[NOW & THEN] Knockout! Tolv ronder med Wilmer X

År efter år har Wilmer knockat oss, men vi har hela tiden rest oss på stadiga ben och bara krävt mer. En genomgång av Wilmers hela slagrepertoar vore därför på sin plats. Taktiken blir en aning annorlunda än vad som är brukligt, men vi hoppas att ni trots allt kommer att njuta av samtliga tolv ronder.

ROND 1 Wilmer Obscure

I den här drabbningen får ni INTE någon kronologisk genomgång av hela Wilmers karriär, inte mer än i diskografin, som ni hittar i rond 9 på sidan 13. Där hittar ni även betygen på LP-plattorna inom parentes efter titeln. Istället hoppar vi vilt mellan gruppens alla sidor. Så här i första ronden börjar vi med att tipsa om några av de ljuvligheter som aldrig har nått vägen till LP-plattorna (inte ens till samlings-LP:n).

“Sov min älskling” (singel, 1980)
Wilmers debutsingel tog närmaste vägen till ett 1000-tal hjärtan våren 1980 och den lär vara en aning dyr numera. Och varför inte. Debuten får i alla fall betyget “med beröm godkänt”. Det kan inte bli något annat med denna härligt släpande blues. Pål Spektrums produktion är kristallklar och ekofylld. Nisse Hellberg visade redan då vilken utmärkt sångare han är. Jag behöver väl dessutom knappast nämna att låten är omöjlig att framföra på rikssvenska.

“Säj din mamma & din pappa” (singelbaksida, 1980)
Denna låt tillhör väl inte precis de mer minnesvärda Wilmer-låtarna men är helt okej som B-sida. Redan 1980 hade dock Wilmer stora A i ämnet “Självklart ös utan att vi kan beskriva hur det går till”.

“En dansande polis” (singel, 1981)
Ingen hit precis, men låten galopperar fram med en hisklig fart och klipper eventuella hinder på vägen med en minutiös precision. Vad beror denna självklara lätthet på, tur och talang?

“Wilmer i Paris” (singelbaksida, 1981)
Vänder vi på skivan bjuds det på en åktur till Paris i låten “Wilmer i Paris”, men någonstans på vägen ner blev det fel på turbomotorerna och sista biten användes bara treans växel. Innehåller dock rockhistoriens kanske charmigaste franska.

“Vägen till Klippan” “Kul i kväll” (flexisingel, 1982)
Den numera mycket svåråtkomliga flexin från Febers premiärnummer. Wilmer tar oss med på en resa upp genom Skåne, och det är så simpeltöntigt att resultatet givetvis blir lysande. “Kul i kväll” från samma skiva är inte så rolig som titeln antyder men vadå — Nisse skrev den på tre minuter.

“Nattens stora suck”, “Tiden läker sår” (singelbaksidor, 1984)
Vi växlar ner från “Kör dej död” till två mindre nervkittlande låtar på B-sidan. De är emellertid inga hafsverk utan fullbordar en odödlig (!) singel.

“Natten har ingen lag” (singelbaksida, 1985)
Halvsläpig rocklåt med det där skitiga, nonchalanta, självklara och tuffa soundet som Wilmer har tagit patent på och med en mycket typisk Hellberg-text om att krypa hem med huvudet högt.
Nisses röst är släpig och kaxig på samma gång och tänjer på vokalerna på ett sätt som vore helt orimligt på allt utom skånska.

“Nere på knä igen” (singelbaksida, 1985)
Vi är tillbaka i gränstrakterna kring “VILD-land”. Utmärkt låt med ännu en hit-mässig refräng. Att det står RAMONES stämplat över varenda takt gör knappast saken sämre.

“Teknikens under” (tolvtumssingel, 1988)
Alla har väl hört den. Den förlängda tolvtumsversionen tillför inte låten något — snarare tvärtom.

“Falsk matematik”/”Om en hund mådde så här”/”Allt och ännu mer” (tolvtumssingelbaksidor, 1988)
Det är inte för den förlängda versionen av hitlåten om flickan med massageapparaten som man måste ha den här tolvan — utan för B-sidan. “Falsk matematik” görs i en rå och primitiv version med fräck inräkning av Nisse. Gitarrspelet är så skoningslöst att fingrarna måste ha blött i flera timmar. Jalle spottar munspel och ut kommer ett ursinnigt ylande. Lungorna måste ha sprängts. Nisse har dessutom aldrig sjungit tuffare.
“Hund” görs i en betydligt mer primitiv och “bluesig” version än LP-versionen, och jag föredrar nog detta framförande. Texten är dessutom annorlunda, vilket inte kan vara en nackdel.

“De va ja och Långe John och en familjepack magnecyl”

Varför fick inte den raden vara med på LP:n? “Allt och ännu mer” är ytterligare en i raden av förnäma poplåtar — klassen bättre än “Smaka egen medicin” eller “Död mans hand” från LP:n. Finns som framgår av diskografin även som B-sida till sjutumsversionen av “Teknikens under”.

“Tuff som läder” (singelbaksida, 1988)
Vill man vara elak kanske man skulle påstå att det låter som ratat LP-material, men tyvärr ligger nog sanningen ganska nära detta påstående. Låten var annars en av de första nya låtar Wilmer gjorde live av “Teknikens Under”-inspelningarna i oktober 1987, men av någon anledning blev den aldrig lika bra på vinyl som på scen.

“Tio långa år” (jubileumssingel, 1988)
Just det: hjärtliga gratulationer på tioårsdagen, men varför var det bara 300 journalister och vänner som fick vara med på partyt? “Tio långa år” är “Sov min älskling” i nya kläder, och inte så otroligt mycket har hänt på tio år, mer än ett ännu släpigare tempo och ny text.
Resultatet är i alla fall förödande. Mats Bengtsson spelar orgel med värre pip än Sir Douglas Quintets Augie Meyers 1965—66, och Jalle tar sitt sämsta munspelssolo någonsin. Vi omusikaliska individer älskar det; särskilt Nisses monolog på slutet:

“Ta nu och sov min älskling, precis som du gjorde förr
Så tar vi hand om det här, precis… som vi… alltid har gjort”

“Go go Wilmer ’88” (jubileumssingel, baksida, 1988)
Ny version av 81-låten, men charmen når inte ända fram till målsnöret utan som så många gånger förr är originalet bättre.

“7.08 iväg från stan” (singelbaksida, 1989)
Wilmer på blueshumör igen, men vi har hört det bättre tidigare. Ett plus dock för den smakfullt plottrande gitarren och arga men ändå smekfulla munspelet.

Hoppsan, jag höll på att glömma Elvis-låtarna. Det bästa med dem är att plötsligt fungerar engelskan och allting görs med en självsäker stolthet och på ett avspänt sätt. Gruppen närmar sig låtarna med en sorts humoristisk vördnad.

ROND 2 Wilmer Cover

Det är svårt med covers. Kända låtar måste göras bättre än originalet för att de ska kännas angelägna. Det kanske bästa exemplet på en förbättring är Pretenders version av Kinks gamla “Stop your sobbing”. Misslyckandena är emellertid fler än man lyckats förtränga (se avdelningen Bits & Pieces, sidan 60).
Betydligt trevligare är det med okända coverlåtar. De kan smälta ihop med gruppens/artistens repertoar på ett nästan obemärkt sätt. Och kanske ännu smidigare om man dessutom gör en begåvad översättning (som Gyllene Tider gjorde om Shocking Blues “Send me a postcard” till “Skicka ett vykort, älskling”).
Många covers är i dag oumbärliga i Wilmers historia. Här följer en översikt av en del favoriter — både sådana som hamnat på skiva och låtar som bara har spelats live.

På skiva

“Wilmer i Paris”
Påminner en hel del om Chuck Berrys “Nadine”, men Wilmer verkar ha lagt till en hel del.

“Betty Jean”
Chucken igen, denna gång från LP:n “Rocking At The Hops” (Chess LP-1448) från 1960.

“Fragile child”
Här har vi kommit långt in på obskyritetens område. Låten är från Creedence Clearwater Revivals tidiga repertoar, från den tiden de fortfarande kallade sig för Golliwogs. Kom på singel 1966 (Scorpio 405). Den är emellertid lättare att hitta på samlings-LP:n “Golliwogs (pre Creedence)” från 1975 (Fantasy F 9474).

“Let her dance”
Bobby Fuller är en mycket personlig favorit och hans död under mystiska omständigheter i juli 1966 känns nästan lika meningslös som Sam Cookes ett par år tidigare. På två LP hann han i alla fall lämna ifrån sig en hel del klassiker som “Let her dance”, “Take my word”, “Another sad and lonely night” samt den bästa versionen av “I fought the law”. Lyckligtvis har han fått en renässans. Att “Let her dance” även har spelats in av Phil Seymour, Stepmothers och Marshall Crenshaw borde tyda på det. Ursprungligen gavs den ut på Liberty 55812, 1965.

“Falsk matematik”
Kom på Peps LP “Peps Blodsband” 1974 (Sonet SLP 2552). Körs fortfarande ofta live. Ett minnesvärt tillfälle var under Cirkus Broadway i fjol, då Peps, Jalle och Louise Hoffsten bjöd på rena munspelsväggen.

“Min polare Per”
På den i övrigt ganska tröttsamma Cornelis-hyllningen stack framför allt “Min polare Per” ut över mängden. Kaxig och stolt, med ett energiskt driv. Låten kom ursprungligen på LP:n “Ballader Och Oförskämdheter” (Metronome MLP 15213, 1964)

“Hopplös blues”
Eftersom jag inte har hört originalet vet jag inte om Wilmer har något att tillföra låten. Det verkar dock låta tämligen ordinärt.

“Vill ha dej”
Efter Jimmy Reeds “Come love”, en ganska okänd Reed-inspelning.

“Girl happy”
Kom på en LP med samma namn 1965 (RCA LPM 33387).

“Girls girls girls”
Lånade Elvis från Coasters repertoar. Kom på Atco 6204, 1961.

“Flarning star”
Från EP “Elvis By Request” (RCA LPC 128, 1961).

“Kissin’ cousins”
Kom på RCA 8307, 1964.

“Follow that dream”
Från EP:n med samma namn (RCA EPA 4368, 1962).

“Viva Las Vegas”
Man får väl hoppas att Elvis själv inte tyckte om titeln. Kom i alla fall på RCA 8360, 1964.

Live-låtar

Ett litet urval av några särskilda favoritcovers.

“The walk”
Jimmy McCracklins överraskande hitlåt från 1958 (Checker 885), men det är Inmates version från 1979 som ni ska ha. Wilmer gjorde den bland annat på livekonserten som blev V-I-L-D, men den ansågs inte platsa.

“Don’t you lie to me”
“Berrychuck” igen. I detta fall från LP:n “New Juke Box Hits” (Chess LP-1456) från 1960. Den är emellertid mer legendarisk med Flamin’ Groovies. Enligt obekräftade uppgifter hotade Wilmer med att sluta göra den live efter att Jerry Williams gjort den på ANC-galan 1985, men fortfarande kan den dyka upp på liverepertoaren. Ett speciellt tillfälle var som sista extranummer vid en numera legendarisk kaoskonsert i Falkenberg sommaren 1988 (efter en blöt middag hos Stellan Bengtsson). Egentligen började bandet lira “Om en hund”, men efter introt kom någon på att de redan kört den — och då fick det bli en intressant (!) övergång till “Don’t you lie to me”…

“Bright lights big city”
Jimmy Reeds klassiker från 1961 (Vee-Jay 398). Har varit med länge på Wilmer-repertoaren — oftast med bara Nisse och Jalle på scenen.

Beträffande Elvis-låtarna bör det nämnas att “Girl happy” har funnits med länge på live-repertoaren men att “Flaming star” ännu inte har gjorts, trots enträgna krav…
Vi får inte heller glömma skivaffären Musik & Konsts tioårsjubileum. En viss grupp var där och drog igenom hela Stones första LP. Originalen till dessa låtar hittar ni i tidningen LARM, nummer 11.

ROND 3 Wilmer Pop

Självfallet är Wilmer ett lysande röjarband med ilsket rockmuller och en speciell känsla för ballader — men mer än något annat var de i början ett popband. Här är några favoriter, alla sådana att man tycker att man hört dem förr, men utan att man kan peka på några direkta stölder. Men onekligen är en av hemligheterna bakom hitmakandet att man har förmågan att plocka ingredienser, och sedan krydda så att slutresultatet bara blir något eget.

“Dum i huvet”
De var tidigt ute, Wilmer. Redan i den inledande gitarrslingan är man fast, och den något maskerade stämsången i refrängen sitter perfekt. En poplåt blir dessutom inte sämre av en bra text signerad Clas Rosenberg. Eller vad sägs om rader som:

“Bakom min rygg finns alltid nå’n som e stygg
Mina muskler e för få å alldeles för små, inte snygg”

“Jag vill va gla”
En underbar 60-talsinfluerad uppåtlåt (så fungerar den på mig i alla fall) med en härlig lyhörd och ekofylld produktion.

“Rätt flicka fel pojke”
Luften gick ur mig vid första lyssningen, pickupen flyttades tillbaka 6—7 gånger, och jag insåg att det fortfarande fanns ögonblick i musiken som kunde kittla mina sinnen. Det kändes som att höra “Nowhere man”, “Needles and pins”, Paul Revere & The Raiders “Kicks”, Raspberries “Go all the way” eller Kursaal Flyers “Little does she know”. Bättre komplimang kan jag inte komma på just nu. Hur ska man på fler sätt beskriva svensk pophistorias kanske bästa låt? Sätt på den en gång till.
För övrigt en av de låtar Wilmer själva lär vara mest nöjda med från de första plattorna (jämte “Sikta på mitt hjärta”). Plockades fram på live-repertoaren på nytt våren 1987, men den får gärna vara med varenda gång om jag får bestämma.

“Het men inte längre”
Ackordsskiftena här har hörts otaliga gånger, utan att man kan peka på någon konkret stöld. Bakgrundssången kommer in på exakt rätt ställen och dessutom är Nisse Hellberg en av de få här i landet som kan sjunga om kärlek på ett trovärdigt sätt.

“Vem är den flickan”
Det som gällde “Rätt flicka” gäller till ungefär 90 procent i detta fall. Till och med Per Gessle gillar den här… Ett mästerverk signerat Thomas Holst.

“En dröm är en dröm”, “Tusen trasiga bilder”
“Under Hot”-LP:n rör sig egentligen inte inom popområdet, men mitt i allt oväsen lyckas inte gruppen dölja popkänslan i ovanstående låtar. Att inte Nisse varit inblandad här heller säger en del om vilka låtskrivartalanger som funnits i den här gruppen genom åren. Såväl Clas Rosenberg som Thomas Holst tillhör utan tvivel Sveriges 10—15 bästa låtskrivare genom tiderna — och det är egentligen bara att beklaga att de inte fick mer utrymme för sina låtar i gruppen. “Tusen trasiga bilder” är dessutom skriven av Stefan Björk…

“Sanningens pilot”
Den storslagna “Sanningens pilot” flyter fram med samma lätthet som Dylans “Positively 4th Street” gjorde en gång i tiden. Eftersom den tillhör mina absoluta favoriter förstår ni på vilken nivå vi befinner oss. Det är kanske inte precis en poplåt, men någonstans måste helt enkelt detta mästerverk komma med.

ROND 4 The Ballad Of Wilmer

Långt in på karriären var Wilmer sparsamma med balladerna. “Vi gillar ballader, men det är så tråkigt att köra dem live”, var Nisses stående kommentar. Men med åren har det blivit allt fler — även live — och som sagt inte mej emot.
Det känns både svårt och onödigt att beskriva Wilmers ballader. Istället gör de sig kanske bättre med en personlig rangordning av de bästa balladerna:

1. “Beroende” (slutet är ett klimax som knappast går att överträffa)
2. “Inga ord” (det är vackert med ljuva flickröster)
3. “Bränner ett brev” (och Katrineholmspojkar kan också sjunga snyggt)
4. “Jag vill du ska va med” (underbar pratblues)
5. “Din blekaste vän” (Jalles munspelsskola, överkursdelen)

ROND 5 Wilmer Road Runner

Kännetecknet för en riktigt bra ångvältslåt är att den ska kunna få fram den schizofrena sidan hos oss. Vi ska alltså få utlopp för vår andra sida som förhoppningsvis finns. På dansgolvet vänder vi in och ut på oss själva, spelar luftgitarr och skriker ut vår glädje. Wilmer har genom åren gett upphov till många underliga blickar från mina medmänniskor.

“Jaguar”
Denna livsbejakande rocklåt skulle väl till och med kunna få upp Ingvar Carlsson på dansgolvet.

“Go go Wilmer”
Skulle kunna vara lillebror till “Kör dej död”, men det är i så fall en mycket VILD lillebror.

“Be mej aldrig mer”
I refrängen kastar sig Nisse i skydd i närmaste skyttegrav för att ta betäckning för det skoningslösa blåset. Vi andra dansar på atomer.

“Kör dej död”
I Wilmers värld förekommer som bekant inga hastighetsbegränsningar, men för den skull behöver de väl inte försöka tävla med ljuset. En brutal snabb inledning inleder den hisnande färden och det är ingen risk att man hinner se några vägmärken längs vägen. Sticky spelar trummor som om han aldrig hade gjort något annat (och det har han ju i och för sig inte heller…). En kompis till mig hade den goda smaken att välja den när han i ett närradioprogram blev ombedd av en dam att spela en lämplig låt för hennes dotter, som just hade tagit körkort…

“Ner i det blå”
Popig refräng, men det var inte pop det skulle handla om, utan ös. Och i avslutningen på låten kommer gruppen upp i samma kompromisslösa Formel 1-ös som Nomads “Lowdown shakin’ chills”, Flamin’ Groovies “Jumpin’ in the night” eller ett tiotal av Fleshtones värsta låtar.

“Gå hela vägen”
Trots “Tungt Vatten”-LP:ns dystra tonläge visar gruppen att de fortfarande kan ge oss en hård spark i arslet.

ROND 6 Angry Young Wilmer

Det är svårt det här med texter inom svenskt musikliv. Ingen skugga ska falla över det svenska språket, utan istället över de som inte behärskar det. Det är tur att det trots allt finns genier som Docenterna, Torsson, Per Gessle (!) och givetvis… Wilmer X.

“En röd elektrisk gitarr”
Det är snart jul igen. I ett år har man undvikit alla släktingar som man inte har något gemensamt med. Till råga på allt ska julklappar ges för att lindra det dåliga samvetet. Jag vet precis hur stackars Putte kände sig. Att sedan Torsson gjorde en ännu bättre historia i parafrasen “Överst på önskelistan” (“Varenda jävla jul får jag en gitarr…”) är en annan historia.

“Slå dank”
Är Sverige västvärldens största skendemokrati? Får vi göra vad vi känner för? Hörde jag någon nämna allmän värnplikt? Hade det inte räckt med alla skrivna lagar? Varför måste vi ha alla oskrivna? En låt som aldrig blir inaktuell. Lär ha kommit till efter ett radiouttalande av Hans Werthén.

“Främling i en okänd stad”
Ett specialpris till den som kan gissa vilken stad det handlar om. Det finns i Sverige ett hundratal att välja mellan. Docenterna gjorde det enklare för oss i “Förbannat kall”, men ibland är det faktiskt roligare att få gissa själv…

“Spela under hot”
Ni har kanske hört Kursaal Flyers humoristiska angrepp på radion i “Radio romance” eller Costellos spottloskor mot den i “Radio radio”. Ingen har emellertid varit mer skoningslös än Wilmer. En låt som Kaj Kindvall och Kent Finell borde tvingas höra på åtskilliga gånger per dag.

“Under glödhet sol”
Wilmer målar upp hotfulla bilder. Tekniken känns igen men hur många är det som kan låta så livsfarliga att det känns som vinylen smälter. Om det varit en cover hade det varit Jeffrey Lee Pierce som gjort originalet…

“Bulldog”
Enligt Statistiska Centralbyråns senaste folkräkning har vi 8369467 invånare i Sverige. Nisse har tydligen stött på 7815327 av dem. Hur hinner han med? Falsk matematik?

ROND 7 Stolen Wilmer

Jag älskar faktiskt stölder, förutsatt att de genomförs på ett smart sätt — inte så klantigt som bland annat George Harrison (“My sweet Lord”, stulen från Chiffons “He’s so fine”). Glöm nu inte att urvalet nedan är mina högst personliga tolkningar.

“Sov min älskling”/”Tio långa år”
Jimmy Reed är en av Hellbergs idoler, det har vi förstått genom åren. Överraskningen blir inte alltför stor då Reeds gamla “Honest I do” hörs med en svensk text. Ännu tydligare hörs stölden om man lyssnar på Stones version av låten på deras första LP.

“Hokus pokus”
Minns ni Roy Heads tuffa monsterhit “Treat her right” från 1965? I Wilmer X minne hade den i alla fall etsat sig fast.

“Siesta ’round the clock”
Wilmer som surfare på Ribban, kan det vara en ekvation som går ihop? Nej, vindarna blåste ovanligt hårda den dagen, bakfyllan från dagen innan satt kvar och resultatet blev en enda lång “Wipe out”.

“Gå hela vägen”
Förmodligen har Nisse Ramones hela repertoar någonstans i ryggmärgen — och utan att han kanske ens tänkte på det blir det då så uppenbara stölder som den här — där inledningen är milt sagt inspirerad av Ramones “Chasing the night” (från “Too Tough To Die”).

“Bakom år 2000”
Blev tidigt anklagad för att vara ett plagiat av Jaggers “Let’s work”. Men jag förstår inte var problemet ligger. Så här bra har inte Mick “fläskläppen” Jagger låtit på tio långa år.

“Tre små ord”
Lyssna noga på kompet i refrängen och en annan mörk låt dyker upp, nämligen Jesus & Mary Chains “Darklands”.

ROND 8 The Price To Pay

Det är svårt att generellt värdera Wilmers skivor. Det är främst fyra singlar som betingar ett högt pris, men det kan skifta en hel del. Jag listar helt enkelt det ungefärliga priset och nämner inom parentes det högsta priset jag har sett.

ROND 9 Diskografi

ROND 10 New Kid In Town

Att det bara är Jalle Lorensson och Nisse Hellberg som är ur-Wilmeriter vet ni förstås. Här följer, i två ronder, en kartläggning av var dagens övriga medlemmar kommit ifrån — och vart de gamla medlemmarna tagit vägen, samt olika bisysslor.
Rond 10—12 har en viss tendens att gå in i varandra. För att inte skapa alltför stor oreda tar jag ett namns hela karriär på ett ställe. Herr Bombs karriär skulle till exempel bli en aning sönderhackad annars. Buckaroos är väl också ett hobbyprojekt för Sticky Bomb, men känns mer som Jalle Olssons grupp. Amazonas hamnar emellertid i rond 12.

Sticky Bomb
Till att börja med ska vi försöka leda oss fram genom den snårskog av alla framträdanden som kännetecknar Sticky Bombs karriär. Klippan känner ni väl till vid det här laget. Sveriges svar på Lubbock i Texas kanske man skulle kunna säga. Vad är det egentligen för faktorer som gör att något så vitalt kan uppstå på en plats som Klippan? Beror det på allmän tristess, eller kan det vara andra lyckliga omständigheter som har gjort att alla pusselbitar har fallit på rätt plats vid rätt tillfälle?
Sticky Bomb, född trummis under namnet Per-Åke Holmberg från Östra Ljungby. Han var redan som ung tonåring medlem i gruppen Kriminella Gitarrer. Gruppens tre singlar “Vårdad klädsel”/”Förbjudna ljud” (Kloaak MPGK 01, 1978), “Silvias unge”/”Hitlers barn” (Kloaak KPAK 02, 1978) och “36 patroner”/”Svetsad” (Kloaak GABU 05, 1979) har inte fått någon framträdande roll i den svenska pophistorien. “Vårdad klädsel” kallades av många för Sveriges första punksingel, men det är väl det mest positiva som kan sägas om den. De två andra är betydligt bättre, men är ändå på något sätt väldigt bundna till punkens efterdyningar.
Mina två favoritspår med “Gitarrerna” hittar vi på den klassiska samlings-LP:n “Svensk Pop” (Svensk Pop SP 07) från 1979. “620415-1952 Stig Bomb” vars hotfulla melodi lever upp till texten och “Knugen skuk” som väl knappast behöver kommenteras. På samma LP gömmer sig även Kriminella Gitarrer bakom namnet Olle Bop.
Han blev medlem i Torsson i början av 80-talet. Det här med att vara medlem i Torsson innebär väl i och för sig att stå i en svängdörr — att inte veta om man är inne eller ute. Han är i alla fall med på hälften av spåren på klassiska “Att Kunna Men Inte Vilja” (Svensk Pop SP 08, 1980) och på A-sidan av singeln “Son av Ayatollah”/”Lingonplockning” (Svensk Pop SPFK 07) senare samma år.
Sticky Bombs antal inhopp i olika Skåne-konstellationer skulle kunna bli till en egen artikel, men om vi tar och begränsar oss till de grupper där han åtminstone ser ut att vara medlem i, blir listan betydligt kortare. Vi hittar honom då på Zal C Riders mini-LP, Buckaroos mini-LP och debut-LP.
Han var medlem i den mystiska gruppen Occasional Dead Flies som medverkade på samlings-LP:n “A Real Cool Time” (Amigo AMLP 2007, 1985).
Andra grupper som bör nämnas är bland annat Hidden Charms, Drömpojkama och Hugh Scott Band.
Han utsågs förra säsongen till årets supporter i Rögle.

Thomas Holst
Thomas Holst platsar både i Rond 10 och 11 — har hunnit med att bli både nyförvärv och förlust — men det blir väl enklare om vi tar allt på en gång.
Om nu Sticky Bomb är Sveriges svar på Jim Keltner, vad ska man då säga om Thomas Holst? Sveriges svar på Jules Shear, Dwight Twilley, Nick Lowe eller Burt Bacharach? Kanske dags att sluta nu. Överdriften är kanske ändå inte så stor och anledningen till detta är Kommissarie Roys första och tyvärr enda LP från 1981 (Svensk Pop SP 10), Holsts debut på skiva. Det finns visserligen ett tidigare försök, men det är kanske bäst att lämna det därhän.
Tillsammans med Tages “Studio”, Docent Döds debutplatta, Gyllene Tiders andra album och ett par andra av Wilmers plattor intar den en alldeles speciell plats i svensk pophistoria.
På Kommissarie Roy-plattan förekommer inga intrumentvirtuoser eller skönsång (är det inte skönt att slippa sånt ibland). Vad vi istället får är 13 små mästerverk, alla framförda med en underbar humor och distans. Och här finns definitivt inga brister på melodier, snarare tvärtom. “Storlek 48” måste vara en av de mest omedelbara poplåtar som någonsin gjorts. Här finns gott om handklapp, piporgel, tjejkörer och wow-wow-wow-sång. Texterna beskriver, på ett ärligt, humoristiskt och avväpnat sätt, kärlek, sex, fjärtar, idoldyrkan, söndagstristess och arbetsångest.
Att denna fullträff inte var en tillfällighet bevisade gruppen på Svensk Pops andra samlings-LP “En Flugskit I Kosmos” (Svensk Pop SP 12, 1982). “Flickorna på taket” är mer genialisk popmusik och i “Se, han lever!” får vi gruppens betraktelse av Johnny Thunders.
Kom-Roy upplöstes tyvärr 1982 men återbildades mer eller mindre året därpå.
Efter Wilmerperioden har han blivit en nästan lika stor mångsysslare som Sticky Bomb. Han blev medlem i Slobster, dit han kom med lagom till demo-kassetten “Sudden Impact”. Han blev senare även medlem i Babylon Blues där han medverkade på LP:n “Utanför Eden” (MNW MNWP 158, 1987). Han uppträdde då och då tillsammans med Stefan Björk i duon Holst & Björk. Numera är han medlem i Torsson och gjorde sin debut på gruppens julsingel “Rolf Ren”/”Jaguarfarmen” (Svensk Pop, SRP 24, 1988). Han hade gjort inhopp i Torsson redan 1986, men ni vet hur det är det här med att vara Torsson-medlem.
Vi ska dessutom inte glömma hans nya grupp She Said Yeah (om den nu får fortsätta att ha ett så tufft namn). Ryktet förtäljer att Holst, Per Hägred m fl nu ska börja sjunga på svenska och att gruppen då kanske måste byta namn. Eller som Holst själv uttrycker saken: “Hon Sa Ja, låter ju inte så häftigt. Eller Jajamensan, Sa Hon…”.

Och tänk, just när jag skriver de sista kompletteringarna kommer nyheten om Stefan Björks avhopp. Försöker Holst bli Wilmers svar på Bob Houghton månne?

Stefan Björk
Stefan Björk (från den “icke-skånska” orten Katrineholm) gjorde sin “hemliga” debut i Wilmer på “En Flugskit I Kosmos”-plattan — en unik inspelning i Wilmers historia. Björk spelar där nämligen gitarr på låten “Hård mot mig”.
Stefan Björks karriär innan Wilmer handlar mest om gruppen Horst & The Lions. De medverkar på samlings-LP:n “Andra Vinylen” (utgiven av musikföreningen Dud). Horst och Lejonen gör låtarna “Söta vän” och “Bädd av eld”. Producent är faktiskt ingen mindre än Joppe Pihlgren. Docentgeniet var även med på en spelning.
Björk var även med i gruppen Occasional Dead Flies, tillsammans med Bomb, Holst och Stry Terrarie.
Han har medverkat på plattor med bland annat Louise Hoffsten, Babylon Blues och Karl Kanga.
Att Björk kan sjunga (“Bränner ett brev”) och skriva låtar (“Tusen trasiga bilder”) vet vi. Framtiden kan alltså bli spännande.

Pelle Ossler
Helsingborg är trots sin storlek inte precis känt som någon rockens Mecka. Precis som i många andra svenska städer finns det inte plats för farlig rockmusik i folks tillvaro.
Ossler gjorde faktiskt sin debut redan sex år innan han kom med i Wilmer. Det var i en grupp med det tilltalande namne: Svettens Söner. Gruppen gjorde EP:n “Fahlmans Sik” (Svett, 1980). Vi hittar honom också på samlings-LP:n “Nosferatu” från 1982. Hans grupp, Das Psycho, framförde där historien om kommunalpolitikern Knut Nilsson.
Osslers nästa riktiga grupp Slobster kämpade flera år i motvind. Redan 1983 såg jag dem på ett av Lunds studentställen. Konserten tillhörde inte det mer uppseendeväckande slaget, men jag har för mig att de gjorde en cover på Flamin’ Groovies “Shake some action” och då finns det hopp. De hann även med att vara förband till Barracudas 1984. Ossler kom dock inte med i gruppen förrän på hösten samma år.
Gruppen gjorde sin debut på den svenska garagerocksamlingen “A Real Cool Time” med låten “Sudden death”.
Nästa gång gruppen blev förevigad på vinyl var på den engelska samlings-LP:n “Raw Cuts”, utgiven av Criminal Records (CRI-LP-1328, 1986). “Alone in the dark” är lättglömd, men “Call off your dogs” bjuder på tuff och hotfull rockmusik.
Senare samma år finns också demokassetten “Sudden Impact”. På den var ursprunglige sångaren Thomas Hedström utbytt mot Roger Muller. Ännu ett nyförvärv var vid det här laget semi-legendariske Thomas Holst. Hedström är numera ägare till skivaffären “Heta Vax” i Helsingborg (ett besök rekommenderas varmt). Kassetten består av åtta i och för sig hyfsade låtar modell tyngre, men de låter en aning profillösa. Ett plus emellertid för “Harsh doomed city”.
De fick till slut även ge ut en singel “No way home”//”Rave”/”Cuban rebel girl” (Flashbox UNT 37, 1987). Resultatet har förbättrats. A-sidan är tung med en stark refräng. “Cuban” skulle Wilmer kunna göra bra på scen. Ossler medverkar även på Dolkows singel “Pinochet is walking on my street” (Amigo AMS 178, 1988) och på gruppens LP “Levitation” (Amigo AMLP 2018, 1989) samt på Legendary Lovers “No Time To Waste” (La Ment LMR 002, 1988), där de bland annat gör Osslers “Giant killerbees”.

Mats Bengtsson
“Down in the swamp, his daddy put the bomp in his soul”. Jag vet inte vad som hände, men någonstans från Ängelholms träskmarker emanerade Johan “Mad” Mattsson. Det måste ha varit på Fredman som jag första gången såg denne osannolika varelse. Hans lekamen fyllde halva scenen, kläderna lämnade mycket övrigt att önska (det vete fan om han inte till och med hade trätofflor) och han torterade oss med sitt halvnasala bräkande i låt efter låt. Livet blev aldrig detsamma igen.
Detta mina vänner var gruppen Dr. Yogami, gruppen som dessutom innehöll Mats Bengtsson som medlem. Herr Bengtsson hade emellertid en fot inne i branschen sedan en tid tillbaka. Hans första förevigande på vinyl var med gruppen Guttaperka och singeln “Nabo stabo”/”Då e de gott”//”Jag måste fram” (Ur Spår UZ 2, 1982).
Med gruppen Big Bengon & Little Stalin var han dessutom med på samlingsplattan “Dragspelsmusik Från Uppsalaslätten Till Japanska Sjön° (Ur Spår URZ 12, 1984).
Vill ni ha fler grupper? Ingen fara, Mats Bengtsson blandar korten och fram kommer Llongo. De debuterade 1984 med singeln “Yesterday man”/”Universums stjärnor” (Ur Spår UZ 4). Just det, den gamla 60- talslåten som lär göras i en MYCKET personlig version.
Min enda ljudupplevelse från dessa tre grupper är Llongos mini-LP in I Ringen” (Ur Spår Urmini 2, 1985). De blandar reggae, calypso m m, men resultatet är inte speciellt bra.
Dr. Yogami bildades hösten 1982 men det dröjde ett par år innan de debuterade på skiva i form av singeln “Billie Jean”/”It’s only for a while” (Third Train TTS. 4, 1984). Den tillhör väl inte någon av de mer lyckade debuterna som har gjorts. Deras bidrag på samlings-LP:n “A Real Cool Time”, “Nightmare birds” lämnar mig också oberörd.
Betydligt trevligare är deras nästa singel “Plastic surgeon”/”Flamin’ Groovies” (Third Train TTS. 5, 1985). Med flinka kirurghänder trasar “Mad” sönder vår trygga tillvaro i en sorts science-fiction-stämning kryddad med psykedeliska toner. Texten på “Flamin’ Groovies” måste dessutom höras.
Mer av samma vara får vi på samlings-LP:n “Raw Cuts”. “Plastic surgeon° får här sällskap av mystiska “My friend on the moon”.
1988 var så världen mogen för doktorns debut-LP (eller var den det?). Även om den har sina mindre lyckade ögonblick, måste vi dock dela ut pris för en av pophistoriens mest geniala titlar: “The Hottest Thing Since Rock’n Roll” (Ding-Dong Records DD 001).
Albumet har en nästan lika bra inledning i hitmässiga “Bad infection”, där Mr. Bengtsson hamrar sönder pianot i refrängen. “Decisions” är mer av samma vara, och den följs av den mystiskt vackra “She’s so sad” där orgeln ligger och svävar över låten. Frånsett ett par mindre lyckade psykedeliska utsvävningar på sidan två är det en lyckad LP.
Jag vet att det är förenat med en viss fara, men är det inte dags snart för en ny expedition in i Ängelholms träskmarker? På jakt efter fler galenskaper?
M. Bengtsson är en så’n där person som också har gjort en lång rad inhopp (från Extremes och Babylon Blues till Ensemble Broncoflippers, Jakob Hellman m fl), och vad vore till exempel Amazonas utan hans orgel. I Amazonas är han numera fullvärdig medlem.

ROND 11 Lost Wilmer

Jörgen Stridh
Jörgen Stridh är KULT — Wilmers eget svar på Pete Best (egentligen är det den allra första trummisen Mats Thorin som är Pete Best men va f-n).
Vad Jörgen Stridh gör idag har jag ingen aning om, men det är kanske bäst så om legenden ska kunna leva vidare.

Jalle Olsson
Jo, han var också ett nyförvärv en gång i tiden. Han finns dock inte förevigad på vinyl innan tiden i Wilmer. Detta gäller även Lennart Nygren.
Man upphör aldrig att förvånas, heter det. Detta uttryck blev ännu en gång högaktuellt att använda då Jalle Olsson gjorde comeback. Jag vet inte vad som hände under tiden, men det finns två teorier. Antingen har någon form av reinkarnation skett med honom eller låste han in sig med alla John Fords filmer, Suns samlade skivproduktion 1955—59 och Johnny Burnette Trio:s klassiska rockabilly-LP från 1956. Resultatet fick vi i form av hans nya grupp Buckaroos, vars mini-LP med elva (!) låtar ingick i skivbolaget Box premiärpaket (Box 001, 1985).
Våra mer humorfria och fördomsfulla kritiker måste givetvis sticka ut hakan och prata om brist på originalitet och nyskapande, men vad fan. Ta riktig rockmusik för vad det är: en spark rätt i skrevet. Buckaroos debut innebar många råa (men inte smärtfyllda) sparkar. Att Olssons uttal tillhörde de mer icke-svenska vi har hört, plus det faktum att många av cover-låtarna var mer okända än obskyra, bidrar till att den känns som en mycket egen skiva.
Första sidan är förödande med speciellt Freddy Cannons gamla “Patty baby” som höjdpunkt. Tyvärr tappar gruppen fart en aning i slutspurten, men det var i alla fall inte långt från distriktsrekord.
Vi fick vänta nästan tre år på en uppföljare. Men är man något av en hobbygrupp är det väl meningen att skivorna ska komma med samma regelbundenhet som Mats Magnussons mål i landslaget.
Efter en försmak i form av utmärkta singeln “Little lovin’ Marie”/”Put me down” (Box 101, 1987) kom den första riktiga LP:n “Try Rock’n Roll” (Box 005) hösten 1987. Det handlar om ungefär samma ingredienser som mini-LP:n, men här finns betydligt mer eget material. Materialet spänner dessutom över ett större område, med bland annat ett par countryinfluerade låtar. LP:ns material känns emellertid inte lika starkt som föregångarens. Jalle Olsson glömde dessutom att åka på en ny resa till Texas för att ännu en gång träna upp sitt uttal. En singel “Ma petite cherie”/”To smile and say I love you” (Box 102) hämtades dessutom från LP:n och gavs ut senare samma år.
Nu har tre långa år gått och trots allt skulle en ny LP kunna liva upp vintermörkret. En sådan lär också vara på gång och ska förhoppningsvis dyka upp i början av nästa år. Många originallåtar utlovas. Ni som inte har sett gruppen live ombedes att snarast reparera ert misstag.

Lennart Nygren
Även Lennart Nygren är som sagt både nyförvärv och förlust, men liksom Jalle Olsson blev Wilmers mini-LP hans debut på skiva.
Efter att ha lämnat Wilmer i början av sommaren 1983 var han bland annat medlem i Zal C Riders.
Den största satsningen gjordes dock med gruppen Tricky Trafik och singeln “This time”/”Sun dance” (Sonet Polar, 1986). Den var till och med uppe på Tracks-listan men tyvärr försvann den snabbt då Tracks tog sommaruppehåll.
Lennart Nygren håller numera en låg profil men gör spelningar då och då med bluesbandet King Keso.

Clas Rosenberg
1983 sade Clas Rosenberg tack och adjö till Wilmer X, och frågan var om detta var det sista vi skulle få höra från honom. Svaret på frågan vet vi nu, och det är bara att tacka och ta emot.
I början av 1985 kom det nybildade Malmöbaserade skivbolaget Box Records ut med tre stycken försenade julklappar till oss. I paketet ingick bland annat Zal C Riders, vars huvudfigur inte var så okänd.
“Fattigmans-Wilmer” tänker ni kanske, men så är inte fallet. Rosenberg har skapat sig en alldeles egen nisch. Zal C Riders mini-LP (Box 002) är medlem i den där klubben som kännetecknas av att skivorna växer med varje spelning. Till sist är den som en gammal vän.
Mina favoritspår är inledningslåten “Hon är nummer ett” som borde ha blivit en hit. Den fungerar även utmärkt på dansgolvet (för er 24 stycken som har upptäckt att det går att dansa utan rytmer).
“En dag utan tårar” och “Där kan en tiggare sova lugnt” är två ljuvliga ballader med tuff inramning. Ett plus också för “Oh boy” där de stulit inledningen från Sven-Ingvars (nåja) gamla “Å jänta å ja”. LP:n är dessutom fylld av läckert gitarrspel.
Efter ett kortare mellanspel med Docenterna och LP:n “Docenterna” (Mistlur MLR 51, 1986) kom Zal C’s debutalbum “Tatuerade Bilder” (Box 004) hösten 1986.
Och vad finns mer att säga? “Tatuerade Bilder” känns som en logisk utveckling av mini-LP:n. Tuff, hårdpackad rockmusik och vill ni ha en definition på hur en kaxig röst låter, behöver ni inte gå så långt. Den enda lilla plumpen i protokollet är melodierna som inte känns lika omedelbara och distinkta som förra gången.
Vi bör väl i alla fall vara några som snarast kräver en comeback.
P.S. På Docenternas LP “Tid Och Lust” (med Mats Möller) gör en ny förmåga debut i låten “Bara ett stenkast härifrån”. Det måste helt enkelt vara Rosenberg som sjunger. Oss lurar han inte.

ROND 12 The Other Side Of Wilmer

Vad ska man säga om Amazonas? På färd med tidsmaskin 30 år tillbaka i tiden öppnar sig en värld bestående av röda gitarrer, twangin’ sounds, speciell inövad koreografi och det här med sång var inte ens påtänkt.
Onödig nostalgiflykt säger många. Själv älskar jag grupper som kan hämta influenser från musik och tidseror som de inte borde ha en aning om. Herr Ossler lär väl inte bli speciellt glad att hamna under en rubrik som liknar ett hobbyprojekt. Vi kallar helt enkelt Amazonas för ett vanligt band (fast det är de inte heller). Med sex egna låtar, bland annat den geniala “Ratzeputz party” och sex coverlåtar av legendarer som Duane Eddy, Shadows, Ventures och Tornados är det snudd på förra årets partyplatta (WEA 244911-1).
På sologitarr hör vi det nya norska fyndet Ole Herman Finholt. Han lär komma från en by där de inte har kommit längre än till Shadows i pophistorien. En intressant tanke. Det skulle innebära att stället är befriat från hip hop och Acid House. Hur är egentligen bostadssituationen där, Ole?
På nyligen utkomna singeln “She’s on my mind”/’Willie the poor” (RCA PB 43897) har gruppen tydligen löst returbiljett. Vi befinner oss alltså i nutid igen. Tyvärr är den kanske för bra för att sälja. En bra vers och refräng är en företeelse som är på väg att försvinna. Refrängen sitter perfekt, slutet är genialt, men varför bryta så fort? På B-sidans instrumentallåt rider Mikis Theodorakis in i Dodge City, och hur det låter får ni bäst reda på genom att köpa singeln.

Elva sidor Wilmer X kanske räcker för den här gången. I nästa nummer lär ett mycket invecklat stamträd på Wilmer X dyka upp.