Vad gjorde ni när solen började gassa i mitten av maj? Åt glass, drack öl och latade er? New Kind of Kick såg till att ni ska få läsa om vårens mest efterlängtade återkomst. På en gräsplätt mellan Länsmuséet och Folkets Hus i Linköping fick vi en pratstund med Lillis Rosander och Ulf Bragsjö, sångare/gitarrist respektive gitarrist/ sångare i Dolkows.

Vi slår oss ner i det gröna gräset och mina tankar går osökt till den underbara lördagsmorgonen på Hultsfredsfestivalen förra året. Vädret är minst lika vackert och huvudet känns lite tungt sedan gårdagens grillkväll. Speciellt på Patrik. Uffe tar av sig sina nyinköpta boots som han knappt kan gå i, men de var jävligt snygga och det var tvunget att de skulle vara med på bilderna Anton tog innan intervjun. De har förresten gjort ett par stycken innan vår. Välförtjänt mycket uppmärksamhet för Dolkows som gjorde en av Sveriges bästa LP-skivor under de sista skälvande minuterna av åttiotalet. Även om inte Dolkows håller med om det.
— Jag tycker “Levitation” är skitdålig. Vi släppte taget för tidigt och lät Ilbert bestämma och finna lösningar på det mesta, säger Lillis.
— Han försökte göra oss till ett popband, tycker Uffe.
— Vi är inte ovänner med Ilbert. Han är bara inte vår typ, förtydligar Lillis.
Precis när skivan kom lät det annorlunda. I Slitz sa Peter Andersson: “Vi är verkligen nöjda med skivan, äntligen har vi fått göra allt precis som vi vill: ösiga låtar, mesiga låtar, leka hårdrockare och så. Just nu känns det inte som om något skulle gå att plocka bort från LP:n”. Vad Lillis och Uffe än tycker om “Levitation” så har den sålt 5000 exemplar vilket är en utmärkt siffra för ett band på Dolkows nivå. Frågar ni mig så är varje sålt ex välförtjänt, och jag tror inte många av de 5000 ägarna är missnöjda med sin investering.
Vi bjuds på en välsmakande anrättning av gitarrock, popmelodier och bra refränger. Hoodoo Gurus heter den mycket uttjatade, men ofrånkomliga referensen. Möjligtvis kan jag nämna Saints och Hüsker Dü också. Om du sätter på titelspåret först, eftersom det inleder B-sidan som är den moraliska A-sidan, så får du höra en rocklåt av klass. Ett energiskt trumkomp, lätt distade gitarrer och en kraftfull blåssektion ger låten ett tryck som kan blåsa ut vilken vägg som helst. Garanterat en hit både på partyt och i bilen. Därpå följer en rockballad som är bland det bästa jag hört i den vägen. “King of Flowers” klår senaste singeln “Have I Lost my Mind” med ett par längder, och det säger en hel del. Visserligen är det en äkta kärleksförklaring, men den känns aldrig kletig. Att Jörgen Cremonese hjälper till på gitarr gör säkert sitt till. När sedan “Football” tonat ut är den trippel fullbordad som gjort att Dolkows alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta, ÄVEN om de skulle göra ett par skivor som låter som Eric Gadd! Nu tycker ni kanske att jag tar i, men faktum är att dessa tre inte är ensamma på långa vägar. Både “Wave of Pleasure” och “Lubberland” har samma kvaliteter som “Levitation”, och det finns många, många fler. Klyschan “inte en dålig låt” har sällan stämt så bra. Ni som inte har skivan bör leta reda på ett ex snarast, och har ni en CD-spelare där ni kan ladda mer än en CD åt gången köp två, tre extra. Det är inte bara jag som tycker “Levitation” är bra. Förutom någon enstaka trea fick den fyror och femmor i alla recensioner.
Är det inte lätt att bli lite stursk då Lillis?
— Njae… Visst är det kul att vi får bra kritik, men vi skiter faktiskt i det. Att det kommer folk till spelningarna och att dom tycker det är bra är mycket viktigare. Men det är klart, hade vi haft lika positiva försäljningssiffror som recensioner kanske, skrattar han.
Skrattar gör vi mycket under våran pratstund. Både Uffe och Lillis har en stor portion humor och de verkar trivas med att vara ute på turné igen. Någon intervjutrötthet syns inte heller till.

The Story of Robi & the Nude

Hur började det då? Jo, Lillis flyttade från Ronneby till Kristianstad där han spelade ett par år tillsammans med basisten Peter Andersson i bandet Club Timander. 1986 flyttade de båda till Malmö där de träffade trummisen Peter Dolkow och gitarristen Lars Paulström som spelat tillsammans i Negredo Knockout. Lars Paulström hade också spelat bas i supermegabandet Louise and the Porny Peas som gav ut sin Dan Hylander-producerade debutsingel “Stormar/Slipsen” på Amalthea 1981. Om det kom fler skivor känner jag inte till, men för allas skull lämnar vi det området.
På våren ’87 turnerade Dolkows i Finland som förband till Lädernunnan. I Helsingfors fick de kontakt med det lilla skivbolaget Gaga Goodies, som även haft storheter som Kumikameli och Poverty Stinks på sin etikett. Men innan det blev dags att släppa första singeln, “Silent Woods” med “Old Mr Cutter” på baksidan, hann de byta gitarrist. Ulf Bragsjö hoppade in i stället för Lars Paulström. Singeln fick ett gott mottagande och spelades även en del i radion, framförallt i Lars Aldmans “Bommen”. Den öppnade ögonen på de flesta musikskribenter, och inte blev det sämre när mini-LP:n “Story of Robi & the Nude” kom året efter. “Bäst i år. Punkt.” skrev S.A:s Terry om låten “The Way She Looks”, på den tiden Galliano aldrig hade fått nämnas i nämnda tidning. Den är dessutom inte ensam utan låtar som “Lucifer’s Claim” och “Funny Side”, bland många andra, gör att “The Story of Robi & the Nude” fortfarande är värd att kolla upp. Den är nu återutgiven på CD med “Silent Woods”-singeln som bonus. 1988 fick bandet Slitz-nyckeln som årets nykomling, gjorde en framgångsrik spelning på Hultsfredsfestivalen och skrev sedan på för svenska bolaget Amigo. Gaga Goodies var lite för oprofessionella. Allt flöt trögt och kommunikationerna mellan bolag och band var bristfälliga. Några pengar har de inte heller sett till.
Redan samma år släppte Dolkows en ny singel. Den ypperligt förnämliga “Pinochet is Walking on my Street” var faktiskt den låt som tände mitt intresse för Skåne-bandet. En skön och mycket representativ låt för Dolkows. Stämsången sitter som gjuten och en lätt countrydoft smyger sig på tack vare Rolf Färdighs steel guitar pålägg. Att baksidan pryds av “Christmas Day” som sedermera hamnade i ny version på “Levitation” sänker inte direkt betyget på den här singeln. Skivaffären Musik & Konst släppte strax efteråt en ensidig singel “Hells Gate”, som jag inte hört… Någon som vill sälja sitt ex till mig?
Mycket turnerande följde och det tog nästan ett helt år innan nästa singel kom. Tastern “La La La” hade jag väntat på och jag sprang och köpte den så fort den släpptes i oktober. Märkligt nog är den inte någon av de bästa låtarna från “Levitation”, men det visste jag inte då och jag lyssnade BARA på den den närmaste veckan. B-sidans “Jesus Walked on Water” är en akustisk bagatell på knappt två minuter som kanske inte är sådär bejublat bra. Den återfinns som bonusspår på “Levitation”-CD:n som kom några veckor efteråt. Ahh…
Och så ny turné 1990 som förde dem till Linköping. 21:a april äntrade de Videocaféets scen. Cod Lovers hade värmt upp publiken och dansade sedan på borden till Dolkows medryckande liveuppträdande. Energi, country, rock’n’roll, pop, svett och stämsång i en perfekt kompott bäddade för ett fantastiskt gensvar från publiken. En oförglömlig spelning. (Synd att du satt barnvakt då Patrik.)

Countryböjelser

Nu var det dags att byta skivbolag igen. Virgin visade intresse. Såpass mycket att Dolkows bara skulle sätta sina namnteckningar på kontraktet. Men stora Virgin vacklade och svenska Virgin fick sign-stopp. Inga nya band. Det var våren 1991 och Dolkows började bli sugna på att göra en skiva igen. Det gick ett år till innan problemet var löst och kontrakt var skrivet med Wire och nytt album planerades. Då går Mistlur, där Wire var underbolag, i konkurs. Nya förseningar innan MVG är bildat och alla kontrakt överförda till det nya bolaget. Dolkows blir stallkamrater med bla Lädernunnan och Stonecake.
Hur är det att ligga på MVG som är ett nytt bolag?
— Det är helt okej. De fick ju bra start med Stonecake vilket betyder en hel del, berättar Lillis. Sen är Nina jävligt bra. Hon sitter bara i receptionen, men ändå gör hon nog mer än de andra tillsammans, fortsätter han.
I februari ’92 kom så nya singeln. “Have I Lost My Mind” som en underbar försmak. Lyckan var fullkomlig, och när CD-singelns andra spår “I Want You Back” visade sig vara ännu bättre spräckte mina förväntningar alla tak. När jag i mars till slut satt med “Hush” i mina händer kunde jag bara konstatera att den blev så bra som jag hoppats.
“Come follow me”, beordrar Lillis i inledningen av öppningsspåret “The Explorer” som fullkomligt exploderar av kraft och vilja. “Vi är tillbaka. Kom och lyssna på våra sånger och hör så bra vi är”, lyder det förtäckta budskapet. Och visst lyssnar vi. “I Want You Back” följer och är nog den bästa låten om jag nu ska välja ut någon. “Beautiful Green”, “Monkeyman” och “Run and Hide” är riktiga rocklåtar med mycket tryck, men den ruffiga känslan som infann sig på “Levitation” saknas. Det rinner inte lika mycket svett på “Hush” som dess föregångare. Undantagna är “Dissolve the Government” och “Kiss the sky”. I “I Love Her” kommer kvartettens countryböjelser fram och tillsammans med en fiol blir resultatet Wonder Stuff och en av skivans klart fräschaste och gladaste låtar.

75 kastrerade kopior

Jag frågar om de tröttnat på frågan om Hoodoo Gurus-influenserna och får ett kort:
— Ja! till svar.
Undrar om de inte bör slippa den frågan nu efter “Hush”, där likheterna inte är alls lika slående. Vad lyssnar ni på nuförtiden då?
— Metallica, säger Uffe snabbt och Lillis håller med. Det är väl det som hörs i “Kiss the Sky” antar jag.
— Jag lyssnar mest på amerikansk musik som Red Hot Chili Peppers, R.E.M och Pixies. Och Niel Young förstås, fortsätter Lillis (eller Per som han är döpt till).
När jag frågar om svensk musik börjar Lillis se lätt illamående ut.
— Jag lyssnar på radion hela dagarna på jobbet och det är samma sak om och om igen. Jakob Hellman var bra, men sen behöver det inte komma 75 lobotomerade och kastrerade kopior. Jag kräks nästan.
— Och nu ligger Stefan Andersson etta på trackslistan, upplyser jag.
— Ja usch! utbrister Lillis och rullar runt ett varv på gräset innan han ursäktar sig.
— Jag brukar inte säga sånt, men jag blir så jävla äcklad. Stå och sjunga om mamma och pappa hemma på gården. Fy fan. Men vi är inte bittra. Visst finns det ett par låtar på “Hush” som vi tycker skulle kunna spelas i radion, men vår musik går tydligen inte hem där.
— Skulle ni inte kunna rida lite på Nirvana-vågen? undrar jag.
— Näe, jag tror inte det. Men det var jävligt skönt att de slog igenom, tycker Lillis.
— Det är en reaktion mot dom snackande negrerna i MTV, tror Uffe.
— Jag tycker det kunde komma en Dolkows-våg istället, fortsätter han.
Finns det ingen bra svensk musik? Ni har bara nämnt det som är dåligt.
— Jag såg Sonic Walthers live nyligen. Dom var jävligt bra, och Two Sheds är bra på platta. Jag tycker inte det kommer så mycket nytt annars, säger Lillis.
Vilka pessimister! Det är dags att börja läsa New Kind of Kick märker jag. Här dyker det upp nya svenska pärlor så det skulle räcka till ett helt halsband och så påstår de att det inte kommer något nytt. Suredo, Stevepops. Cloudberry Jam och Popsicle, för att bara nämna några tillsammans med lite mer namnkunniga band som This Perfect Day, Soul Patrol och Sonic Surf City är väl bevis nog. Nåväl, jag ska lugna ner mig lite. Jag slänger fram ett intelligent citat av Peter Andersson från ett fyra år gammalt nummer av EttNollEtt. “Rocken kommer att vara nästintill död om tio år. Den kommer att vara som jazzen, en musiktradition som hålls flytande med hjälp av statliga bidrag.”
— Håller ni med om det så här sex år innan rockens död? frågar jag Dolkows-grabbarna framför mig. Lång tystnad innan Lillis börjar:
— Det är ju inte helt fel. Kanske inte så tidigt som tio år, men det går åt det hållet tror jag. De små banden trängs undan och blir mindre medan de stora bara blir större. Det kommer bara att finnas några få jättestora band. Nu protesterar Uffe.
— Näe, jag håller inte alls med. Rocken kommer att leva länge till, utbrister han. Hrmm. Skulle rocken dö ut beror det på att ingen vill lyssna på den längre och något sådant kan vi inte skymta inom överskådlig framtid.

Solokarriär

En sista fråga innan det är dags för oss att lämna den soliga gräsplätten vi sitter på:
— Varför skriver bara Lillis låtar till plattorna. Uffe lär ju vara bra på det också.
— Jag sparar till min solokarriär, ler Uffe. Vi får se hur det går för Dolkows först. Går det bra kan jag ju ge nån låt, fortsätter han och alla skrattar.Visserligen räcker Lillis material gott och väl till skivorna, men om Uffe hjälpte till kanske de kunde komma lite oftare. Dessutom vore det väldigt intressant att höra vilken inriktning Dolkows skulle få med två låtskrivare. Speciellt som den obeprövade är helt nere i Metallica.
Det har blivit kväll och Dolkows ska ännu en gång ta Videocaféets scen i besittning. Det har tyvärr inte kommit så mycket folk som vi hoppats. Kanske beror det på vädret. Det tar lång stund för Dolkows att få upp stämningen och den här spelningen blir inte lika oförglömlig som deras förra. Men mot slutet av giget, när mycket countrydoftande “I Love Her” går direkt över i Dolly Partons “Jolene”, så kokar Videocaféet för en liten stund. Country behärskar de och den glada, trallvänliga rocken mår bara bra av influenserna därifrån. När jag vandrar ut i den ljumma sommarnatten finns det lite, lite besvikelse över kvällen. Mest beror det på att jag saknat många av låtarna från “Levitation” och den dåliga publiktillströmningen. Jag tanker på Dalarocken och framförallt Hultsfred. Då ska de få revansch.