Det är i slutet av februari. Året är 1988. I Linköping meddelar en sparsam affischering att Sator Codex ska komma på besök. Glad över att slippa läxläsningen beger jag mig därför till Skylten den 3:e mars.
Det är torsdag och mycket kallt. Spelningen är som vanligt försenad med över en timme, så vi står där Patrik, Andréas, jag och ett gäng till utanför värmeverket och fryser. Jag är fortfarande omedveten om att kvällen kommer att ändra min syn på svensk musik.

Njurmännen inleder med en mimföreställning ackompanjerad av datoriserad musik. Den till största delen svartklädda publiken tinar inte upp nämnvärt. Ingen har några större förväntningar på Sator Codex som ska spela tung, ödesmättad rock för oss. Då kommer Sator. Efternamnet Codex har de skippat, men det vet ingen för LP:n “Slammer” kommer inte förrän veckan efter. Och det var ju synd att slänga de gamla affischerna. “Fan, är de bara sjutton bast”, hörs en röst i publiken. Det blir den enda negativa kommentaren den kvällen. Med ett “Hej, vi är Sator! ” drar de igång “Pigvalley Beach”. Publiken milt sagt flyger i taket. Patrik och jag tittar på varandra och garvar. De fyra Borlängegrabbarna har tagit första steget mot att lägga rocksverige för sina fötter.
Drygt tre år senare sitter jag tillsammans med Patrik och Åsa i en av logerna på diskotek Blue Heaven i Linköping och intervjuar Chips Kiesbye och Kent Norberg. Jag undrar lite över förändringarna mellan debut-LP:n “Wanna Start a Fire?” och “Slammer”.
— Det var många som jämförde er med band som Cure, Killing Joke, Bauhaus och Sisters of Mercy efter de första singlarna och LP:n. Varför lyste inte era Ramonesinfluenser igenom redan då?
— Jag vet inte, börjar Kent. Det enda av de där banden du nämnde som jag lyssnat på är ju Killing Joke och lite Bauhaus, men Cure har jag aldrig gillat, berättar han.
— Och absolut inte Sisters of Mercy, fyller Chips i.
— Jag vet inte varför vi lät sådär. Det har vi funderat på själva många gånger, säger Kent.
En recension från april 1987 då Sator Codex spelat på Teaterfiket i Motala Folkets Hus inleds med orden: “Det är mörkt. Det är tungt. Det är dystert. När Sator Codex står på scenen slår inte publiken klackarna i taket” (ÖC 10/4-87). Bara ett år senare är det precis vad publiken gör. (Som kuriosa kan nämnas att den gången spelade ett band vid namn Send No Flowers som förband.) Vad berodde då förändringen på? En förklaring kan vara att bandet insåg den gothiska rockens begränsningar, men troligtvis ligger förklaringen i att Sator och deras dåvarande sångare Clarin gick skilda vägar. Sator ville satsa lite mer på musiken medan Clarin föredrog tekniska studier. Han återfinns nu som ledare för Blue Crow Men. Chips och Kent håller med: — Blue Crow Men fortsatte mer i Sator Codex-stilen. Mera syntar och så, säger Chips.

Sators varumärke: Korta stopp och ett sjuhelsikes drag…

— Ja, och vi tog mera gitarrer i stället, fortsätter Kent. 1988 hade Sator funnit sitt rätta koncept, men de bildades så tidigt som 1981 ur spillrorna av diverse punkband.
— Det är bara jag och Micke (Olsson) som är kvar sen dom dagarna, säger Chips. Resten har gått åt.
— 1981-82 var det rena rama fotbollslaget. Det byttes folk till höger och vänster innan jag och Hasse (Gäfvert) kom med 82-83, berättar Kent.

Wanna Start a Fire?

1983 spelade Sator Codex in en singel som de dock inte hade råd att släppa. Den ena låten var “She Falls” som sedan hamnade som baksida på “Leech”. Den andra hette “Final Curtain” och återfinns endast på “Forgotten Songs 81-84”, en kassett som aldrig släppts officiellt. Sedan spelade de in ännu en singel på egen bekostnad, men alltså den första de släppte.
— Vi till och med målade omslagen själva, berättar Kent. Vi satte handavtryck på allihop.
— Vi hade spelat ihop pengar till den, minns Chips.
Det var “Howling” med “Middle East Mix” på baksidan och den pressades upp i 1000 ex. “Howling” hamnade även på LP:n “Wanna Start a Fire?” som kom i början av ’86. Den spelades in redan sommaren ’85 men eftersom den blev så försenad så släpptes singeln “Leech” som försmak runt Lucia ’85. Nu hade Sator Codex flyttat från Borlänge till Göteborg, fått kontrakt med Radium, och de 7-800 exemplaren som pressades upp av “Leech” sålde slut på tre veckor. De båda singlarna går givetvis inte att få tag på längre, inte heller första LP:n. Några nypressningar är enligt bandet inte aktuellt. När jag lägger fram min åsikt om att jag tycker de är ganska bra svarar Kent med en grimas:
— Jag vet inte om jag kan hålla med om det.
— Framför allt singlarna, förtydligar jag mig.
— Ja, de är okej. Det är ju de bästa låtarna, tycker Chips.
Att folk över huvud taget minns och lyssnar på de tidigare alstren verkar Sator mest tycka är pinsamt, även om de är nöjda med dem. Förhållandena under inspelningarna var inte de bästa på den tiden. Debut-LP:n “Wanna Start a Fire?” är en tung, mörk och gothisk platta. Jag själv tänker närmast på Killing Joke. Ljudbilden domineras av en mörk dundrande bas och mycket syntar, men inte blip-blopande Depeche-syntar utan massiva åsksyntar liknande de på “Slammer”. En stor skillnad mot senare alster är tempot som är mycket måttligt rakt igenom, och känslan för goda melodier ligger gömd under en medioker produktion. Låtar som bör fram hävas är givetvis singellåtarna “Leech” och “Howling”, men även “Chimera ” , “Reality” och “Party Frenzy”. Låtar som jag gärna lyssnar på än idag. Men visst är Sator bättre som de låter idag än som ett mörkt, gothiskt syntband. Direkt efter LP-inspelningen slutade så Clarin, men han var med på några spelningar i början av hösten. Det är nu förvandlingen börjar. Uppföljaren till “Wanna Start a Fire?” blir singeln “Scales to Skin” och vi får nu möta nya Sator för första gången. B-sidan “Crusade” har dock inte tagit steget fullt ut utan en mörk, ödesmättad stämning ligger över den. Men den dubbla leadsången och det höga tempot i låten visar ändå på förändringar.
— Sen skrev vi låtar i fjorton dagar och åkte ner till Bryssel ’87 för att spela in “Slammer”, berättar Kent på behagligt dalmål.
— Så ni spelade in den där? frågar jag förvånat för jag tycker jag läst på ordentligt.
— Ja. Nja, inte hela. Vi hann inte klart där nere, skrattar Kent och antyder att de kanske inte riktigt stod i studion alla de fjorton dagarna de var där nere. Gilles Martin producerade så länge de var i Bryssel medan svenska demonproducenten Michael Ilbert skötte rattarna i Sverige. Ilbert var dessutom med nere i Bryssel för att hjälpa till. Och som ni vet blev det riktigt, riktigt bra. Så bra att jag på rak arm utnämner den till åttiotalets bästa svenska rock-LP. “What You Are Is What You Get”, “Scales to Skin”, “Gamma Gamma Hey” – tunga rockhits avlöser varandra. Det är spännande att lyssna på Sator utan att för den skull vara ansträngande. Här finns gott om friska infall. Chips rivjärnsgitarrer stöds upp av Mickes TUNGA komp. Hasse lägger tunga samplingsmattor bakom allting samtidigt som hoper av synt-sticks ger det hela en skön osäkerhetskänsla. Sators varumärke, korta stopp och ett sjuhelsikes drag emellan dem, drivs till sin spets och full effekt nås. Tunga låtar som “Wasting Time” varieras med rockrökare som “Pigvalley Beach” och över alltsammans vilar melodier som de flesta kan vråla med i även om de inte är det poppigaste som gjorts. I “Bughouse Baby” förenas de olika ingredienserna på “Slammer” i en och samma låt. Även om det inte är den bästa låten på LP:n så sammanfattar den skivan ganska väl. Jag tror inte att det går att förstå vad den här skivan betyder för svensk rockmusik ännu, utan först om fem-tio år kommer vi att märka effekterna av den.

Oh Mama

Jag berättar om spelningen i mars ’88 och beskriver vilken kick(!) det var att höra de nya låtarna för första gången, innan “Slammer” kommit ut. Kent förklarar:
— Det var ju meningen att LP:n skulle varit ute innan turnén, men det blir ju alltid försenat. Vi spelade en vecka eller så utan att någon hade hört en låt. Vi hade ju slopat nästan alla gamla låtar. (De spelade “Leech”.) Som extranummer den kvällen fick vi höra Sators version av “Oh Mama” för första gången och när den släpptes under sommaren ’88 blev de kända hos en lite bredare publik. Känner ni er som kändisar? Vänder sig folk om på gatorna?
— Näe, inte så jävla mycket. Ibland händer det ju, säger Kent. Precis när man varit med på TV och så…
— Vi är ju gamla punkare så dom har ju glott på oss sen ’77, menar Chips.
— Man vet inte om dom glor för att de känner igen oss eller för att dom tycker att man ser ut som en idiot, garvar Kent och tar belåtet en djup klunk ur ölen.
“Oh Mama” släpptes som ett smärre skämt sedan den blivit en mycket populär livelåt. Det hela var mest en kul grej men den fick oanade följder. Plötsligt visste alla vilka Sator var. Den s.k presumtiva målgruppen försvann. Alla som kunde tänkas vara blivande Satorfans blev det. På b-sidan återfinns en ny version av “Pigvalley Beach”. En riktig bilradiolåt.

Galen publik

Året efter “Slammer” turnerade Sator i ett år, bl a spelade de på Hultsfredsfestivalen ’88 under stor dramatik. Beatles-hysteri och sönderklämda ungdomar. Är det inte jobbigt att spela när publiken mosas?
— Jo, ser man en liten tjej i publiken som är en tvärhand hög stå och bli ihjälklämd så ska man stå och spela cool rockare. Det är lite svårt, tycker Kent.
— Det var likadant på Videocafét här (Linköping), påminner Chips. Det var en milt sagt kaotisk spelning. Kravallstaketet framför scenen vek sig över scenkanten och publiken var helt galen. Sator tvingades till speluppehåll fem minuter mellan varje låt så att publiken skulle lugna ned sig lite. Den kvällen fick vakterna göra skäl för lönen.
— Nästan så var det hela hösten, berättar Chips. Det har lugnat ned sig lite tack och lov.
— Ni har ju onekligen spelat på en del ställen de senaste åren. Var är det bäst? undrar jag.
— Det är alltid roligast att spela på festivaler typ Roskilde och Hultsfred i och med att då kommer det ju fans från hela Sverige , förklarar Kent. Sen är det ju en massa folk man känner så när man spelat är det ju inte bara att gå och lägga sig på hotellet, utan man kan gå och kolla andra band och sån’t, fortsätter han.
— Det beror på vad man förväntat sig också, tycker Chips.
— Mm, ofta kommer man till ett ställe som verkar vara rena öken. Har man inga förväntningar blir det ju alltid mycket bättre när det blir drag, resonerar Kent.
Tvärtemot var spelningen som Baby Demons på Hultsfredsfestivalen ’89. Då det läckt ut vilka som dolde sig bakom namnet var förväntningarna höga. Men förseningen blev uppemot två timmar lång och när de väl börjat lira sina väl valda covers trasslade ljudet. Dessutom bröts strömmen efter femtio minuter. Annars är Baby Demons något av ett andningshål för Sator. Bakom denna pseudonym kan de lira sina önskecovers utan att blanda ihop det med den ordinarie karriären. Som Sator kör de mest bluffcovers, d v s medvetet fåniga annonseringar av egna låtar. T ex “Nu ska vi lira en Stones-cover.”, varpå “Gamma Gamma Hey” följer.

Stock Rocker Nuts

Sommaren ’89 skrev de ett trettiotal låtar, varav tolv hamnade på “Stock Rocker Nuts”. I februari ’90 kom det första smakprovet i form av singeln “World”. Som ni vet en mysig rockare med en sjuhelsikes popslagdänga till refräng. B-sidan “Sergeant” är en blytung låt med smått psykedeliska körer och gitarrslingor. Den hamnade där en låt som precis missar LP:n ska hamna – på en singelbaksida. Tyvärr blev den helt ouppmärksammad i skuggan av “World”, men det blir väl lätt så med en repertoar som Sators. Förväntningarna trissades upp och några dagar senare, då vi kommit in i mars, släpptes “Stock Rocker Nuts”. Den här gången producerad av Ilbert, assisterad av Chips och inspelad i Music-A-Matic-studion i Göteborg. “Stock Rocker Nuts” är betydligt mer enhetlig än dess föregångare. Kanske är den också lite mer tillrättalagd än “Slammer” men här finns fortfarande Chips riviga gitarrer och det tunga kompet. Känslan för melodier ligger som grädde på moset. I “World”, “Restless Again” och ” Rise Again” frodas popen och denna triss i ess kan man lyssna hur mycket som helst på – och det har jag gjort. Mycket riktigt släpptes också “Restless Again” som singel några veckor efter LP-releasen. Men öset och stökigheten har övertaget på “Stock Rocker Nuts”. En hel del av Sators hårdrocksinfluenser ser dagens ljus och grabbarna tillåter sig att blanda de tre nämnda “pop-rockarna” med hårda rocklåtar som “Machine Gun Justice”, “Dog”, “Ain’t Seen Nothing” (Jag tycker mig höra svaga spår av Kiss.) och framför allt “Baby Doc Holiday”. Där emellan finns “Turn off the News” och “Hitch-hike to Caudine Forks ” som blandar tung rock med lättsjungna refränger. Sammantaget är det här en bättre platta än “Slammer”. “Stock Rocker Nuts” visar upp ett mognare (Ha ha, kul att få med det ordet i en Satorartikel!) Sator där allt de gör är mer genomtänkt. Ett bra sätt att inleda nittiotalet på. Att även den här skivan kommer att hamna på decenniets topplista när vi skriver år 2000 är att betrakta som fakta.

Hello Hello!

När “Stock Rocker Nuts” släppts följde nya utsålda turn´eer och det var slit, både efter biljetterna och på spelningarna, även om det gick lugnare till nu än under “Intergalactic Tour 88/89”. Det blev Hultsfredsfestivalen igen och första gången Thåström och Satir visade upp sig tillsammans. Ett samarbete som gav mersmak skulle det visa sig. Mer om detta lite senare. Mellan skivinspelningar och turnéer roade sig Sators bandmedlemmar med diverse sidoprojekt. Oftast gällde det körande på vart och vartannat svenskt album, men Chips producerade också en del plattor, t ex Psychotic Youths debutalbum “Some Fun” och Nomads senaste “Sonically Speaking”. Blue For Two (där Chips var med på turnén), Sinners och Dolkows är andra band vars plattor Satormedlemmar medverkat på. Under hösten stod det klart att Sators skivbolag Radium köpts upp utav MNW, eller vi kanske ska kalla det räddats. I vilket fall blev Sators singel “Hello Hello! (It’s Good to Be Back)” i november först ut på MNW:s nya underetikett. Jag kan inte tänka mig att det berodde på den nya ägarsituationen, men det här livstecknet var ovanligt svagt för att komma från Sator. Visst är den gamla Gary Glitter-låten helt okej, men Sator gör så mycket bättre låtar själva. Live blev den dock fort en favorit när de på turnén i våras öppnade med den. Den egna “Dog Day Afternoon” låter som något de snickrat ihop i turnéussen, och inte heller den visar var Sator står. Den stora behållningen är Arne Österlindhs (The Spotnicks!) steelguitar som gör sig bra på denna countryinspirerade lägereldsballad.

Sator spelar Kiss?

Som ni märker har Sator kommit med en hel del sedan genombrottet med “Slammer”, och de dyker upp med nya överraskningar när man minst anar det. I somras t ex när de gjorde ett gäng spelningar ihop med Joakim Thåström. I intervjuer sa de: “Det enda sättet att få lira en massa Ebba Grön-låtar”. När vi i Hultsfred (för 4:e året i rad!) hörde resultatet kunde man tro att det var enda anledningen. Sator med sin enorma tajthet och tyngd visade att det är klasskillnad mellan dem och Thåström. Åren tar ut sin rätt. Enda gången det lyfte med Thåström vid leadsångmicken, förutom under Ebba-låtarna, var under “Alla vill till himlen”, annars var han en tämligen ointressant halvmesyr. Sorgligt. Att han i Ebba Grön influerade Sator kan man däremot förstå, även om det mest var engelsk och framför allt amerikansk punk som Chips och grabbarna lyssnade på. När jag frågar vad de lyssnar på idag svarar Chips snabbt:
— Amerikansk musik efter andra världskriget och fram till nittiotalet. För att göra det enkelt.
Kent som verkar ha svårt att komma på vad han lyssnar på undrar:
— Vad lyssnade vi på i bussen hit?
— Hollies, Elvis, NRBQ – ett höjdarband, börjar Chips.
—  Kiss “God of Thunder”, jävligt bra, tycker Kent och jag berättar då om min kärlek till bandet i fråga och Chips håller med:
— De hamnar ofta på turnébanden och vi har använt deras liveintro någon gång.
Wow, så fräckt! När får vi höra Sator spela “Detroit Rock City”, “Shout it out Loud” eller “Rock’n Roll all Nite”? Jag längtar redan.
— Vi lyssnar verkligen på blandade grejor, säger Kent.
— Allt från country till heavy metal, förtydligar Chips.
— Svensk musik då? undrar jag.
— Vi är ju med på nästan alla bra plattor, skrattar Kent.
— Ja, vi känner ju alla så man kan inte säga något illa om dom, menar Chips.
— Sinners, Nomads, Dolkows…, börjar Kent.
— Psychotic Youth… och Union Carbide naturligtvis, fyller Chips i.
— Ja, nya Carbide är bland det bästa svenska som har gjorts, tycker Kent.

“What you are is what you get”

Sator har med rätta fått mycket beröm för sina texter, som med sina småroliga underfundigheter och sin skarpa ironi distanserar de flesta rocktexter. I “Gruesome Sunday Morning” beskriver de hur det är att vakna efter en riktig fest.

“There’s a body in the bathroom which I can’t identify
but I really like to know who is that wasted guy?
I’m checking out my apartment it’s not a pretty sight
my dog is in a coma it must have been some night”

Riktigt roligt. I refrängen till “World” kan man inte missa den ljuva ironin.
“Fastfood-BMX-He-Man-Computer Games-Microwaves-Pepsi-Coke-Video and Rollerskates IRA-IBM-LSD and MTV IRS-DDT-CIA and KGB.
How can we fail? It’s such a wonderful world…”
Och i “No Reason” plockar de fram punkattityden och undrar uppkäftigt vad det är för mening med att uppföra sig.
“What’s the point of going straight? Tell me why I should be have when preachers tum to sin and politicians tunn to crime”
Det är Chips och Kent som skriver texterna. Ibland kommer Micke och Hasse med små klurigheter eller fraser som de andra två sedan skriver om. Frasen “What you are is what you get” kom t ex Hasse på. Jag frågar om de lägger ner mycket arbete på texterna eller om de “bara kommer”?
— Näe, för fan. Det är jävligt mycket arbete, börjar Kent. Alldeles för mycket, stönar han. Det hänger väl ihop med att man har mycket idéer, men man är ju inte född poet precis så man får kämpa extra hårt, förklarar han.
— Sen är vi ju inte engelskspråkiga heller, så det tar ju längre tid, menar Chips.
— Ja, texterna är den jobbigaste biten. Man får kämpa hårt och sitta och fila hemma när man egentligen vill sitta och dricka pilsner i solskenet, säger Kent och ser lidande ut.

Landsortskänsla i Göteborg

— Vad anser ni som inflyttade om Göteborg som rockstad? frågar Patrik.
— Det är ungefär som Sverige – det är dött, menar Chips. Det är lite landsortskänsla över det, anser han.
— Det är därför vi bor där, förklarar Kent. Vi är lantisar.
— Ja, det är ganska bra. Lugnt och skönt. I Stockholm händer det så mycket, tycker Chips.
— Man måste gå på krogen varje kväll, hävdar Kent.
— Och då får man aldrig någonting gjort, säger Chips. (Det där har vi försökt förklara för Andréas många gånger, men han fattar aldrig.)
Eftersom Sator inte bor i Stockholm beror det alltså inte på krogbesök att en ny LP dröjer. Anledningen är att de lämnat uppköpta Radium och att det tog sju månader att göra upp de pappren. Ännu har de inte skrivit på för något nytt bolag, men när ni läser det här så har kvartetten varit över i USA för tre-fyra gig och då kommer ett tjugotal bolag och tittar. Anbud saknas det förstås inte. De har under det senaste halvåret spelat in många demos och flera nya låtar ligger färdiga.
— En halv LP är väl klar ungefär, tror Kent.
— Vi har väl cirka tjugo låtar, men då saknas det text på hälften, uppskattar Chips.
— I början av nästa år ska den nya LP:n komma ut, berättar Egon som svarar i telefon när jag ringer upp Chips för att uppdatera intervjun. En gissning är att den kommer i mars liksom “Slammer” och “Stock Rocker Nuts”. Då blir det jämna tvåårsintervaller mellan albumen. Naturligtvis undrar man hur det låter nu. Har Sator fortsatt åt hårdrockshållet eller böjer de sig för sina Ramonesinfluenser och börjar glida över åt surfpunken?
— Näe, inte surfpunk! utbrister Kent.
— Annars går vi åt alla håll – samtidigt.
— Det har vi alltid gjort, hävdar Chips. När det är dags att göra en LP rensar vi bort allt som inte passar in. Vi ställer oss frågan “Ska vi göra en pop-LP eller en hårdrocks-LP?”, förklarar han.
Sator vill inte ha låtar som sticker ut på skivan. De vill få en enhet på den. Blir det för splittrat låter det som en samlings-LP resonerar de. Även om det skulle vara kul att göra. –
— Det får bli en dubbel-LP, fortsätter Kent.
— En live-LP? undrar jag.
— Näe, inte än på några år, tycker Chips.
— Personligen tycker jag att det är jävligt tråkigt med liveskivor, säger Kent. Det blir oftast sämre versioner och sämre ljud. Var man inte på spelningen blir det värdelöst, menar han.
— Det är mest snacket mellan låtarna som kan vara kul, tycker Chips.
— Ramones “One, two, three, four…”, ironiserar Kent. Det är en bra liveskiva förresten. Ramones, säger han. Och Kiss “Alive I” och “Alive II”, fortsätter han och Chips håller med. Kiesbye och Norberg har i alla fall en bra början på den kommande LP:n.
— Det bästa vi gjort, säger Kent.
— Ja, vi är klart nöjda, instämmer Chips. Naturligtvis är det det bästa vi gjort. Det säger väl alla? Men det här ÄR det bästa vi gjort, fastslår Chips och vi tror honom.
Sator har visat det förut och kommer visa det igen, att de är Sveriges bästa rockband, så vi får nog anledning att återvända till dem.
To be continued…