Amerikanen Red Mitchell köpte sin första bas för cigarretter i ett krigshärjat Europa. Till Sverige flydde han från “våldets USA” 1968. Sedan dess har han varit en stor inspirationskälla för svensk musik. “När du spelar improviserad musik kan du inte ljuga — då måste du vara ärlig”, säger Red Mitchell i den här artikeln.

Red Mitchell skulle ha blivit ingenjör. Hans pappa är ingenjör — och dessutom orgelbyggare och passionerad musikälskare. Red — som egentligen är döpt till Keith — började spela klassisk musik och tog under tio år klassiska pianolektioner. Men Red tände aldrig riktigt på den musiken.
När jag var 13—14 år hörde jag — tro det eller ej — jazz för första gången, säger Red Mitchell. Jag är född i New York, uppväxt några mil därifrån, men rasbarriären var så hög att jag aldrig kom åt att höra jazz. Det var negermusik och vi bodde i ett helvitt område.
Den första jazzplatta Red hörde var med Count Basie. Där spelade Lester Young ett tenorsolo som fick Red att tända ordentligt.
— Jag bestämde mej för att lära mej hur man gjorde. Men det tog lång tid för mej att lista ut vem som spelade bra, var jag kunde få tag i skivor och var jag kunde höra dom här musikerna spela.
Red fick så småningom ett fyraårsstipendium till en teknisk skola. Men mesta tiden gick åt till att lära sej spela bebop på piano — och leta efter jazzplattor. Sen blev det dags för militärtjänsten. Tack vare studierna blev den uppskjuten så länge att det hann bli fred i Europa 1945. Det är Red tacksam för. I armén spelade han med i ett band efter något år — The US Army’s Best Band som huvudsakligen bestod av rester från Glenn Millers gamla band.

Bas för cigarretter

— Där fick jag prova alla instrument, säger Red. Min första bas köpte jag för cigarretter som var hårdvaluta på den tiden.
Red lämnade armen 1947 och hankade sej fram på småjobb. Började träffa andra musiker. En pianist — Bill Triglia — träffade han och denne presenterade i sin tur Red för en mängd människor.
— Jag hade redan innan upptäckt 52:a gatan i New York där det var full fart på jazzlivet. Det var ett kvarter med klubbar på bägge sidor av gatan. Där kunde man höra Charlie Parker, Coleman Hawkins, Ella Fitzgerald , Errol Garner och alla dom andra på olika klubbar. Samma kväll! Det var antagligen den största koncentration av jazz någonsin.
Red började upptäcka att han trivdes bättre bland dom här människorna än dom han växt upp med. Det fanns inga rasgränser, mycket mindre rädsla och hat, mycket mer kärlek i stället. Red föreslog helt enkelt det sällskapet, inte bara för musikens skull. Men musiklivet var inte lätt. Red svalt några år, jobbade med mindre band och åkte sen hela 1950 med Woody Hermans storband. Men det var långa turnéer och Red hamnade på sjukhuset året efter med TBC. Därefter fick han chansen spela med Red Norvo (vibrafonisten) vilket innebar mindre turnerande.
— Det var när jag spelade med Red Norvo som jag fick spela med Billie Holiday — och kom till Sverige för första gången, säger Red. Det var kring årsskiftet 1953—54. Billie Holiday var en av dom djupaste jazzpersonligheter jag haft förmånen att arbeta med. Med djup jazzpersonlighet menar jag en som kan få mej att gråta när jag spelar med honom eller henne.
När musikerna kom tillbaka till USA ville Billie ha Red med på en LP — och även som basist när hon hade ett månadslångt engagemang på en klubb.
— Billie var mycket hos oss i vårt hus den här tiden — och det var underbart. Hon var — tror jag — en av dom människor som är så ärliga att ingen tror dom. Sådana ärliga människor blir missförstådda. Thelonius Monk — pianisten — är ett annat exempel på en gubbe som är så ärlig att alla tror han driver med dom.

Studiojobb

I mitten av 50-talet började det gå allt bättre för Red. Han kunde kosta på sej att minska ner turnerandet. Fick en massa studiojobb och trodde det skulle vara möjligt att spela i studio och spela jazz också. Det där också visade sej vara ett nyckelord. Red gick så igenom hela “the American success story” — från tomma händer till framgång och goda inkomster. Så plötsligt lämnade han alltihop — varför?
— Jag stack sommaren 1968. Som en följd av en av dom största händelserna i mitt liv. Mordet på Martin Luther King. Det vände helt upp och ned på mej. Det var inte bara det att jag älskade honom, hade bidragit till hans kampanjer osv. När den där snubben mördade King började jag tänka och försökte bestämma mej för vad jag skulle göra. Sen var jag rent personligen i en rätt sjuk situation också. Jazzen blev mer och mer “också”: jag hade ett stort hus och amorteringar. Jazzmusik betalade sej helt enkelt för dåligt.
Ett exempel: Red hade alltid velat spela med trumpetaren Dizzy Gillespie. Dizzy ringde till slut —och Red spelade med honom i fem veckor. Han tjänade bara en tredjedel av vad han gjort i studio och kom hem med stora ekonomiska problem. Red tvingades alltså att tacka nej till att jobba vidare med den musiker han helst av allt ville spela med!
— Det fick mej att se klart. Jag hade hela tiden trott att jag inte prostituerade mej — jag tackade nej till studiojobb till förmån för bra jazzspelningar osv. Men jazzen hade kommit i andra hand, blivit en avkoppling från studiojobbet. En “avskrädeshög” där jag tömde alla taskiga upplevelser i studiojobbandet. Men den största orsaken till att Red lämnade Amerika var det amerikanska folket.
— Dom 200 miljoner människor som bor där är avkomlingar till invandrare som kom dit av rent själviska motiv. Dom är uppfostrade till själviskhet, intolerans och våld. Men det finns också mycket bra i USA — det finns vad jag brukar kalla en stark och sund minoritet. Många människor och mycket musik som kommit från USA skulle aldrig ha kunnat skapats någon annanstans.
Att komma till Sverige innebar för honom samma känsla av befrielse som då han lämnade ingenjörsvärlden för jazzen.
— Jag kom till Sverige med några 100 dollars på fickan och en radioinspelning på gång, säger Red. Ekonomiskt har jag sen dess för det mesta varit under strecket — just nu är jag långt under. Men jag trivs verkligen — dom fel jag finner här är åtminstone inte livsfarliga…

Kan inte ljuga

Red finner standarden på den svenska jazzmusiken hög vid en internationell jämförelse. I relation till folkmängden är den enligt Red imponerande hög. Och det är musik som går tillbaka till folket.
—Jazz är improviserad musik — du lämnar ut dej själv helt och det finns ingen möjlighet att ljuga. Dessutom är publiken här bättre och allmänt mer informerad än i USA.
Red Mitchell fick en hel del röster i Ny Musiks “Guldöre-tävling”. Själv ser han positivt på detta. Det visar, menar han, att den yngre generationen är öppnare än den äldre. Han har länge hoppats att popintresset ska föra publiken tillbaka till bluesen. Och sen vidare till jazzen. Som jazzmusiker har Red haft det svårt — och har det fortfarande svårt — men det håller på att bli bättre. Red och hans musiker får fler och fler jobb i traditionella “pop-revir” på skolor och diskotek t ex. Och dom blir väl mottagna. Musik — och jazz — är viktigt. Det är för Red Mitchell en form av trestegsreaktion.
— Vi säger att du lyssnar på en artist som verkligen ger av sej själv. Det första som händer är att du blir rörd, påverkad, säger Red. Nästa steg är att du upptäcker att eftersom den här killen får dej att reagera så här måste han vara en mentalt levande människa som verkligen kan kommunicera med dej. Det som därefter händer är att du själv inser att du måste ha en själ — annars skulle budskapet inte nå dej. Och om killen spelar jazz vet du dessutom att han inte ljuger — du kan nämligen inte ljuga när du spelar improviserad musik. Musiken är ett uttrycksmedel som ligger djupare än något annat — djupare än t ex ord. Du kan uttrycka saker med musik som det är omöjligt säga med ord. Och du kan säga det så att alla förstår — för musiken är det enda verkligt internationella språket.