Har du sett filmen? Visserligen var inte Tages med, men du kanske ändå inte vill se den? I alla händelser: Du står i begrepp att läsa en artikel som handlar om svensk 60-talsmusik. Detta sagt som en varning till dem som avfärdar denna musik som en karbonkopia av utländska förebilder utan någon originalitet.

Som redaktören mycket riktigt påpekade i sin ledare har även jag svårt att förstå den sortens resonemang och jag instämmer till fullo angående den så kallade progressiva musiken under 70-talet.

Undertecknad tillhör nämligen kategorin “popdårar”. Mitt kriterium på en bra poplåt är en bra melodi, kort och snärtigt gitarrsolo, en längd på maximalt tre minuter samt ett riktigt slut (“fading end” är definitivt bannlyst). Popmusik som framförs inom dessa ramar får mig att må bra och tillhör de glädjeämnen i livet som jag måste ha i rikliga doser. Och sådant fanns det gott om under 60-talet även när det gällde en del av den svenska popen. Då fanns i vårt land popgrupper som gjorde en glimrande och genialisk musik, vilken gott står sig i konkurrensen än idag.

Här ska historien berättas om en av de förnämligaste — Göteborgsgruppen TAGES.

Hur Albert blev Tage

Historien börjar sommaren 1963. Då spelade en grupp läroverksungdomar tillsammans.

Instrumenten var akustiska och musikformen kallades skiffle, en sorts primitiv hootenanny som i slutet av 50-talet lanserades i England av bland andra Lonnie Donegan. Man kallade sig Alberts Skifflegrupp och medlemmarna var Tommy Blom, Danne Larsson, Anders Töpel och Göran Lagerberg.

Det där med gruppnamn är ofta en knepig historia. Albert var Tommy Bloms andranamn, och man försökte medvetet hitta ett så töntigt namn som möjligt. Det gällde ju att uppmärksammas på alla sätt. Albert var dock inte töntigt nog resonerade man efter ett tag. Man riktade därför blickarna på medlemmarnas andra-namn återigen.

Anders Töpel var i övrigt kristnad till Per-Inge. Alldeles för långt, blev omdömet om detta. Görans andranamn var Bertil men detta dömdes också ut. Danne hade av förstående föräldrar döpts till Tage, och saken var klar. TAGES SKIFFLEGRUPP var född.

Engagemang fann man mestadels på privata fester, men ett par offentliga evenemang hamnade på spellistan. Styrkta av goda vänners uttalanden om den egna musikaliska förmågan ställde man upp i en talangtävling kallad “Oktobersmällen”.

Dessvärre delade inte juryn uppfattningen om de musikaliska kvaliteterna, utan Tages Skifflegrupp hamnade sist. Detta framträdande gav dock gruppen dess första “riktiga” engagemang — en spelning i Kungälvs Folkets park. Man fick vara pausband under kvällens danstillställning. Gaget bestod av betalda bussbiljetter Kungälv-Göteborg samt fri läsk.

Efter dessa första, stapplande steg, inom musikbranschen var samtliga medlemmar rörande överens om en sak: det höll inte längre att spela akustiskt. Nästa steg blev att få föräldrarna att skriva på avbetalningskontrakt på förstärkare och elgitarrer. När detta väl var avklarat fanns det ytterligare två hakar: elbasist och trumslagare måste införlivas i sättningen.

Den första frågan löstes genom omröstning. Någon måste lägga gitarren på hyllan och istället axla elbasen. Valet föll på Göran Lagerberg (ett, skulle det snart visa sig, mycket klokt val). Problemet med trumslagare skulle visa sig något mer svårlöst. Efter en tids sökande nåddes man av ryktet att ute i förorten Hovås fanns en viss Freddie Skantze — en jämnårig ung man, som inte bara ägde ett komplett trumset; han kunde också slå en virvel. Denne kontaktades och visade sig villig att ingå i gruppen. Nu började den musikaliska framtiden ljusna på allvar.

Gruppen Tages började nu ta form. Man repeterade intensivt och även om man hade långt kvar till sin musikaliska formtopp, så började det lossna. Sina musikaliska influenser tog man från ett, för svenska förhållanden vid den tiden, lite ovanligt håll. Visserligen lyssnade man på den engelska popvåg som nu vällde in över Sverige efter Beatles genombrott år 1963, men ett annat musikaliskt evenemang hade gjort djupare intryck på gruppmedlemmarna. Samma år besöktes nämligen Göteborg av “The American Folk Song Festival”, där bluesartister som Howlin’ Wolf, Sonny Boy Williamson samt Lightnin’ Hopkins medverkade. Tagesmedlemmarna satt i publiken och imponerades av vad man såg och hörde.

Snart följde ett flitigt botaniserande i skivaffärernas blueshyllor. På repertoaren plockade man sedan upp låtar av såväl Muddy Waters, John Lee Hooker som Howlin’ Wolf — långt innan samtida grupper i Sverige kunde stava till rhythm’n’blues.

Från Göteborg gick också båttrafik över Nordsjön till London. Tidigt år 1964 åkte Tommy Blom över och sprang på klubbarna i Soho. Med musiken från bland andra Zoot Money’s Big Roll Band fortfarande ringande i öronen kom han sedan hem för att delge kollegorna sina intryck.

I början av år 1964 började gruppen få engagemang på klubbar och skoldanser hemma i Göteborg. Sakta men säkert byggde Tages upp sin popularitet på hemmaplan.

På hösten detta år stod Göteborgs-Tidningen (GT) som arrangör för en popbandstävling i staden. Det gällde att kora “västkustens Beatles”. Startlistan var imponerande, men när samtliga tävlingsomgångar väl var genomförda stod Tages som segrare.

Knockout-debut

Förstapriset var en skivinspelning och gruppmedlemmarna såg verkligen fram emot att för första gången gå in i en skivstudio. Besvikelsen blev desto större när sagda inspelningsstudio visade sig vara i källaren till en av stadens ungdomsgårdar. Lokalen användes i vanliga fall till brottningsträning och de mattor som då användes utgjorde nu “studions” ljudisolering. Inspelningsutrustningen visade sig vara två sammankopplade bandspelare.

Men Tagesmedlemmarna svalde förtreten. Man ställde upp sin förstärkarutrustning, och under några timmar spelade man in två egna kompositioner, “Sleep Little Girl” (vilken beskrev Tommy Bloms vedermödor att komma i kontakt med en sovande flickvän i en av Göteborgs förorter) samt “Tell Me You’re Mine”. Resultatet blev en singel, utgiven på den lilla Göteborgsetiketten Platina. Melodierna skulle dock komma att spelas in flera gånger (för utförligare information, se gruppens diskografi).

Segern i tävlingen samt skivinspelningen gav upphov till några minimala rader i tidningen Bild-Journalen (Göteborgspressen använde dock större rubriker). Föga anade Bild-Journalens skribent att Tages skulle ge upphov till åtskilliga spaltmeter i denna tidning under de kommande åren.

Den 21 november 1964 testades “Sleep Little Girl” till radions Tio I Topplista. Melodin gick rakt upp till förstaplatsen och stannade på listan i 17 veckor!

Denna singelplatta har av gruppens musikerkollegor och andra musikförståsigpåare blivit obarmhärtigt sågad. Kanske med viss rätt. Visst är melodin själigen enkel, men ingen med hörseln i behåll kan förneka att Göran Lagerbergs basgångar tillhör de som fäster sig i minnet. Plattan blev också en av Tages största försäljningsframgångar under hela karriären. Som Chuck Berry en gång sade: “make it simple!”.

Nu startade en popularitetskarusell av sällan tidigare skådad art. Och gruppmedlemmarna behövde inte skämmas för sig. Redan i detta tidiga karriärskede visste man vikten av ett “rätt” utseende — långt innan ordet “stylist” var påtänkt. När andra grupper satsade på scenkostymer eller såg ut som billigt ekiperade hösäckar satsade Tages på en både smart och snygg klädstil utan att för den skull se uniformerade ut. Varje medlem hade sin stil och de kvinnliga fansen föll i drivor. Bild-Journalen skrev helsidor om gruppen och de andra dåtida poptidningarna följde efter. Snart kunde inte någon Tagesmedlem längre gå obehindrad på gatan. Arrangörer över hela landet var intresserade av att boka in gruppen och gagerna steg.

1965 började i stor stil. Skivbolaget Platina hade distributionsavtal med storebror EMI, och EMI ställde nu sin inspelningsstudio på Sandhamnsgatan i Stockholm till förfogande. Äntligen fick Tagesmedlemmarna tillgång till den studio de så länge drömt om.

Nu gällde det att följa upp den första skivframgången och för detta plockade man fram en komposition av Göran Lagerberg och Danne Larsson, “I Should Be Glad”. En poplåt inspirerad av Merseybeat-grupper som Searchers och Gerry & The Pacemakers. Tio I Topp-juryn föll pladask, en andraplats på listan blev resultatet och melodin låg på listan i sju veckor med start den 20 februari -65.

I samma gladpopstil gick “Don’t Turn Your Back” (med mycket smakfullt trumspel av Freddie Skantze), vilken komponerades av Anders Töpel och Göran Lagerberg. I juni gick även den upp till topplistans andraplats och stannade kvar under sju veckor.

Sommaren 1965 träffade man också Anders Henriksson, gemenligen kallad “Henkan”. En person som skulle visa sig betyda lika mycket för gruppens karriär som George Martin betydde för The Beatles. Henkan skulle fortsättningsvis bli Tages skivproducent, medmusiker, kompositör och allmän inspiratör. Det den mannen inte kunde om en skivstudio (eller kom att lära sig) var helt enkelt inte värt att veta.

Kaos i folkparkerna

Sommaren 1965 var Tages inbokade för sin första folkparksturné, och antalet engagemang var minst sagt imponerande. Inför starten kom gruppens första svenska EP-platta ut på marknaden. Titelspåret, “Forget Him”, var komponerat av Tommy Blom. Melodins textinnehåll samt Tommys framförande av låten måste säkerligen ha fuktat fler ställen än ögonvråna på den kvinnliga publiken.

Den publikrespons gruppen nu fick var närmast hysterisk. Tommy Blom minns:

— Vi kom till ett ställe som tidigare haft ett publikrekord på 2 000 personer. Killen som bokat oss var där men inga extravakter eller liknande var inkallade. Omklädningsrummen såg ut som skräp, inga duschar, inte ens tvål eller handdukar till tvättställen. Den här dagen bestod publiken av 5 000 personer. Många helt hysteriska. Tjejerna grät så att mascaran flödade bara vi visade oss. Vi kunde inte köra fram bilen i folkmassan, för att inte tala om hur vi skulle få oss själva och förstärkarna igenom den. Vi frågade killen som var arrangör och han sade: ‘Tja, vi hade en kille som var rätt populär här 1959. Han gick in, varför kan inte ni göra det?’. Gå du ut själv och bli dödad replikerade vi. Men på något sätt lyckades vi ändå genomföra spelningen. För det mesta lyckades vi göra det!

Tages trogne roadmanager “Hedda” fick sannerligen göra skäl för lönen.

Efter genomförd folkparksturné kunde gruppmedlemmarna koppla av och gå ner lite i varv. Enligt tidningen Idol-Nytt nr 17 erhöll man nu hela två lediga veckor. Tidningen slog till och med på stort med en särskild bilaga kallad Tagebladet, där medlemmarna berättade om sina semesterplaner. Semesterresan skulle självfallet gå till London där man skulle bese de engelska storheterna inom popbranschen samt inköpa nya, fräcka kläder.

Väl åter på hemmaplan bar det av till skivstudion igen. En ny singel skulle ges ut och dessutom planerades LP-debut lagom till julruschen.

Att Englandsvistelsen givit medlemmarna nya musikaliska influenser stod klart när en ny 45-varvare låg på skivdiskarna i september. Danne Larsson hade komponerat A-sidan, “The One For You”, vilken visade att gruppen stod i en klass för sig när det gällde svenska popgrupper. Från inledningen med dess bitande sologitarr till avslutningens crescendo är detta en popklassiker av rang. Första gången undertecknad hörde den fördes tankarna till engelska grupper som The Kinks och The Who, men ändå hade gruppen åstadkommit något omisskännligt eget. Tio I Topp-juryn belönade den med en hedrande andraplacering i slutet av september.

LP-debut

Tages hade vid det här laget medverkat i TV ett flertal gånger, mestadels i programmet “Drop-In”, och var rubrikstoff inte bara i poptidningarna utan även i dagspressen. Speciellt Göteborgstidningarna GT och GP skrev ofta, gärna och mycket om Tages framgångar. Hans Siden var musikskribent på GT och en hängiven Tages-fan. Han “belönades” också för sina insatser genom att få skriva baksidestexten till gruppens debut-LP, Tages, vilken låg på skivdiskarna i november detta år.

På plattans tolv spår lyser rhythm’n’blues-influenserna klart igenom. Här finns Willy Dixons “Seventh Son”, John Lee Hookers “Dimples” samt Muddy Waters “I Got My Mojo Working” (den sistnämnda gör Tages i en av de mest dynamitladdade versioner jag någonsin hört). Här återfanns också singelframgångarna “Sleep Little Girl” (i en nyinspelning) samt “The One For You”.

Från LPn plockades också den nya 45-varvaren, “Bloodhound”, där Tommy Blom gör en mycket energisk sånginsats. Den nådde sjätteplats på Tio I Topp i december 1965. Nöjda med det gångna årets framgångar kunde gruppmedlemmarna fira jul.

Men så mycket vistelse i hemmets lugna vrå kunde det inte bli tal om. Gruppen befann sig nästan oavbrutet på turné. Fanns det någonstans en lucka så fylldes denna raskt ut med repetitioner eller skivinspelningar.

Denna arbetstakt var en av förklaringarna till att gruppmedlemmarna så snabbt utvecklade spelskickligheten på sina respektiva instrument. En annan förklaring till denna utveckling lämnar också Danne Larsson:

— Musiker i andra popgrupper kom ofta med negativa tillmälen angående vår spelskicklighet. Alltför ofta hörde vi att framgången kommit bara för att vi såg gulliga ut. Då gav vi oss själva den på att ständigt bli bättre. Oavsett om det gällde spelskicklighet eller att ge allt på scen!

En man som nu också började göra sig klart omistlig i Tageslägret var Anders Henriksson. Han skötte inspelningarna av debut-LPn samt spelade piano på densamma. Han kom också att spela en viktig roll för gruppens nästa singel. Göran Lagerberg hade komponerat “So Many Girls”, där Henkan bidrog med det flöjttema som gav melodin dess folkviseton. Detta ovanliga grepp från en popgrupp gav dem inte bara en fjärdeplats på Tio I Topp-listan; man gjorde också ett framträdande i TV-programmet “Kulturfönstret”. En, i sanning, ovanlig miljö för en popgrupp vid denna tid.

Under 1966 års första månader särpräglade gruppen också sin image rent utseendemässigt. Från de engelska modsen tog man frisyrmodellen med så kallad “backcombing” och klädstilen med smarta kavajer, korta mockajackor och mockaboots. Tages intog nu en särställning bland svenska popgrupper — och skulle fortsätta med det resten av karriären.

Första stora bakslaget

Nu ansåg gruppen sig också moget att erövra popmusikens förlovade land, England. Under årets första månader förberedde man sig minutiöst. Från Bild-Journalen nr 11, 1966, kommer följande citat:

“Tages startade sina förberedelser redan före jul. Man beställde skräddarsydda scenkostymer enligt egen design. Mockakostymer med färgglada, matchande skjortor” (“vi visste ju inte då hur varma mockabyxor kan bli”, berättar Danne Larsson i en sentida intervju). Ny förstärkaranläggning inhandlades och man tackade nej till mängder av jobb på hemmaplan. Tages tränade också in en ny halvtimmesshow speciellt för den engelska publiken och jobbade hårt varje dag i två månaders tid!

Bokningsfirman I.A.C. med promotorn Eckert Lundin i spetsen hade ordnat turnén, där både framträdande på engelska popklubbar och TV-shower bokats in. Den 19 mars avreste Tages med färjan Suecia över Nordsjön. Hemstaden gav dem ett pampigt avsked. Hundratals fans vinkade från kajen och inte mindre än tre orkestrar spelade.

Inför turnén hade också en 45-varvare givits ut i England, vilken ännu inte kommit de svenska fansen till del. “Crazy ‘Bout My Baby” kopplad med balladen “In My Dreams”. Den sistnämnda gavs också ut i Danmark, Norge, Tyskland, Holland och Frankrike med goda försäljningsresultat.

Vid ankomsten till England väntade en kalldusch. Allting var ordnat utom det viktigaste: arbetstillstånden. Engelska musikerförbundet arbetade vid denna tid för en hundraprocentig rättvisa när det gällde utländska pop-gruppbesök. För varje svensk (eller utländsk) grupp som tilläts turnera i England skulle en engelsk turnera i motsvarande land under samma tid.

Tagesmedlemmarna var förtvivlade och en intensiv telegramtrafik utbröt mellan London och Stockholm. Svenska musikerförbundet försökte sätta press på sin engelska motsvarighet genom att hota stoppa engelska gruppers turnéer i Sverige, men talesmannen Hardie Ratcliffe svarade ordagrant: “Jag ger fullkomligt fan i om engelska popgrupper reser till Sverige eller ej!”.

Att I.A.C. handlat naivt visade sig när bolagets engelska representant, Derek Rawden i Manchester, aldrig lämnat in någon ansökan om arbetstillstånd för gruppens räkning, något som I.A.C. i Stockholm trodde var klart. Alla skyllde på alla och de enda som var nöjda var kvällstidningsjournalisterna vilka fick braskande löpsidesrubriker på hemmaplan.

Till och med dåvarande statsrådet Olof Palme, som just då råkade befinna sig i London, försökte hjälpa till — men utan resultat. Slutligen fick Tagesmedlemmarna komma iland i London men endast för några dagars shopping som vanliga turister. Därefter var det bara att ta båten hem igen.

Man får förmoda att hemkomsten blev något mer snöplig än avresan och i detta land, där jantelagen stundtals är upphöjd till religion, är det närmast ett under att gruppen överlevde denna motgång. Samarbetet med I.A.C. avbröts dock tvärt (och undra på det). Istället bildade gruppmedlemmarna tillsammans med sina föräldrar det egna produktionsbolaget SEGAT AB, vilket fortsättningsvis skötte gruppens alla affärer.

Vid denna tid ombildades också Tages fan club. Denna hade tidigare drivits från Göteborg, men togs nu över av Håkan Sterner i Stockholm. Denne drev klubben på ett mycket förtjänstfullt sätt. Tages brydde sig också om sina fans och producerade till och med två stycken fan club-LP, vilka endast spelades på klubbträffar. Dessa lackskivor innehöll sceninspelat material och har överlevt fram till våra dagar. Båda har sålts via specialfirmor till höga priser de senaste åren.

Trots bakslaget med Englandsturnén tappade inte Tages greppet om situationen. Populariteten i Skandinavien höll ju i sig. Även i Danmark hade “So Many Girls” toppat listorna och nu var det dags för uppföljaren. Den hade ursprungligen komponerats av Smokey Robinson, framförts av Marvin Gaye och bar titeln “I’ll Be Doggone”. Tio I Topp-juryn skickade upp denna till en sjundeplats på listan.

För Bild-Journalens räkning spelade man även in Göran Lagerberg-kompositionen “The Man You’ll Be Looking For”. Denna gavs tillsammans med tre andra gruppers bidrag ut på en flexiskiva, vilken kom som en gratisbilaga i tidningen. Tages bidrag, vilken för övrigt är en av de bästa rockrökare som spelats in i vårt land, gavs även ut som singel i Norge.

En annan glad överraskning var också att Tages tilldelades en guldplatta för debut-LPn, vilken nu sålt över 100 000 exemplar.

Medlemsbyte

Så var det då dags för den obligatoriska folkparksturnén, sommaren 1966, och antalet engagemang var många. Mitt under turnén kom dock ett besked som skakade landets armé av Tages-fans. Trumslagaren Freddie Skantze skulle lämna gruppen. En karriär inom försäkringsbranschen väntade, och Freddie ansåg förmodligen denna som ett säkrare kort än popmusikbranschen.

Som ersättare kom dock en fullgod sådan, Solnagrabben Tommy Tausis, vilken dessförinnan skött slagverken i Jan Rhodes Wild Ones, The Best samt The Strangers. Då Tommy var något år äldre än de övriga Tagesmedlemmarna tog Bild-Journalen fram de stora typerna för rubriken: “För gammal för Tages”.

Tommy skulle dock smälta väl in i gruppen en tid. Han fick också överta stockarna i gruppen inför större delen av svenska folket. Detta skedde i TV-programmet “Popside” denna sommar. Först spelade Freddie Skantze trummor i framförandet av “I’ll Be Doggone”. Därefter äntrade Tommy scenen men fick i nästa nummer endast hantera ett par bongo-trummor. Då framförde nämligen gruppen sin nya 45-varvare, “In My Dreams”, vilken nu äntligen gavs ut på hemmaplan. Denna gick i balladtempo med träblås i ljudbilden. Men fansen hade ingenting emot en ny ballad, och plattan blev i augusti gruppens andra Tio I Topp-etta.

Kvällstidningen Expressen utlyste vid denna tid en tävling där läsekretsen skulle rösta fram sin drömpopgrupp. Tages fanns representerade i gruppsättningen, och förhoppningen var att dessa musiker skulle göra en gemensam skivinspelning. Av detta blev intet men en EP-skiva materialiserade sig ändå. Här fick de utnämnda musikerna framträda i sina respektive grupper. Tages bidrag blev en cover av “Long Tall Shorty”. Tages var här den enda gruppen som släppte till riktigt originalmaterial för plattan. “Long Tall Shorty” kom aldrig ut på någon annan platta och har heller aldrig återutgivits. Detta gör denna EP till ett eftertraktat samlarobjekt.

Hösten 1966 kom gruppens andra 33-varvare, föga originellt kallad Tages 2. Även denna gång fick trogne vapendragaren Hans Sidén författa baksidestexten (se sidan 37). Om titeln brister i originalitet så är plattans innehåll desto mer övertygande.

Inspirationen från den engelska modsscenen är markant, och man gör mycket övertygande versioner av klassiker som “Dancing In The Street”, “Get Out Of My Life Woman” samt “I Got You (I Feel Good)”. Eddie Hollands “Leaving Here” var en scenfavorit för bland andra The Who och den fästes även på vinyl av grupper som The Birds och Mark Four. Tages version står inte dessa efter och så inte heller egna Who-pastischen “Guess Who”. Här finns trumspel modell fallande skyskrapor samt en gnistrande feedbackgitarr. Ett extra plus ska man också ha för att ha plockat fram den smått bortglömda Johnny Kidd-klassikern “Jealous Girl”.

Då inspelningarna skedde parallellt med trumslagarbytet finns både Freddie Skantze och Tommy Tausis med på LPn.

Under de gångna åren hade Tages-medlemmarna gjort stora framsteg både som kompositörer och instrumentalister. Detta gäller även Freddie Skantze, som utvecklats från traditionell “timekeeper” till en trumindividualist av stora mått. Genom sina insatser på spår som “The Man You’ll Be Looking For” samt “Guess Who” hade han nu trummat till sig en plats i den svenska pophistorien.

Från LPn plockades gruppens nya singel, “Crazy ‘Bout My Baby”, vilken överraskande inte tog sig in på Tio I Topp-listan när den testades i november detta år.

Melodin fick också representera Sverige i Eurovisionssamarbetet Europatoppen. Här placerade den sig dock sist. Detta hindrade inte den engelska gruppen Swinging Blue Jeans från att göra en karbonkopia av Tagesarrangemanget på låten. Denna gav gruppen ut på singel i England under våren -67 men nådde aldrig några topplistesammanhang. Märkligt, för det är en förbaskat bra låt!

Nick Lowe-diplom

Men nu plockade gruppen fram ett ess ur rockärmen när det gällde nästa singel: gruppkompositionen “Miss MacBaren”. Omständigheterna runt tillkomsten av den låten är en av de bättre historierna den svenska pophistorien kan bjuda.

Efter en avslutad folkparksturné under den gångna sommaren åkte man direkt för en längre turné i Danmark. Under turnéns gång nåddes man av telefonsamtal från skivbolagskontoret i Stockholm. Man behövde trycka omslaget till den nya singeln och ville veta titeln; detta långt innan låten var inspelad. Ett större problem var att melodin inte ens var skriven ännu, ett faktum som orsakade gruppmedlemmarna ett visst huvudbry. Väl på hemväg, närmare bestämt i baren på färjan mellan Danmark och Göteborg, sökte man inspiration under ett samkväm. På väggen satt en reklamskylt med texten “MacBaren Tobacco Company”. Där kom titeln och sedan skrev man låten i turnébussen på väg upp till Stockholm.

Av sådant, mina vänner, skapas legender!

Man skapade dessutom ytterligare en av de där riktigt klassiska poplåtarna. Att säga tidlöst är lite tandlöst men är ändå det enda som känns rätt. En charmig nonsenstext tillsammans med ett gitarriff som biter sig fast i hjärnbarken. Lennart Persson har tidigare utdelat ett Nick Lowe-diplom för tillkomsten och jag ber att få instämma. Tio I Topp-juryn föll också för “Miss MacBaren” och röstade upp den till en fjärdeplats på listan. På Kvällstoppen gick den ända upp till förstaplatsen!

Innan julruschen kom också gruppens tredje LP, vilken den här gången begåvats med en egen titel, Extra Extra. På denna gör gruppen upp med sina modsinspirationskällor på ett mycket smakfullt sätt. Ett särskilt förtjänsttecken bör utdelas för behandlingen av soulklassikern “Mohair Sam”, där man istället för att använda blåsinstrument sjunger dessa partier på ett ypperligt sätt. Andra inlånade soul- och popklassiker är “Friday On My Mind”, “Understanding” samt “Mustang Sally”. Willie Dixons “Howlin’ For My Baby” visar att Tages ännu inte tröttnat på rhythm’n’blues-förebilderna. Göran Lagerberg visade också att kompositörsådran inte sinat, detta med bland annat fina “Gone Too Far”. Tommy Blom hade skrivit “Secret Room”, vars text uppmärksammades flitigt i massmedia. Det var någonting om sex, har jag för mig.

Om jag skulle välja ut en Tages-LP att ta med till den där märkliga ön dit bara en platta får medtas skulle det tveklöst bli den här. Som ren popgrupp hade här Tages nått den definitiva formtoppen.

Nytt medlemsbyte och skivbolagsbyte

Denna LP blev också den sista som Tommy Tausis medverkade på. Denne rastlöse själ skulle nu dra vidare, men han tog adjö med ett lysande trumspel. Frågan är om Sverige någonsin haft en bättre poptrummis än Tommy. Initiativrik utan att stöka till det i ljudbilden och med reflexer som får en skallerorm att se slö ut.

Tommy fick erbjudande att ersätta engelsmannen Jimmy Nicol, vilken hoppat av från The Spotnicks under deras pågående världsturné. Tommy äntrade raskt planet till Mexico och ersattes av Lasse Svensson, tidigare medlem i Stockholmsgruppen The Hi-Balls och bror till den inte helt obekanta sångerskan Lill-Babs.

Lasses officiella inträde i Tages skedde den 22 januari 1967. Därmed tog också gruppen ytterligare ett kliv i sin musikaliska utveckling. Genom Lasses spelstil blev man betydligt “tyngre” i rytmsektionen och för utländska inspirationskällor tittade man nu i större utsträckning än tidigare på ren soulmusik.

Vid årsskiftet 1966-67 tog också Tages steget över till ett nytt skivbolag. Man skrev på för EMIs underetikett Parlophone och fick därmed också tillgång till en ny inspelningsstudio. Fortsättningsvis skulle inspelningarna göras i Europafilms, för den tiden, ultramoderna studio. Till årets första singelinspelning kläckte gruppen så ännu en av dessa gnistrande poplåtar, “Every Raindrop Means A Lot”.

I Europafilms arkiv fanns band med massor av ljudeffekter. Detta hade man stor nytta av vid dessa inspelningar. Regnmassorna vräker också ner i både intro och stick. Göran Lagerberg sköter solosången på låten och denne klev nu mer och mer fram som gruppens centralfigur.

“Every Raindrop Means A Lot” belönades med en andraplacering på Tio I Topp vid en omröstning i mars månad detta år. Plattan toppade också listorna i Danmark, där Tages nu var den populäraste utländska gruppen. Den släpptes också i England, vilket fick Bild Journalens skivbedömare, Håkan Sandén, att belåtet skriva följande: “Det känns riktigt skönt att Sverige representeras i det kräsna England av den. här skivan!”. Plattan gavs också ut i Holland och Tyskland. Tages pluggade vid ett tillfälle melodin i tysk TV och blev därvid mycket omskrivna i tyska poptidningar.

Men vid denna tid var ingen grupp större än sin senaste hit, och det fanns inga tillfällen att vila på lagrarna. Snart låg en ny 45-varvare färdig för utsläpp. Den här gången hade Henkan nosat upp en låt komponerad av det amerikanska paret Crewe-Knight som tidigare spelats in med sångerskan Lesley Gore.

Titeln var “I’m Going Out”, och även denna gång sköttes solosången av Göran Lagerberg. Denna blev inte bara ytterligare en i raden av Tages Tio I Topp-tvåor utan också gruppens största försäljningssuccé i Danmark där nu Tages popularitet nått i det närmaste hysteriska former. Under en turné i Danmark fick man en uppvärmningsgrupp som inte tänkt sig något annat än översta platsen på evenemangsannonserna. Det handlade om Jeff Beck Group, som då hade en dundersuccé över hela Europa med “Love Is Blue”.

“Ointressant”, sade både danska arrangörer och konsertpubliken och Tages skrevs ännu en gång med de största versalerna.

Psykedelisk LP

År 1967 stod den psykedeliska vågen i full blom och detta återspeglade sig även i det första albumprojektet för Parlophone-etiketten. Denna gång var titeln Contrast, och LPn fanns på skivdiskarna i början av året. Tommy Blom hade komponerat ett tidstypiskt spår med namnet “Fuzzy Patterns”, där det smittande flickskrattet i introduktionen kommer från Grynet Mollvig. Samma tongenerator som Beach Boys använt sig av i “Good Vibrations” hade också införskaffats till inspelningarna. Soulmusikinfluenserna avspeglas i spår som “Sister’s Got A Boyfriend” och “House Of Soul Hill”. Gruppens två tidigare singelhits fanns även med på albumet.

Inspirationskällorna i amerikansk soulmusik fick också komma till uttryck under årets sommarturné. Här avslutade gruppen med ett potpurri av populära amerikanska soulmelodier. Dessförinnan hade man bjudit på en provkarta av de senaste årens egna hitlåtar och publiken fick verkligen full valuta för entrépengen.

För framträdanden efter solnedgången hade gruppen införskaffat en psykedelisk ljusshow — förmodligen den första som setts på våra breddgrader. Scenbakgrunden, förstärkarna samt trumset var helsvarta och gruppmedlemmarnas klädsel helvit. När det färgade ljuset spelade över detta sceneri blev intrycket helt bedövande, åtminstone med dåtida ögon sett. Dessvärre (åtminstone i detta fall) är de svenska sommarnätterna långa och ljusa, och stundtals skulle även showen framföras i dagsljus. Då ändrade man på rekvisitan så bakgrund och förstärkare var vita och scenklädseln svart! I slutet av showen fyllde man sedan scengolvet med skum från en speciell anläggning. Publiken var nöjd och pressen skrev helsidor.

Tages var aldrig främmande för speciella publicitetstrick. Stundtals gick det även ut över dåtida popkollegor. Trots många rykten kom aldrig Tages att framträda i någon svensk långfilm. Det gjorde däremot Stockholmsgruppen Ola & Janglers. Sångaren Ola Håkansson hade till och med en romantisk huvudroll i densamma (“Ola & Julia”). Inför premiären hade Ola & Janglers stort party på en nattklubb i Stockholm, och landets popelit var inbjuden att delta. Pressfotograferna flockades utanför klubbens entré, och popstjärnorna tävlade i fråga om att bära fräcka kreationer för att synas. Inofficiella vinnare i denna tävling torde dock Tages ha blivit när de gjorde entré i varsin limousin samt full flower-power regalia i klädväg. Det var i alla fall dem som tidningarna skrev om dagen därpå. Ola Håkansson och dennes mannars verbala reaktion på detta tilltag har dessvärre aldrig nått offentligheten.

Äntligen Englandsturné

Hösten 1967 kom äntligen det besked som gruppen så länge väntat på. Nu skulle en Englandsturné genomföras. I oktober visade medlemmarna stolt upp sina arbetstillstånd på bild i Göteborgstidningarna. En fyraveckorsturné var bokad och klar och nu skulle det bära iväg.

Den här gången hade heller ingenting lämnats åt slumpen. Även i England representerades Tages av skivjätten EMI, och redan vid ankomsten hade stor presskonferens anordnats. Därefter väntade en kortare klubbturné, TV-framträdande i Top Of The Pops, samt inspelningsarbete i Abbey Road-studion.

Tages gjorde stor succé med både scen- och TV-framträdanden. Man spelade bland annat på den legendariska klubben Marquee. Här fick gruppens scenframträdande samt medförda ljusshow inbjudna musikdigniteter att verkligen tappa hakan. Englands ledande idoltidning Fabulous hakade på och skrev helsidor om gruppen. Nu verkade det riktiga genombrottet vänta bakom nästa hörn.

Det var därför med humöret på topp man återvände till Sverige för avslutande av det LP-projekt man påbörjat i EMIs Londonstudio.

I november fanns plattan ute i handeln. Titeln var Studio och på denna fanns en melodi som tidigare under året kommit på singel. Gruppkompositionen “She’s Having A Baby Now” hade ett i popsammanhang ovanligt texttema — livssituationen för ogifta, unga mödrar. Något som uppenbarligen inte intresserade Tio I Topp-juryn, vilken inte ens röstade in låten på listan.

Desto bättre gick det för ytterligare en Crewe-Knight-komposition som man fått tag i. Denna var också inspelad av den amerikanska sångerskan Lesley Gore och bar titeln “Treat Her Like A Lady”. En tredjeplats på topplistan blev resultatet för plattan i oktober. Undertecknad vill också varmt rekommendera läsekretsen att avlyssna Lesleys egna insjungningar av Crewe-Knight-kompositioner. Dessa återfinns på LPn California Nights (Mercury SR 61120).

Tages “Sgt. Pepper”

Men åter till LPn Studio vilken tveklöst är det mest helgjutna album som givits ut av någon skandinavisk grupp under 60-talet. Stor del av äran går till producenten Anders Henriksson, vilken nu var en så integrerad del av Tages att han dessutom medverkade som medkompositör på en del av skivans spår.

Studio är inget Beatlesplagiat; den är överhuvudtaget inget plagiat av några engelska förebilder. Givetvis är den en tidstypisk produkt med alla de finesser som inspelningstekniken då kunde erbjuda, men man har här också plockat in finstämda tongångar från svensk spelmansmusik (något som skulle bli högsta mode några år senare).

Som medmusikanter på fiol medverkade bygdespelmännen Pål-Olle och Pekkos-Gustav. Så udda instrument som krumhorn och cittra trakterades av Janne Kling. På det instrumentala spåret “The Old Man Wafwer” hörs både dragspel och fiskmåsar. Förmodligen en hyllning till Göteborg och västkusten. “She Is A Man” är skriven av pseudonymen F. Zome-F. Akon. Bakom denna döljer sig Anders Henriksson och Bengt Palmers. Texten handlar om transvestiter (nästan tre år innan Ray Davies skrev om samma sak i “Lola”!). Tommy Blom ger vuxengenerationen en känga i “People Without Faces”, och även Science Poption-gitarristen Claes Dieden gästar som kompositör i “Created By You”.

Hela Studio-LPn är ingenting annat än ett mästerverk — det närmaste Skandinavien någonsin kommit Sgt. Pepper. Men det fanns dessvärre flera likheter med The Fab Four. Studio var helt enkelt inte tillräckligt kommersiell. Den var för avancerad för den tonårspublik som vanligtvis köpte Tages plattor. Man kan jämföra när Beatles spelade in plattor som Rubber Soul och Revolver och därmed fjärmade sig från de tonåriga fansen. En annan parallell är att Beatles mer avancerade låtar inte gick att framföra på scenen. Samma sak gällde större delen av de tolv spåren på Studio. Mycket av Tages popularitet kom just från de turnéer vilka man nu inte kunde genomföra — i alla fall inte med de senaste låtarna i bagaget.

Kanske hade man detta i åtanke när nästa singelplatta spelades in, “There’s A Blind Man Playing Fiddle In The Street”, komponerad och framförd av Göran Lagerberg. En melodi med starka Beatlesinfluenser men i alla fall inte tillräckligt kommersiell. Den nådde bara en tionde plats på listan, och det skulle visa sig vara sista gången som en melodi framförd av Tages hamnade på listan. En epok var slut, och detta trots att de inblandade parterna ännu inte visste om det.

Nya utlandssatsningar

Den skandinaviska musikscenen började nu kännas för trång. Man hade haft listframgångar både i Norge och Finland förutom på hemmaplan. Gruppens popularitet i Danmark var odiskutabel, och dessutom hade man gjort TV i såväl Tyskland som Holland. Där hade också vissa av singelutsläppen sålt bra. Nu var det dags för att återigen göra ett försök i England.

I maj 1968 hade man gjort ytterligare ett singelförsök på den svenska hemmamarknaden, låten “Fantasy Island”, men ej heller denna gick upp på listorna.

I november bar det ånyo iväg till England. Skivbolaget förklarade sig villigt att satsa stort på Tages. För USA-marknaden hade man också skrivit kontrakt med Mercury-etiketten.

År 1968 var engelska The Herd det stora namnet på marknaden. Gruppens gitarrist och sångare, Peter Frampton, hade till och med utnämnts till “Face of the year” i den engelska pop-pressen. Han var heller ingen oäven låtskrivare. EMI kontaktade denne och förhörde sig om det fanns någon passande låt i kompositörsbyrålådan för just Tages. Resultatet av denna förfrågan blev en demoskiva vilken översändes till gruppen.

Peter påstod att denna innehöll en originallåt som inte skulle användas av The Herd. Som medkompositör stod gruppens organist Andy Bown. Titeln var “Halcyon Days”. Peters påstående är dock en sanning med modifikation. Vänder man på The Herds tredje och sista storsäljare hittar man “Our Fairy Tale”. Detta är exakt samma låt som “Halcyon Days”, fast med modifierad text.

Tages satsade allt på denna inspelning och det märks sannerligen. Aldrig hade gruppen låtit bättre. Melodins ljudbild låg också helt rätt i tiden. Gruppen fick tillfälle att plugga låten i det populära TV-programmet “Tony Blackburn Show”. Man åkte sedan runt i England för att ytterligare plugga singeln.

Allt var upplagt för, om inte en stormsuccé, så i alla fall en viss framgång hos den engelska publiken. TV-framträdandet omgavs av positiva tidningsskriverier, och det enda som fattades var att publiken gick ut och köpte plattan. Då kom dråpslaget! Genom schabbel i skivbolagets distributionsnät fanns inga exemplar av “Halcyon Days” i skivbutikerna. För gruppmedlemmarna kom den upplysningen som en mindre trevlig överraskning.

Tages blir Blond(a)

För Tommy Blom var detta ändstationen. Han hade heller inte varit någon stor vän av att komplicera gruppens skivinspelningar så till den grad som skett. Han ville att man skulle återgå till det ursprungliga R&B-stadiet. Detta i likhet med Rolling Stones som nu återvände till hitlistorna efter det psykedeliska äventyret med Their Satanic Majestic Request. Innan 1968 var till ända meddelade Tommy att han lämnade gruppen.

Vid samma tillfälle meddelade SEGAT AB att Tages officiellt nu var upplösta. Men gruppen tänkte inte lämna den internationella popscenen så lätt. Nu skulle det hårdlanseras, och då var Tages inte längre det rätta namnet. Man tänkte dock inte lämna den skandinaviska profilen och då ställdes frågan: vad är det som utlandet anser är så typiskt svenskt? Jo, den ljusa hårfärgen. Helt plötsligt var det nya gruppnamnet klart — Blond!

Skivbolagen var fortfarande villiga att satsa friska pengar och återigen for man till London. Nu skulle det spelas in en ny LP och studiotid var bokad på såväl The Advision Studios som ABC. Anders Henriksson var självfallet producent. Här spelade man sedan under 1969 års första månader in spår som skulle bilda albumet The Lilac Years.

För att ytterligare förstärka gruppens skandinaviska rötter spelade man in den gamla folkvisan “De sålde sina hemman”. Denna försågs med engelsk text av Kathe Green, och dess engelska namn blev också albumets titel. Kathe bidrog också som kompositör till flera av albumets övriga spår. Av gruppmedlemmarna var det nu nästan uteslutande Göran Lagerberg som skrev låtarna, ofta med hjälp av Anders Henriksson och Adrian Moar. Även namnet John Cameron dök upp som arrangör och låtskrivare.

Ytterligare en svensk gästade under inspelningsarbetet, Anders Nord, som vid denna tid var medlem i gruppen King George’s Discovery, vilken då befann sig i London. Dennes gitarr hörs på flera av albumets spår, dock utan att hans namn nämns på omslaget.

Efter genomfört inspelningsarbete återvände gruppen till Sverige, för repetitioner och för att sy ihop en ny scenshow. Skivbolaget ville nu också satsa på en USA-lansering i stor skala. Detta blev dock för mycket för Danne Larsson och Anders Töpel. Efter att ha bott i kappsäck under fem års tid beslöt man sig för att lägga instrumenten på hyllan. Ett av Sveriges mest rutinerade radarpar när det gällde gitarrspel hade fatt nog.

Anders Henriksson, Göran Lagerberg och Lasse Svensson tänkte dock inte ge upp så lätt. Även Anders Nord befann sig på hemmaplan och fick nu ett överraskande telefonsamtal. Skulle han möjligtvis ha lust att gå in i Blond som heltidsmedlem? Och kände han någon annan kompetent gitarrist som kunde tänka sig detsamma?

Anders tackade ja för egen del och ringde sedan upp kollegan Björn Linder, som även han ställde sig intresserad. Båda packade väskor och gitarrfodral och ställde kosan mot Göteborg.

Blond-LPn skulle nu släppas på USA-marknaden och första åtagandet för den nya gruppkonstellationen blev att ta foton för ett nytt omslag. Förstaupplagans bilder (som tidigare släppts i Europa) byttes nu ut mot foton där Anders Nord och Björn Linder ingick. Därefter startades på nytt repetitionsarbetet hemma i Göteborg. Det gick dock trögt.

I USA släpptes albumet, samt albumspåret “Deep Inside My Heart” som singel. Låten klättrade upp på USA-listans nedre regioner. Skivbolagsrepresentanten Robin McBride trodde på gruppen och erbjöd sig att skaffa Blond engagemang som uppvärmningsakt åt storheterna Crosby, Stills, Nash & Young, vilka skulle genomföra en stor USA-turné.

Framtidsutsikterna var goda men gruppen led nu av den sjukdom som kallas musikaliska meningsskiljaktigheter. Repetitionsarbetet fungerade inte och i slutet av år 1969 hade man fått nog. Blond förklarades officiellt som upplöst.

Epilog

Och så slutar historien om fem Göteborgsgrabbar som så många år tidigare börjat spela skifflemusik mest på skoj. Mätta på den ära och framgång som popindustrin trots allt ger började man karriärer inom helt andra sysselsättningsområden.

Till skillnad från många andra samtida hade man dock ett gott ekonomiskt utbyte av karriären. SEGAT AB hade sett till att inkomsterna hamnat i rätt fickor, ett inte alltför vanligt förfarande inom popmusikbranschen.

Sin musikaliska integritet hade man också i behåll. Man hade ju den goda smaken att lägga av i tid. Göran Lagerberg var den ende som fortsatte med musiken på heltid men i dåtida jazzrockgrupper. Idag hittar man honom bland annat i Mikael Rickfors Grymlings-projekt.

Och i alla fall undertecknad är mycket tacksam för att jag aldrig behövt se Tages i dansbandsbranschen, något som hände många andra samtida popgrupper. Ingen av gruppens gamla hitlåtar hade mått bra av att framföras i “ett garanterat kramvänligt tempo”. De gånger som gruppen faktiskt återuppstått under de gångna åren har varit för de Cue Club-galor som arrangerats i Göteborg, och då har man sannerligen visat att gnistan finns kvar.

Tages originalplattor säljs idag för häpnadsväckande summor på skivauktioner runt landet. Med detta i åtanke är det mycket underligt att gruppens gamla skivbolag inte hakat på den rådande trenden gällande återutgivningar på CD-skiva. Man kan bara hoppas att så sker eftersom det finns en hel generation unga popmusikälskare, vilka inte beretts tillfälle att inhandla gruppens skivor i dess originalutförande.

Visserligen var den samlingsdubbel-LP som gavs ut 1983 ett fint initiativ, men där skrapade man ju bara på ytan. På CD existerar den ju heller inte heller, dessvärre.

Det svenska popmusikarvet från 60-talet är någonting väl värt att förvalta och göra tillgängligt för nya generationer. Ser man på alla de grupper som kom fram i vårt land under detta decennium finner man att Tages stod i en klass för sig. Undertecknad hoppas att jag med denna artikel gjort deras karriär rättvisa.

Fotnot.

Ett varmt tack framföres härmed till Dan Bexér (f d Larsson), Anders Henriksson och Anders Nord, för att de grävt i minnet för att besvara mina frågor. Tack också till det lilla Stockholmsfanzinet Grapewine för dess intervjuer med Tommy Blom, som varit till ovärderlig hjälp. Stort tack också till Sture Hallberg på Rainbow Music för diskografihjälp.