You got a hard time coming

Det sägs att när du väl har börjat finns det ingen återvändo. Istället vill du tränga allt djupare in i skivsamlarvärldens snåriga vegetation.
Läs NOW & THEN:s nybörjarguide, så slipper du hamna vilse redan från början…

Skivsamlande är en tillvaro som hela tiden pendlar mellan hopp och förtvivlan. Räddningen blir att du då och då hittar just den skivan du letat efter — och på så sätt får nya krafter och kan fortsätta grävandet.
Dessutom har onekligen skivsamlandet fler dimensioner än till exempel mynt- och frimärkssamlande — bland annat de små trevliga ljud och oljud som kommer från dem. Att det sedan, precis som i myntens och frimärkenas värld, finns både en värderingsaspekt och en estetisk aspekt gör inte saken sämre.
Det är emellertid inte lätt att vara nybörjare i denna “bransch” — inte ens med några meter i skivhyllan som grundplåt. NOW & THEN kommer därför regelbundet att ge tips om var du ska leta och om vad som är värt att leta efter. I nästa nummer kommer till exempel en artikel om olika faktorer som påverkar priserna på skivorna. Men först en inledande guide till vilka gränser man kan dra när man börjar samla — och vad det egentligen innebär att ha ALLT med en viss artist…

Vad ska man samla på?

Det logiska svaret borde vara att köpa allt man tycker är bra. Ibland händer det dock att jag hamnar på ett sidospår. Dyker det upp en raritet för en billig penning är det svårt att låta bli — men därifrån är ju steget långt till dem som bara samlar i investeringssyfte, utan att egentligen vara intresserade av musiken.
Sätten att inrikta sitt samlande är oändliga. Istället för att bara inrikta sig på en eller flera enskilda artister eller grupper kan man till exempel ha följande inriktning:

  • samla allt som gruppmedlemmarna medverkat på (vilket kan vara förödande för kvalitetsaspekten. Tänk på alla Beatles-samlare som därmed måste ha alla Ringos soloinspelningar…).
  • samla på allt från ett speciellt skivbolag (ett samlande som tog fart på allvar i och med new wave-eran, med bolag som Still, Chiswick, 2-Tone och Good Vibration — och senare med bolag som Zang Tumb Tuum, Postcard, Creation och Subway). Många småbolag, till exempel just Postcard, står i och för sig för tämligen likartad musik, men faktum är att samlaren på det här sättet ändå tvingas köpa mycket han inte tycker om.
  • samla på en viss musikstil (jodå, det finns de som gör så också — trots att man får svälja mycket skumt. Ingen genre är naturligtvis bra rätt igenom. Det är skillnad på Tages och Plommons — eller på Beatles och Herman’s Hermits…).
  • samla på olika teman (exempelvis alla engelska Top 10-hits eller varför inte alla låtar från gamla “Tio i topp”. En MYCKET bred musiksmak rekommenderas…
Hur djupt ska man gå?

Att samla på djupet innebär ju att man inte nöjer sig med att köpa allt som man anser vara värt att ha, rent musikaliskt sett, med en eller flera favoriter. Man vill gå ännu djupare — och hamnar då i en eller några av följande kategorier:

1. LÅTJÄGAREN

Att ha alla LP-skivor eller CD med en favorit räcker naturligtvis inte långt. Det första steget för en samlare är då att få tag på de låtar som inte finns med på LP eller CD. På 60- och 70-talet innebar detta inte några större problem, men det senaste decenniet har det blivit allt lättare att få magsår redan på det här stadiet. Med tolvtumssinglarnas, dubbelsinglarnas, CD-singlarnas och kassettsinglarnas inträde har skivbolagen fått oräkneliga tillfällen att lägga in bonusspår, för att få den stackars samlaren att hosta upp hundralappar vid varje nytt singelsläpp.
Att få reda på vad som finns att tillgå är i och för sig inte så svårt, tack vare det stadigt ökande antalet tidningar som publicerar kompletta diskografier (Record Collector, Spiral Scratch, Sound Affects, Bucketfull of Brains, Feber m fl). Problemet är snarare att veta vad som är värt att köpa, för den som nöjer sig med att samla på sig de låtar som är något att ha, musikaliskt sett. Eftersom en del av pressningarna enbart säljs förpackade tillåter de inte någon provlyssning.

2. VYKORTSJÄGAREN

Nu är vi redan inne på ganska djupt vatten anser många. Här handlar det inte längre enbart om låtar — utan om alla utgåvor och pressningar. Här har naturligtvis skivbolagen insett att det finns en lukrativ liten nisch. Nästan varje ny utgåva med en någorlunda känd artist kommer i någon form av begränsad upplaga — med färgad vinyl, vykort, speciella stickers eller affischer. Så här kan ett singelsläpp se ut:

  • 7-tumssingel, “normal” version
  • begränsad 7-tumssingel, med till exempel färgad vinyl, affisch eller vykort
  • 12-tumssingel, med bonusspår eller remix
  • begränsad 12-tumssingel, med samma “godsaker” som på 7:an
  • begränsad dubbelsingel med bonusspår
  • begränsad 10-tumssingel med bonusspår (helst inte samma som på 12:an, utan gärna någon obskyr liveinspelning…)
  • CD-singel, med bonusspår
  • begränsad CD-singel i annat utförande
  • kassettsingel med bonusspår

Det finns dessutom riktiga skräckexempel i form av skivor med fem olika färger på omslaget eller olika bildomslag. Grupper som borde halshuggas för dessa tilltag är bland annat Bros (om man nu skulle komma på en så bisarr ide som att samla på deras skivor…). Samlar man på artister inom speciellt dansmusikområdet tillkommer sedan remix-sjukan — där Frankie Goes To Hollywood var en av många baciller.
Allt detta gör att den som funderar på att samla på allt med bland annat Depeche Mode, Pet Shop Boys, Paul McCartney eller House Of Love rekommenderas lugnande tabletter…

3. FANATIKERN

Ännu djupare? Visst. För den fanatiske — alternativt “seriöse” — samlaren befinner vi oss fortfarande på en ganska ytlig nivå, även om en del anser att man redan passerat anständighetens gräns (i varje fall ur en musikalisk synvinkel. Ur investeringssynpunkt är naturligtvis begränsade utgåvor högst intressanta).
Steget som skiljer agnarna från vetet är när man väljer att inte nöja sig med alla utgåvor. Nej, nu är det dags att snegla på olika länders pressningar. Och det säger sig självt hur dyrt detta är. En del anser att förmildrande omständigheter råder när man jagar utländska pressningar för att få tag på bonus-spår som bara ges ut i det aktuella landet eller nya bildomslag — annars är de djupt inne på tveksam mark.

4. DEN VÄLBÄRGADE HELTIDSSAMLAREN

Inför steg 4 plockar vi fram den stora plånboken. Nu handlar det om de icke officiella utgåvorna, ofta kallade promotionskivor. Det handlar ofta om mycket begränsade pressningar som delas ut till discjockeys och radiostationer. Skivorna känns igen på att etiketten har beteckningar som “Demonstration Copy”, “Sampler”, “DJ Copy” eller “Promotional Copy”. Dessutom brukar det, speciellt på äldre skivor, stå utgivningsdatum. Lägg dock märke till att förfalskningar förekommer. Alla promotionskivor blir dock inte automatiskt dyra. Det krävs att upplagan är mycket begränsad samt att de officiella utgåvorna självklart har sålt mycket för att värdet ska bli riktigt högt — eller att promo-exemplaren innehåller bonus-spår eller andra “godsaker”, av typ som nämnts ovan. En annan, mer skum form av skivor är de som har en helt vit etikett — ofta med ett fåtal detaljer om skivan. Dessa betraktas dock inte som riktiga promoskivor, utan har mer karaktär av testpressningar.

5. ATT HA ALLT

Har ni väl kommit så här långt lär ni väl även hoppa på det femte och sista steget — acetatskivorna. Bakgrunden till dessa är de tidiga inspelningstejper som en grupp/artist har gjort. De som betraktas som någorlunda passande för utgivning trycks upp på en metallskiva, som ofta enbart cirkulerar inom skivbolagets dörrar. Dessa pressningar är av så dålig kvalitet att de enbart håller för ett fåtal spelningar. Det finns alltså väldigt få skivor av denna sort och priset kan därför bli astronomiskt. Acetatskivor med till exempel Beatles eller Rolling Stones är ofta värda flera tusen kronor.

Trenderna

Här följer en kort summering av vad som hänt under 80-talet i samlarväg:

  • Amerikansk garagerock blev mycket populärt i början av 80-talet men har sedan dess gått tillbaka mycket. Det krävs riktigt obskyra utgåvor, typ Litter, för att priserna ska bli riktigt höga.
  • Även svensk 60-talspop har gått tillbaka. Egentligen beror detta inte på att intresset har sjunkit, utan att samlarna har fått tag på vad de vill ha, samtidigt som det inte har tillkommit några nya samlare. Det är synd för dessa två genrer, speciellt garagerocken, bjuder på många guldkorn. Vågar man hoppas på en ny hausse snart?
  • New Wave-musik eller tidig punk har gått en aning framåt under 80-talet. Dyrgripar är speciellt tidiga utgåvor med grupper som bibehållit sin popularitet — till exempel Cure och U2.
  • Amerikansk hardcore ökade mycket i värde mot slutet av 80-talet. Hüsker Dü, Sonic Youth och Pere Ubu är bara några exempel.
  • Soulmusik har ökat mycket i värde. Det gäller speciellt gammal soul, typ Tamla Motown, men även tidig 70-talssoul och funk har ökat mycket i värde. Goda investeringsobjekt har bland annat varit Miracles, Marvelettes och George Clintons olika uppsättningar.
  • Den största händelsen, åtminstone i England, inom samlar-branschen är den lavinartade prisökningen på progressiv musik från tidigt 70-tal. Detta gäller speciellt skivor på bolaget Vertigo samt privatpressningar. Exempel: Tudor Lodge, Dr. Z och Joker.

Det säkraste sättet numera verkar emellertid vara att samla på tidiga utgåvor av engelska indie-band. Tidiga skivor med till exempel Stone Roses, Wonder Stuff, House Of Love och Wedding Present ligger redan upp mot 500-kronorsnivån (ibland över).
Man får heller inte glömma några av de stora artisterna. Madonnas och Prince tidiga, eller begränsade, utsläpp är numera mycket dyra. I England lägger man gladeligen upp mot 1000 kronor för en tidig Prince-singel.
Även “gamlingarna” Elvis, Beatles och Stones har bibehållit sin popularitet och de kommer säkert att förbli bra investeringsobjekt även i framtiden.
Det räcker dock inte med att ligga ett steg före, utan även andra faktorer spelar in. Under 80-talet har vi fått en mängd återutgivningar. Detta skulle slå hårt mot samlare, var den allmänna tanken. Istället har effekten nästan blivit den motsatta: i och med återutgivningen har intresset för artistens musik ökat, vilket har ökat värdet på originalen.
Vi har också Roy Orbison-effekten: när skivorna ökar i värde efter en artists död, med påföljande ökande uppmärksamhet. Det kanske är dags att börja samla på läkarjournaler…