Bernt Staf ser sin musik som kampmedel numera. Han vill skapa opinion för sin idé om samhället.

Bernt Staf har lämnat lyriken. Militant, kallar han själv sin nya LP “Valhall”. Där slåss dom gamla gudarna Tor och Oden för centerpartiet. Centersocialism, säger Bernt, känns viktigt nu. Han slåss för en egen blandning gjord på socialism och centern.

Jag kommer ihåg vintern 1971. Det var grått som vanligt och jag kände mej lite nere.
Vintern börjar komma och maktlöst ser jag på! Hur sommarn stannar upp, men vi själva måste gå.
Precis så träffade jag första gången Berta Staf genom “Dimman lättar” Men det fanns också hopp:
Förflutet och förlegat
är det liv som jag har levt
Jag har chansat men förlorat
allting som jag har sett
Men så har jag sett en ljusglimt
med en gnutta utav hopp
Jag har inget att förlora
men allting att ge upp!
Nu i februari 1974, ser jag honom komma springande över Stureplan. En halvtimme försenad. Jag är lite nervös inför mötet. Och jag är inte särskilt tänd på hans senaste LP, “Valhall”. Tyvärr, för det hade jag velat vara.
— Jag har fått blandad kritik, säger Bernt. Och om man jämför med “Vingslag” så är det ungefär samma. Men jag tycker nog att den här kritiken är mer nyanserad. Alla kan ju inte vara nöjda. En del gillar det lyriska och andra det militanta. Och Valhall är militant med ett syfte att skapa opinion genom texterna.
Bernt Staf har länge kämpat för en decentralisering. För en regional självhushållning. Det är därför han skrivit dom här Valhall-texterna som riktar sej mot utländska multijättars inflytande i Sverige.
— Ta till exempel den här franska jätten som köpte glasindustrin i Emmaboda, säger Bernt. Majoriteten av dom som bor i samhället jobbar på glasbruket så fransmännen har inte bara köpt industrin utan hela samhället. Alla blir ju beroende. Eller tänk på västtyskarna som håller på att köpa upp svenska fritidsområden.
Han tycker mycket, om politik. Men varför kan inte vi lyriska själar få höra lite i samma stil som Kalla stjärnor blinka?
— Man skriver bara en sån visa en gång, säger Bernt. Innan jag skrev just den hade jag suttit inne en hel höst. Jag läste socialpsykologi bl a. Resultatet blev Kalla stjärnor, men jag har ingen anledning att upprepa mej. Nu handlar det om andra saker, som känns viktigare.

Centersocialist

Bernt är med i Centerns ungdomsförbund, CUF. Under valrörelsen ställde han upp för centern en gång för att värva väljare. Men sen skickade han in en motion till partiet där han krävde att centerledningen skulle ta avstånd från moderaterna.
— Jag ville att dom skulle deklarera sitt oberoende, förklarar han. Det gjorde dom inte och därför kunde jag inte spela på valmötena. Jag röstade på SKP istället. Centern var för opålitlig. Om dom hade fått majoriteten hade det betytt samma sak som att Bohman fått regeringsmakten.
— Men varför är du med i CUF? Varför inte istället satsa allt på SKP?
— SKP är för sekteristiska, dom är för extrema och dom har inte hajat miljöpolitiken, säger Bernt. Men CUF däremot är på väg mot rätt mål, en decentraliserad centersocialism. Jag menar, folk måste haja att det är vansinnigt att köra ihop sej i städer. Någon dag kommer samhället att funka på rätt sätt. Då är vi utspridda över landet, då vi vandrar ut ur städerna istället för tvärtom.
Kanske har människorna ett industrialism-komplex. När det gick så bra för västerlandet på 1870-talet tappade man känslan för allt annat än teknologiskt fortskridande. Men det är en sak som historieanalytikerna får reda ut.

Räddar radion

Bernt är också verksam inom aktionsgruppen Rädda Radion.
— Vi ligger lågt just nu, säger han. Avvaktar utvecklingen och statens åtgärder. Det är reklamen vi vill rädda radion från. Så inte industrin får tag på megafonen.
Bernt tycker i alla fall att radion är rätt så fri. Och att ta bort 10 i topp var ett steg i rätt riktning.
— Listmusik kan man ju inte tycka om. Det är fel att tävla om musik.
— Men, säger jag, oavsett listor tävlar ju din skiva med alla andra i skivhandeln. Din produkt tävlar ju om lyssnarnas gillande med all annan musik.
— Så vill jag inte se det, svarar Bernt. Man ska spela med varann och för varann. Ett konkurrenssamhälle leder åt helvete.
Visst, visst, men är det inte ofrånkomligt, tänker jag. Det är ju tyvärr fråga om tävlan nästan hela tiden. Själv tävlar jag på mitt sätt med andra journalister om utrymmet i tidningarna.

“Måste förnya mej”

Bernt Staf är uppvuxen i Hökarängen. I “Ligornas Hökarängen” enligt en tidningsartikel. Det låter lite kvasiromantiskt.
Han gick till sjöss ett par år, utbildade sej sen till växtkemist och gjorde lumpen. Men sen kunde han inte återvända till labbet utan började spela och skriva på heltid. Bodde här och där, spelade för en slant och var aktiv inom Alternativ Stad.
— Jag hade jobbat flera år på att stoppa landsbygdens avfolkning när almarna vid Karl XII:s torg skulle sågas ner, säger Bernt. Almstriden blev droppen helt enkelt. Händelsen accentuerade grejen. Jag tror inte att almarna hade nån större betydelse för mitt genombrott. Det hade kommit ändå, även utan Kungsträdsgårdssommaren.
Förut spelade Bernt med Björn J:son Lindh. Turnerade med Pugh och Göran Lagerberg och Ola Brunkert. På “Valhall” spelar “Kvartetten som sprängde” i bakgrunden. Rune Carlsson, Fred Hellman och Finn Sjöberg. Varför det?
— Jag bytte band för att förnya mej. Man kan inte alltid köra samma sound, det blir ointressant om det låter likadant år efter år. säger Bernt. Kvartetten är bättre för mej nu.
Och han har bytt skivbolag också. Från Metronome till Silence. Silence är ett s k icke-kommersiellt bolag. Men skivorna kostar lika mycket för det. Så konsumenten drabbas inte av det icke-kommersiella.
— Nej, det är sant. Men Silence har en justare målsättning än dom andra bolagen, säger Bernt. Spelar jag på ett kommersiellt bolag går vinsten på mina skivor ner i ägarnas fickor. Silence satsar den eventuella vinsten på artister som har taskigt med pengar.

DISKOGRAFI:

När dimman lättar MLP 15385 Distr. Metronome
Vingslag MLP 15444 Distr. Metronome
Live MLP 15475 Distr. Metronome
Valhall SRS 4623 Distr. Silence