Reeds bästa år, det är en jävligt bra låttitel!

Kommer ni någonsin ge ut Vem vill bliva stor?
— Jag tror inte det. Vi kommer nog aldrig spela den mer, men man ska aldrig säga aldrig, jag vet inte. Den känns så otroligt placerad i en viss tid. Jag hörde den när jag såg den här videon och då hade inte jag hört den låten på flera år. Den var faktiskt riktigt bra. Vi får se, vi kanske gör den i en annan version. Vi kanske tar den och gör den på engelska istället med Bergman Rock!

Apropå Bergman Rock, hur känns det att spela för en helt ny engelsk publik?
— Roligt, inspirerande. Vi startade ju det för att vi ville ha en utmaning och samtidigt hålla på med något kravlöst. Nu har folk i och för sig börjat ställa krav i all fall, men vi känner inget krav på oss själva att gå någon viss väg med det bandet. Vi ska till London nu i maj och spela med bob hund på svenska. Vi har jättemycket engelska fans som står där och mimar med och inte kan ett ord svenska. Det är kul. Egentligen åker vi dit för att vi ska spela in där med Bergman Rock.

När kan man vänta sig ett album?
— Någon gång på hösten. Jag tror vi har 7-8 låtar klara och sen ska vi lägga till ett par tre. Jag kan garantera att det blir superbra!

Ni gör en hel del covers med bob hund?
— I början sa vi att vi aldrig skulle spela in en cover, men vi har insett att det år ganska coolt att göra det. Ta upp sådana saker som är bortglömda och sen göra det till sin egen låt. Nu under konserterna har vi spelat Den lilla planeten som Plastic Bertrand gjorde, det var en ganska stor hit i slutet av 70-talet. Det är ingen som kommer ihåg den längre. En sådan melodi skulle jag mörda mina kusiner för att få ha gjort själv!

Finns det någon låt som ni vill spela men inte riktigt vågar ge er på?
— Vi vågade ju inte ge oss på Iggy. Iggy har alltid varit spöke för oss, men varför ska vi vara rädda för den gamla heroinisten för? Så vi tog den mest givna liten. Från början var det mest ett skämt och vi tänkte att vi gör väl den på en spelning. Nu känns det som att det är vi som har gjort den! Den har många element. Rockmusik kan inte bara handla om att vara olyckligt kär, det måste finnas några farliga element i det också. Det måste handla lite grand om fängelse och perverst sex. Vi kommer nog inte ge ut den, men återigen, man vet aldrig.

Har ni själva hört någon cover av bob hund?
— Nä, det är nog så att folk inte vågar ge sig på det heller. Fast det var faktiskt en gång när vi var på festival i Laholm så hörde vi några som spelade Allt på ett kort. Hallå? Vad är det frågan om? Det kändes både kul, tufft och konstigt.

Bästa låten just nu?
Yellowbrick Road med Elton John. Fantastisk melodi, den är helt outstanding! Den har allt! Jag är så jävla avundsjuk på att jag inte har gjort den låten. Jag hade faktiskt velat göra den. Det är orättvist. Elton John är orättvis!

Mats och jag sitter kvar en stund och snackar om tinitus, politik och bandets planer angående ett bob hund museum, han säger att de letar lokal. Stora tankar i lilla berg- och dalbanan. Han tar sin tredje cigarrett och berättar att det ska bli otroligt kul att spela på kvällen. Själv sitter jag och känner mig lycklig över att jag överlevt min allra första intervju någonsin. Det är nu det börjar.