Stry, numera utan sitt Babylon Blues — och som vanligt när det gäller den mannen var vi inte många som brydde oss.
Och till stor del är det hans eget fel…

Nej, jag tänker inte hacka på sångrösten — det gör så många andra i alla fall. Själv har jag alltid gillat Strys, alias Anders Sjöholms, ansträngda röst som spricker när känslorna tar i som mest. Som ett slags protest mot alla välpolerade studiodockor. En frustande rock’n’roll-påminnelse om att man kan gripa tag och förmedla känslor utan att vara PERFEKT.

(Och dessutom HAR sången faktiskt blivit bättre med åren, så det så…)

Nej, min irritation har alltid gällt Strys, Babylon Blues och — antar jag — MNWs förvånande förmåga att alltid få ihop så ojämna album, samtidigt som man mellan LP-utgivningarna öst guld över publiken med singelsläppen.

I den här tidningen brukar vi i och för sig hylla artister som håller singeln levande som konstform, men i Strys fall slår kulturgärningen över till dumhet. Här har vi förstklassiga låtar — till råga på allt några av de mest kommersiella saker han spelat in — som göms undan på singelbaksidor eller som “mellansinglar”, samtidigt som varje LP innehåller en hel del krystad utfyllnad. Vem kan då förvånas över att kritikerna tvekar och publiken uteblir?

NOW & THEN tar dock sitt ansvar, eftersom i varje fall jag fortfarande älskar Strys bastardpop och presenterar här samtliga singelfynden. Min ursprungliga förhoppning var (i all ödmjukhet…) att det skulle inspirera MNW att snarast kalla in herr Sjöholm, mixa om några av spåren, göra några nya sångpålägg och så ge ut hela härligheten som en samlings-LP. Nu blev det dock inte så. En samlings-LP med Stry är visserligen på väg ut i handeln, men med ambitionen att täcka HELA karlns karriär.

Som Babylon Blues

“Har vi inte grävt för många hål?” / “Marabou pojk”
(MNW MNWS 97, 1985)
Det var höstens hårdaste knockoutslag när den kom — en rasande fredsappell (vem har bestämt att alla låtar med “antivåldsbudskap” måste vara så mesiga?), några månader innan ett nytt hål fick grävas vid kyrkogården på Sveavägen i Stockholm. Och när man väl hittade B-sidan bjöds det på ljuvligt rockgodis även där, om än invirat i taggtråd. En stadigt markerande bas, militäriskt drivande trummor och gitarrer som far runt som ilskna bålgetingar — och så Strys alltmer desperata röst i en låt som bygger upp ett crescendo på bästa Violent Femmes-maner tills adrenalinet stänker om en. Och sen slutar den — tvärt — så man sitter där med frustration och ilska och inte vet var man ska göra av den. Lysande. Men på LPn? Icke.

“Gunga bergets topp” / “Hat & kärlek”
(MNW MNWS 101, 1986)
Efter 2 x ilska blev det 2 x kärlek, men inte den vänliga sockersöta varianten. Efter A-sidans fantastiska våg av livsfarlig erotik (en av 80-talets fem bästa svenska rocklåtar!) är man fortfarande groggy när “Hat & kärlek” rullar igång, med ett sugande tryck och Mats Bengtssons fläskiga orgel som extra motor. Men med den rasande texten, som är lika mycket politik som kärlekstext, har Stry snart gripit tag i en och första gången tror jag att jag höjde volymen tre gånger innan den sakta ebbade ut i ett sprucket ackord. Låten belastade av att sången — faktiskt — är förfärlig (och låter som en morgonsession efter mycket JD och cigaretter). Men den som hört låten live (på LP fick vi inte höra den här pärlan heller…) glömmer den aldrig.

“Jesus eller djävulen” / “Död i hans ögon”
(MNW MNWM 13, 1986) (12″)
“Jesus” fick en del radiospelningar när den kom (på betryggande kvällstid förstås), men kom ändå bort i julens skivflod — och kom “förstås” inte med på andra LPn. Det kan jag i och för sig leva med, även om den är utmärkt — med en energi som aldrig kom fram när Babylon skulle göra den live. Men att “Död i hans ögon” försvunnit kan aldrig förlåtas. En tyngre danslåt — och då pratar vi om lika tunga dansrytmer som Rymdimperiets klassiska “Alltid attack” (även den av Strys penna) — hörde i alla fall inte jag från någon svensk grupp -86. Och här är det sannerligen inget fel på sången!

“Känsligt guld” / “Cadillac cadillac”
(MNW MNWS 114, 1987)
Båda spåren finns på Utanför Eden — den bästa Babylon-LPn — men singeln bör ändå finnas i samlingen, då A-sidan blivit ommixad på ett mycket förtjänstfullt sätt, så att popkänslan lyfts fram ännu mer. Och vilken låt det är! Kärlek bortom alla ord.

Som Stry

“Mmm… ängel” / “Vår nya värld”
(MNW MNWS 115, 1987)
Som discjockey pluggade jag “Ängel” tills folk gick från dansgolvet. Men nog måste någon mer än jag tycka att det borde blivit en H-I-T? Bra rytm, markerande akustiska gitarrer, en drivande gitarr som spelar solo och slinga på samma gång — och en stark refräng. Och då har jag inte ens nämnt bonusgodiset på B-sidan. “Vår nya värld” har inte samma popkänsla, utan är mer i “Marabou pojk”-traditionen, med våld, ilska och taggtråd i Strys röst — och så en refräng som gjord för att skrålas i fotbollskörer i fullsmockade folkparker. Men det var visst Mr. Patetik, Thåström, som fick ta emot det jublet istället… (Ingen av spåren finns på LP. Men den kommentaren är ni väl trötta på vid det här laget?)

Som Stry & Babylon Blues

“15 1/2” / “Jonny Blund”
(MNW MNWS 124, 1988)
Med 1988 års mycket ojämna LP med Stry och Babylon Blues vändes plötsligt trenden när det gäller singellåtar. Jodå, det fanns hitmaterial på LPn, som “Allting va hipp” (komplett med fotbollskör) och lyckliga “Vilken underbar dag” — men sannerligen inte de här två sega sakerna, med textförfattaren Sjöholm på sitt mest yxiga manér. Glöm snabbt.

Som Stry

“Flickan med det” / “Sveriges barn”
(MNW MNWS 148, 1990)
Nuförtiden har jag lärt mig och satte därför på B-sidan först. Och mycket riktigt: “Flickan…” är visserligen en OK poplåt, men det är ju “Sveriges barn” som är hitmaterialet. Start med rivande gitarrer och en härligt pipig orgel, ett kort mellanspel i rytmerna för första versen — och sedan kommer refrängen, med sitt ljuvliga “oooh baby, you wanna be loved?” och ett helvetes poptryck. Den här gången faktiskt även inkluderad på Plaståelektrik (som är en svårsmält men egendomligt stark och efterhängsen platta som återigen får en man som Thåström att framstå som patetisk vid en jämförelse). Men vid det här laget har publiken väl blivit så liten att det inte längre har någon betydelse…