Att hoppa på alla tåg som går för att först efteråt ta reda på vart de går har visat sig effektivt när det gäller att ta sig fram. Speciellt om man inte riktigt vet vart man vill… Anastasias karriär har gått snubblande fort framåt. Genom att tacka ja till alla erbjudanden, och tack vare en hel hög med lyckliga omständigheter, har de hunnit med mer på den korta tid de existerat än många band gör under hela sin karriär.

Dekel och Lasse hade spelat i diverse punkband innan de slog sig ihop för att spela akustiskt våren 1990. Malmös gator och torg hägrade. Strax kom de att tänka på Loffa som spelade bas i ett band i Kristianstad. De frågade henne om hon ville vara med, och visst ville hon det. Polaren Matte hängde med till replokalen för skoj skull, trots att den var full av råttor. Några dagar efter första repningen blev det nybildade bandet tillfrågat om de ville spela på en liten fest som några polare fixat. Självklart tackade de ja. 3-4 gånger hann de repa innan debutspelningen, som blev så kaotisk som debutspelningar ska vara för att lyckas bli legendariska. Den “lilla” festen visade sig var inhyst i jättenöjeslokalen Ding Dang Tempel. Publiken bestod av 3400 berusade personer. Att nykterhetsivrarna inte hade mycket att säga till om här ska Anastasia vara glada för. Det var nog därför inte så många upptäckte att de spelade sina 7-8 låtar flera gånger. Att trumsetet brakade samman underlättade väl däremot inte för bandet. I publiken den här kvällen stod en tjej som kände Per Faeltenborg, boss för skivbolaget Hot Stuff Records. Om hon var berusad förtäljer inte historien, men hon gillade vad hon såg och ringde Per för att berätta om sitt fynd. Han verkar lita på sina vänner för han tog genast kontakt med Anastasia, fixade en spelning, och skrev sedan kontrakt. Bandet var fortfarande bara månadsgammalt.

Bland människor och myter

Attityden till musiken och spelglädjen har hjälpt dem mycket.
— Många vill bli så jävla bra innan dom går ur replokalen, menar Dekel, trummis i bandet och den som pratar mest.
— Där vi repar finns ett sextiotal band. Bara tre av dom är ute och spelar, berättar Anette som tillsammans med Daniel ersatte Matte ett tag efter mini-LP:n “Bland Människor & Myter”.
— Vi spelar för att det är skitkul, men vi menar allvar med musiken och ser seriöst på den, säger Dekel.
— Även om det hänt mycket den senaste tiden så ser vi oss fortfarande som ett litet lokalt band. Vi går ju inte ut med att vi ska bli proffs precis, även om det vore kul, fortsätter han.
— Vi är ju ingen buskis, inflikar Anette.
— Även om vi tycker om att använda biltuta, kohorn och andra ovanliga instrument, tillägger Dekel.
Texterna är viktiga anser bandet.
— På mini-LP:n är texterna väldigt tramsiga, tycker Lasse som skriver och sjunger dem. Då hade vi väldigt ont om tid och knappt låtar så det räckte, fortsätter han.
— Man växte ju upp under punken ’77 så det känns viktigt med texterna. Nu har vi mer tid till nästa skiva så jag kan göra ordentliga texter och slipper stå och sjunga om Röd Front och liknande, ler Lasse. Nu sjunger vi bara om sex, skrattar han.
Våren ’91 spelade Anastasia in sin första skiva “Bland Människor & Myter” som kom ut på Hot Stuff under sommaren. Innan hade endast en demo för hemmabruk spelats in, men Lars Aldman fick ett ex och spelade den i Bommen. Mini-LP:n som sålt ca 900 ex, är starkt folkmusikdoftande. Mycket tack vare udda rockinstrument som dragspel, munspel, kohorn och banjo. Fiol vågar jag inte nämna bland udda rockinstrument. Det vilar också en stark punkkänsla över det hela. Delvis beroende på tempot, men framförallt på grund av de “tramsiga” och primitiva, men ack så ärliga och direkta texter. Imperiet refererade jag till i min recension av plattan (NKoK #4) och Loffa blir överlycklig.
— Fan, vad glad jag blir. Äntligen nån som fattar. Visst är Traste och Perssons Pack bra, men vi vill inte ha en sån stämpel på oss. Vi är mycket rockigare, konstaterar hon.
— De flesta som bara hört talas om oss verkar tro att vi lirar akustiskt, berättar Dekel. Perrong 23, ett spelställe i Hässleholm, blev skitsura för att vi hade med oss förstärkare, fortsätter han.
Dalarocken i Hedemora visste dock vad de skulle få och spelningen där sommaren ’91 räknar Anastasia som en av karriärens höjdpunkter, men det som slår ut allt är givetvis turnén som förband till danska D.A.D.

Disneyland After Dark

Givetvis undrar man ju hur lilla Anastasia från Skåne kunde få ett sådant erbjudande. För er som fortfarande inte förstått hur många lyckliga stjärnor de har ovanför sina huvuden kommer nu en liten markering.
Det började med att Hot Stuff fick ett fax ifrån D.A.D:s bokningsbolag med en förfrågan om Anastasia ville vara förband åt dem på deras Skandinavienturné. Nu ville det sig inte bättre än att Per Faeltenborg var i Österrike på semester samtidigt. Pers medhjälpare ringde ner till honom och berättade hur det låg till.
— D.A.D. har faxat och undrar om Anastasia vill vara förband åt dom.
Per, som inte ville bli störd under sin semester av några dåliga skämt, slängde på luren. Lyckligtvis, eftersom bokningsbolaget ville ha svar snarast, fick medhjälparen tag i Dekel. Dessutom lyckades han övertyga honom om att det var sant. Ett par dagar senare, efter att ha konfererat om ekonomi och ledighet, tackade Anastasia ja.Till en början trodde de att D.A.D. hade sett dem på Dalarocken i Hedemora och tyckt det var bra, men efterhand erinrade sig Dekel att en lång spinkig dansk med blont långt hår kommit fram och pratat med honom efter en spelning på en mindre festival i Ängelholm. Han pratade lyriskt om hur bra han tyckte det var, köpte en skiva och frågade om de inte ville komma över och göra några spelningar i Danmark. Dekel, som inte hade en aning om vem han pratade med, tyckte att spelningarna i Sverige räckte ännu så länge för ett band av Anastasias kaliber. Dessutom låg det troligtvis ingenting bakom vad en halvfull dansk sluddrade om. Som tur var gav sig inte Stig, basist i D.A.D. så lätt. Onsdagen den 22:a januari var det turnéstart i Oslo. Nervositeten hos Anastasia var stor. Hur skulle de övriga i D.A.D. ta emot dem? Endast Stig hade hört och sett dem. Som ansvarig för rekryteringen av förband till D.A.D’s turnéer behöver han aldrig rådfråga de andra. Det visade sig inte vara något problem. Hela D.A.D. stod i kulisserna och kollade varenda kväll, och dunkade rygg och berömde efteråt. Publiken då, hur skulle de reagera? Ja, Dekel trodde att det skulle bli katastrof eftersom D.A.D. och Anastasia är så pass olika musikaliskt sett.
— När man kikade ut innan spelningen i Oslo var det fullt av långhåriga headbangers, och så kommer vi med fiol! säger han och skakar på huvudet. Men det gick bra, det också.
— Vi är verkligen paffa över den goda respons vi fått, framförallt i Danmark, säger Anette.
— Vi trodde det skulle bli svårt på D.A.D’s hemmaplan, men det var tvärtom, tycker Dekel.
— Det är verkligen skillnad på publiken i Sverige och Danmark, säger Daniel som spelar gitarr och dragspel. I Odense var de helvilda. Även de längst bak i lokalen, fortsätter han.
— Det är en fantastisk skola, tycker violinissan Anette. Man lär sig mycket och får rutin genom att spela varje dag.
Dekel fortsätter:
— Man måste vara på helspänn varenda gång. Det är ny publik varje kväll och dom har inte kommit dit för att se oss. Vi har bara 30 minuter på oss, varken mer eller mindre, att visa hur bra vi är.
Vad tycker då våra skånska vänner att de fått ut av turnén? Ja, de positiva effekterna haglar. Lättare att få spelningar, erfarenhet, rutin, förhoppningsvis större publik och inte minst publicitet. Det sista medför dock även vissa nackdelar enligt bandet.
— Framförallt tidningarna hemma skrev väldigt mycket, vilket medför högre förväntningar. Det är lite negativt, menar Dekel. Trots turnén och skivan så är vi fortfarande ett litet band. Det är viktigt att minnas, tycker han.
— Men när 3 000 pers hoppar av glädje känner man sig nästan som Phil Collins, säger han och skrattar skamset, men tillägger snabbt:
— Det försvinner så fort D.A.D. kommer upp på scenen.

Hot Stuff

Att ligga på ett litet svenskt independentbolag har både för- och nackdelar. Den stora nackdelen är naturligtvis bristen på pengar. En annan nackdel är att Per givetvis inte kan hålla på med ett skivbolag, som knappt går runt, på heltid. Huvudsysslan är skivbutiken Hot Stuff Records belägen i Älmhult, Småland. Detta gör att det blir svårt att hinna med allt det praktiska som ska skötas runt alla band. Fördelarna överväger ändå tycker Anastasia.
— Hot Stuff är ett litet, men jävligt bra bolag, tycker Dekel. Man kan ringa Per och säga sin åsikt och han respekterar den. Musikaliskt har vi fullständig frihet, berättar han.
— Man glöms inte bort och behöver inte konkurrera med några större band på samma bolag, menar Daniel.
— Dessutom är Per söt, mumlar Anette.
— Risken finns att inget händer om man ligger på ett stort bolag (t ex Shivering Spines på Polygram /reds anm) och att dom inte pushar skivan som dom borde, anser Dekel.
— Å andra sidan har vi inget val. Vi har ju inte blivit nerringda av stora bolag precis, ler Anette.
Anastasia är alltså fullt nöjda med sitt skivbolag ännu så länge, och inom en snar framtid ska en ny CD ligga på skivdiskarna. Den är tyngre och rockigare än mini-LP:n och full av humor enligt Lasse. Förhoppningsvis är det en skiva som säljer mycket. Succéerna har väl inte direkt haglat över Hot Stuff, som tidigare släppt skivor med mindre kända band som Highway Slugs, Oskar Obefintlig, Dynamo Propeller(!), Turnstone och Kvinnan(där Anders Mobjörk, nu i Suredo, ingick). En bunt syntband har också sett dagens ljus på etiketten. Men nu är det Anastasia som gäller, och håller bara hälften av turen i sig så har de väl snart spelningar på sommarens alla festivaler och tusentals sålda skivor att se fram emot. Och blir det inte så, går det säkert bra ändå.

Fotnot: Efter intervjutillfället har Anette lämnat bandet och flyttat till Stockholm. Ny violinist är Stefan Pöntinen.