Nannie Porres, en av dom stora svenska artisterna. Varför får vi så sällan höra henne?

Nannie Porres
Guldhatten
Stockholm

Mycket mörk och med stora ögon står hon där vid mikrofonen. Majestätisk, drottninglik. Och hennes sång är som hennes uppenbarelse: mörk, intensiv, varm. Hon är skön, Nannie Porres. Det här var ett av hennes alltför sällsynta framträdanden. Det är inte klokt att en sån artist bara får några få gigs om året.
Svensk jazzelit i bakgrunden, och ofta i soloförgrunden: bl a Bernt Rosengren, Tommy Koverhult (tenorsaxar), Claes-Göran Fagerstedt (piano). Fager och Bernt har spelat med Nannie i över 15 år. Dom kan varandra. Allt stämmer. För mej är det fortfarande samma kick att höra dom som när jag som tonåring stod andäktigt diggande nedanför någon norrländsk folkparksestrad.
Fast den här kvällen var Nannie långtifrån perfekt. Det fanns en dröjande känsla, en tvekan, hon tycktes ha svårt att komma ihåg texter och ibland sjöng hon direkt fel. Men det gjorde ingenting. Det kändes ungefär som när man upptäckte att ens själs första älskade hade något småfel, mjäll eller nåt. Det blev liksom mänskligare, om ni förstår. “Those little faults you have just make me love you even more”, som det heter i visan. Och Nannie Porres, henne älskar jag verkligen.