“Psychotic reactions” är avdelningen där debattens heta låga ska flamma fritt. Så här i premiärnumret inleder redaktören själv — med en oantastlig argumentation om varför PER GESSLE bör utnämnas till pophjälte. Kanske inte så värst psykotiskt, men någonstans ska man börja. Och tro oss: vi är bara på uppvärmningsstadiet…

Att hylla Per Gessle som popsnille, popgeni & hjälte när han med raketfart är på väg mot Himmel Nr 7 är förmodligen inte särskilt hippt.
Men det var det å andra sidan inte när det stora svenska genombrottet kom heller. Då klottrade någon punkare “Skjut Per Gessle” i en portuppgång vid stationen i Lund och rockpubliken rynkade unisont på näsan. Så det var bara att skicka mamma till skivaffären och inhandla skivorna och sitta och njuta av dem på nätterna när inga oväntade gäster kunde tänkas komma och hälsa på. Eftersom jag fick alla plattorna vackert inslagna ökade känslan av födelsedag varje gång.
Förmodligen var vi en hel del rockälskare som redan då diggade Gessle & Co. Numera är det ju faktiskt fler än Mats Olsson som vågar uttrycka sin beundran för Gyllene Tider.
Men många var bara skeptiska och föraktfulla. Kombinationen bra musik och skrikande tonårstjejer har ju inte existerat i svensk musik sedan Tages storhetsdagar — och saken blev ju inte bättre av att Expressen buntade ihop de gyllene genierna med Noice i en absurd upprepning av Elvis vs Tommy Steele-kriget i slutet av 50-talet. Jag minns inte ens vilka som vann omröstningen, men det räckte ju att den över huvud taget blev av.
I dag är det inte framgången som gör att rockälskarna fnyser åt Gessle. Topplaceringar på Hot Hundred har trots allt en magi som går hem i de flesta läger. Snarare är det argument om att musiken blivit en urvattnad och själlös popindustriprodukt.
Självklart ligger det också en del i det. Det har inget med åldern att göra att man inte blir lika frälst av “Dressed for success” som “Det hjärta som brinner”. Hyfsad pop och pophistoria är trots allt två skilda saker.
Men när det gäller attityden är saken klar: Gessle är lika mycket hjälte i dag som då. Och sådana är det ju så förtvivlat ont om. Så håll till godo: här kommer en världsstjärnas försvarstal. Eller sju skäl till varför Gessle bör ha ordet pophjälte tryckt på visitkortet:

1. Anti-popstjärne-attityden:

Per Gessle är popstjärna, har varit det i mer än tio år — och ÄLSKAR att vara det. Men poängen är att han inte beter sig som en sådan. Popstjärnor i Sverige (stjärnor förresten: det räcker att de har sålt 500 singlar eller blivit omnämnda i en bisats i New Musical Express…) tror allmänt att de MÅSTE vara seriösa världsförbättrare alternativt blasé trendputtar. Gessle har alltid hållit distansen. Han bryr sig mer om skivetiketter, fräcka bolagsnamn, snygga gitarrer och småfräcka detaljer än om galor för att rädda sälar eller att hålla hov på trendbarerna. Några exempel på sådana detaljdelikatesser, från då och nu:

  • 1978: Gyllene Tider skivdebuterar. Fans ombedes skicka posten till Gyllene Tider Fan Club, Departement Europe… Bolaget heter vid det här laget Shit, peace & eternity music. Förlaget, som snabbt bildas, döps till Music for Money (som en snygg passning till beatlarnas Music for Pleasure…).
  • 1981: Bonus-EP:n till “Moderna Tider”. Titta noga på den gamla välkända EMI-logotypen. Här är den utbytt mot en bild på Lasse Lindbom med titeln “Världens störste skivproducent”.
  • 1988: Roxettes andra LP “Look Sharp!”. En LP som kryllar av fräcka detaljer på omslaget och småstölder och tricks i musiken. Man måste vrida upp ganska högt i “Dangerous” för att höra Gessle mumla “Due to the exceptional weakness of this song, play loud!”.
  • 1988: Roxette gör succéartad höstturné. Gessle passar på att göra sitt inlägg i debatten om ljudfusk på scenen genom att kasta ut plektrum till publiken där det står “It’s only play-back P Gessle”.
  • 1989: “The Look” blir världsetta. PG själv springer omkring i videon iklädd, just det, Roger McGuinn-glasögon! Och ser ut som om han tänker “Fan vad det är häftigt att leka popstjärna…”
  • 1989: Samlings-LP:n “Instant Hits” pryds med text på konvolutets sida (enligt mönstret från “Look Sharp!”, där det stod “2 good friends, 3 great chords & 12 brilliant songs”…). Den här gången är texten: Gyllene Tider tio år — äntligen är vi lika gamla som våra fans! Kommentar överflödig…
  • 1990: CD-boxen “Kompakta Tider”. Läs Gessles kommentarer till varje platta själva, så slipper jag citera hela rasket här…
2. Cover-valen:

Även om “Flickorna på TV2” aldrig riktigt var min stil tog det inte många lyssningar på debut-LP:n förrän man var fast. Framför allt sopade inledningsspåret bort alla tveksamheter. Att göra en cover på den mycket underskattade gruppen Shocking Blues “Send me a postcard” (“Skicka ett vykort, älskling”) visar på god smak.
På EP:n “Swing & Sweet” fanns mer av samma vara. Det var ju inte precis de mest kända låtarna med Beatles och Beach Boys som valdes för översättning. “And your bird can sing” (“Och jorden den är rund…”) är en av Beatles fem bästa låtar och “Girl don’t tell me” (“Ge mej inte det där”) är ett fynd som gömts undan på en av strandpojkarnas LP.
Det kanske mest imponerande låtvalet är annars “I go to pieces”, en av Del Shannons finaste stunder, på B-sidan av “Flickan i en Cole Porter-sång”. Versionen är kanske inte så lyckad, men vilken utsökt smak!
Förevigade för omvärlden är också Pettys “I need to know” (“Vill ha ett svar!”), Mott The Hooples “Golden age of rock’n’-roll” (“Gyllene Tider för rock’n’roll”), John Sebastians “Stories we could tell” (“Historier vi kan”) och John Holms “Den öde stranden”. Med Rockfile, på “Radio Parlophone”, sjöng Gessle dessutom (förvånansvärt bra!) Blasters “Marie, Marie”.
Nu väntar vi bara på att Roxette ska göra en cover på Shoes singelversion av “Okay” (den har du väl hört Per!). Bomp-etiketten är dessutom skitsnygg.

3. B-sidorna:

Vi var väl inte så många som tänkte på det då, men faktum är att Gyllene Tider lyckades återuppliva singeln som konstart —genom att göra lysande B-sidor. Plötsligt var det lönt att vända på 45-eländet! “Kärleken är inte blind (men ganska närsynt)” kom i och för sig med på “Moderna Tider” , men den där höstdagen för tio år sedan fanns den bara som B-sida på hemska “När vi två blir en”. “Teena” dröjde det ett tag innan jag upptäckte. A-sidan “Ljudet av ett annat hjärta” var ju så ofantligt bra att det tog ett tag innan man fick tid att vända på singeln. Men sedan jag väl gjorde det har jag ännu inte hämtat mig från chocken…
Liksom med “När vi två blir en” orkade jag aldrig med “Sommartider”, men B-sidan “Vart tog alla vänner vägen?” är ytterligare en i raden av förnämliga poplåtar. I “Överallt”, en av B-sidorna till “Om du har lust” sjunger Gessle kör med sig själv i refrängen à la Buddy Holly — och det är så att nackhåren reser sig. Skandal att den inte kom med på första solo-LP:n.
Att ni redan visste att “Flickorna på TV2” ursprungligen var en B-sida tar jag för givet.

4. Kunskaperna:

Han kan sin pophistoria, Gessle (det är inte precis som Lisa Nilsson som trodde att det var Candy Flip som hade gjort originalet till “Strawberry fields forever”…). Det märktes när tidningen Slitz fick genidraget att spela upp popklassiker för honom och klocka tiden det tog för honom att känna igen dem:

  • “Daydream believer” (Monkees, 1967), 3 sek
  • “Metal guru” (T. Rex, 1972), 1,5 sek
  • “Happy together” (Turtles, 1967), 6,5 sek
  • “I’m gonna love you too” (Buddy Holly, 1957), 8 sek
  • “Arnold Layne” (Pink Floyd, 1967), 1 sek
  • “God only knows” (Beach Boys, 1966), 2 sek
  • “Ever fallen in love” (Buzzcocks, 1978), 1 sek
  • “Till the end of the day” (Kinks, 1965), 5/6 sek
5. Smaken:

Bland Gessles favoritplattor genom tiderna finns, enligt utsago:

  • Tom Petty: “Damn The Torpedoes”
  • Beatles: “Rubber Soul”, “Revolver”‘
  • Kinks: “The Kink Kontroversy”
  • Randy Newman: “Sail Away”
  • Harry Nilsson: “A Little Touch Of Schmilsson In The Night”
  • John Lennon: “Imagine”
  • Ramones: “Ramones”
  • Blondie: “Parallel Lines”

Äntligen vågar jag erkänna att jag har fem Nilsson-plattor i min samling.
Och som han sade till Peter Öhman (Expressen) på frågan om han skulle köa efter biljetter till Rolling Stones: “Aldrig i livet. Men om det hade varit Tom Petty hade jag kunnat ligga i kö ett par tre dagar…”.

6. Stölderna:

Att kunna stjäla med kunskap, kärlek och begåvning är en av de största tillgångarna för en popmakare — och Gessle hamnar någonstans uppe i Nick Lowes klass på listan över poptjuvar. Det bästa är att karln stjäl så snyggt och från så osannolika källor att det kan gå år innan man kommer på var han har plockat sakerna — om man över huvud taget märker det:.

Några särskilt flagranta stölder kan det dock vara läge att nämna:

  • “Povel Ramel, Paul McCartney & jag”, (Moderna Tider, 1981): lyssna noga så hittar ni en snutt från “Yesterday” och refrängen till “Ta av dig skorna” i ett och samma gitarrsolo!
  • “Kustvägen söderut” (Puls, 1982): men Per då! Gillade du också engelska Photos i början av 80-talet? Inledningen är hämtad från gruppens låt “Loss of contact”.
  • “Speedo” (Scener, 1985): gitarrintrot där hette i original “All along the watchtower”. Hör på Jimi Hendrix’ version så hörs det allra tydligast.
  • “Paint” (Look Sharp!, 1988): med tanke på att ett antal miljoner köpte Michael Jacksons “Billie Jean” är det lite underligt att ingen påpekat att stråkarna därifrån körs i repris här…
7. Halmstad:

Han har varit Halmstad trogen, Gessle. Inte minst i tillägningarna. Hela Halmstads persongalleri har snart passerat förbi på omslagsbilder och i texter på konvoluten. Bland de mest legendariska är:

  • Stefan “Okie” Ekberg: pryder omslaget till Gyllene Tiders första EP, om än diskret maskerad. F d fotbollsspelare, reseledare m m.
  • Mats Rödholm, f d fotbollsspelare från Alets IK— klubben där även handbollsvärldsmästaren Ola Lindgren och gamle HBK-målvakten Lennart Ljung spelat. Ljung som för övrigt var klasskamrat med Carl Bildt. Bildt som för övrigt inte har någon bollkänsla (Nu får det vara nog! Tillbaka till Gessle /redigeraren).
  • Toppens IF: en legendarisk sammanslutning i Halmstad vars huvudsakliga sysselsättning består i en årlig cykeltävling mellan Halmstad och Tylösand, med inlagda ölpauser. Lokalpatriotismen märks också på Parlophone-samlingen “Glitter, Glögg & Rock’n Roll” 1979, där hela Stockholms rockmaffia visar upp sig — längst bak står en blyg PG iklädd rödvit Halmia-halsduk…
Summering

För er humorfria individer som ännu inte låtit er övertalas om hans storhet kan jag bara nämna att namnet Roxette är taget från Dr. Feelgoods klassiska låt — och att Gessles och Mats Perssons studio utanför Halmstad är döpt till “Tits & Ass”, som en hyllning till Keith Richards “Little T & A” på “Tattoo You”. Fortfarande inte övertygad? Han kände igen Hep Stars “Sunny girl” på en sekund. Nu får ni ge er!

Efter alla uppräkningar blev även artikelförfattaren inspirerad att göra en egen lista. Här får ni till sist en mycket personlig lista över 10 favoriter med Gessle:

  1. Småstad
  2. På väg
  3. Det hjärta som brinner
  4. Vandrar i ett sommarregn
  5. Ljudet av ett annat hjärta
  6. Teena
  7. Vandrande man
  8. Flickan i en Cole Porter-sång
  9. Överallt
  10. Jag vänder mig om

HANS “Ännu inte lika gammal som …” OLOFSSON