Det är fredagen den 13:e, en vacker höstkväll i september. Vi har tagit oss till gamla stadsmuséet i Norrköping för att bevista relesasepartyt när stadens söner 23 Till släpper sin första egna LP “Allt vad jag vill ha”.
Därinne är stämningen uppslupen och det vimlar av folk överallt. Mitt i rummet står en TV som oavbrutet visar bandets hemmavideos “Vitt slem” och “Min farsa sa”. I centrum av röran springer en lång kille omkring och försöker heja på alla samtidigt som nervositeten lyser i hans ögon. Hans namn är Jan Abrahamsson, sångare och gitarrist i 23 Till. Det här är bandets stora kväll. Idag skall de visa att de tillhör samma viktklass som pekingbröderna Cod Lovers och Sonic Surf City. Vi fortsätter att glida omkring i mängden och står vid dörren och samspråkar med John L. Byström när några välkända ackord klingar ut från övervåningen. Vi rusar upp för trapporna och in framför scenen när bandet drar igång med EP-låten från förra New Kind of Kick, “Allt vad jag vill ha”. Publiken är genast med på noterna och dansar vilt. Bland andra återfinner vi en busslast stockholmare som stärkta av kinesiskt brännvin gör allt för att peppa bandet till stordåd.
Nervositeten släpper vartefter och när spelningen är slut är 23 Tills medlemmar som ett enda stort leende.

Vi går tillbaka en vecka i tiden. Med anledning av bandets LP har vi stämt träff med dem i deras replokal i de ruffiga kvarteren nere vid strömmen. Jag frågar bandet vad de har för förväntningar på LP:n.
— Vi har aldrig skickat någon tejp till något stort skivbolag, och vi har aldrig haft några förhoppningar om att något stort skivbolag skall höra av sig till oss. Men i det här skedet skulle det vara kul om LP:n sålde jävligt bra och vi fick uppmärksamhet i press & radio och kunde få mycket spelningar, menar Janne.
— Sedan vore det kul om vi kunde få tillbaka vad skivan har kostat att göra. Om vi säljer så pass bra är vårt mål nått, fortsätter trummisen Pär Andersson.
Nyktra och sansade ambitioner av ett band som är väl medvetna om hur svårt det är för små indie-band att sälja skivor här i landet. Men jag tycker nog att de kunde spänna bågen lite mer för “Allt vad jag vill ha” är en mycket bra platta. Med rötter i Ebba Grön och punken spelar 23 Till en rak, okomplicerad tre-ackords rock som trots sin enkelhet låter mycket genomarbetad och välarrangerad. Dessutom har flera av spåren kryddats med inslag av både jazz, R & B och country.
— Tidigare har vi oftast tröttnat när skivorna väl släppts och börjat göra nya låtar istället. Men nu är vi nästan piskade att jobba jävligt hårt och följa upp plattan med spelningar, intervjuer och dylikt, säger Janne.
— “Jobba jävligt hårt” är också relativt. Tre spelningar på en månad har vi tyckt varit “jävlig mycket” tidigare, skrattar Pär.
— Och promotionbiten avverkar vi ju nu! inflikar bandet basist Micke Pihlblad med ett leende.
Vi börjar diskutera ämnet influenser och 23 Till berättar skrattande om tidiga repningar där repertoaren bestod av covers på punksamlingen “Live at the Roxy’s”.
— Nu lyssnar vi på en jävla blandning. Jag har upptäckt en snubbe som heter Leon Redbone, som lirar lite charlestonaktigt… jazzigt. Det är en ytterlighet jag lyssnar på. Annars är det normal rock som den ni skriver om, säger Janne.
— Exempelvis Pixies och Carter the Unstoppable Sex-machine. Ett tag hade vi också en Screaming Blue Messiahs-period för alla tre, fortsätter Micke.
Här kan vi inte låta bli att pika Micke för hans bisyssla som SA-skribent och undrar om bandet har fler svagheter förutom detta.
— En svaghet är att vi är rätt slöa, vi repar inte ihjäl oss. Vissa perioder kommer bandet i femte-sjätte hand i ens liv. Samtidigt är det kanske tur, annars skulle vi nog inte hållit på så länge som vi gjort, svarar Janne.
— Samma sak med skrivandet. Det kan komma tio låtar på en månad, sedan händer det ingenting på ett halvår, fortsätter Pär.
— Styrkan i bandet är att vi de senaste åren vågar prova saker som vi tidigare tyckte var fjantiga, menar Micke.
— Nu vågar vi testa och ta ut svängarna. “Det här är jävligt bra, nu kör vi på det”. På nya LP:n har vi med “Sista supen” som låter mycket charleston, den skulle vi aldrig spelat för några år sedan, resonerar Janne.
Pär berättar också att de känt varandra sedan grundskolan och att de därmed kan varandra utan och innan. Det negativa i det menar han är att de inte längre kan få någon ny inspiration av varandra.

Anabola Melodier

Vi vrider tillbaka klockan ytterligare, närmare bestämt till den 9:e November 1984 och klubben Ritzo i Norrköping. Huvudattraktion för kvällen var min personlige husgud Johnny Thunder. Otåligt väntande stod jag och trampade när förbandet 23 Till intog scenen. Snabbt byttes min otålighet till ett nyfiket intresse.
— Det var vår första riktiga spelning över huvud taget. Tidigare hade vi bara spelat på fritidsgårdar och dylikt, som att repa inför 20 personer ungefär. berättar Janne.
— Det var också sista spelningen vi gjorde på fyra, sedan vi tog vi en ganska lång paus. (I starten spelade även Patrik Andersson, Los Concombres och drivkraft bakom SND records, i 23 Till.Förf. anm.).
Efter uppehållet startade 23 Till på allvar våren ’85. Janne, Pär och Micke hade spelat i flera olika band med olika sättningar och lustiga namn tidigare. Nu stämde dock kemin och de började spela lite mer seriöst. Varifrån kom namnet, undrar jag.
— Namnet i sig betyder ingenting. Det är fruktansvärt dåligt, men det är inte läge att byta nu. Även om det inte är så många känner i alla fall några till det. Vi försökte att byta till “Institutet” vid en spelning, men det gick tack och lov inte hem, skrattar Janne.
Vintern ’85 arrangerade nystartade Ceilidh Productions en fest i Norrköping. Överskottet från festen gick till en samlingsplatta som kallades Ceilidh 001. På denna mini-LP fick 23 Till för första gången visa upp sig på vinyl med låtarna “Idioternas tid” och “Hans sista vän (en parabolantenn)”. Trots ett väldigt burkigt ljud kan man i skramlet skönja en oslipad diamant. “Idioternas tid” har tyvärr förpassats till nostalgins dammiga källarvrå, men “Hans sista vän” plockades fram och kom med på nya LP:n i en omarrangerad version. Tiden gick och 1987 släppte Ceilidh en ny samling (Ceilidh 005). Även på denna LP hittar vi ett bidrag från 23 Till, “Sagan”. Med mer studiotid i ryggen och de värsta barnsjukdomarna bortfilade har bandet här fått till ett spår som gått och väl håller än idag. I samma veva spelades en niolåtars demokassett in. På den tiden hade Pet Sounds en butik i Norrköping och via butiksinnehavaren letade sig en kassett fram till Jojo Näslund på Studio Otukt Records i Stockholm. Jojo kontaktade bandet och de började smida planer på en egen singel för 23 Till.
— Det var i samma veva som Ceilidh började profilera sig med band som körde en viss stil. Vi kände att vi inte riktigt hörde dit, menar Pär.
— Då fick banden på Ceilidh göra sina singlar i turordning. Vi kände dock att vi ville göra vår singel just då, fyller Micke i.
Debutsingeln kom 1988 på Studio Otukt. När jag ser tillbaka tycker jag personligen att “Vitt slem/Mer än du tror” är en av de bästa debutsinglar jag hört med ett svenskt band. Båda spåren är ett gnistrande fyrverkeri av efterpunkspop, med Jannes gitarr och spruckna stämma framför Micke och Pärs ettriga bakgrundskomp. Att de sedan prydde plattan med svensk rockhistorias mest smaklösa omslag är en helt annan historia. Knappt hade röken skingrat sig förrän 23 Till dök upp på vinyl igen, denna gång på en split-LP med Coca Carola som döptes till Anabola melodier. På denna platta var bandet utökat med George Gustafsson på orgel vilket gav dem ett mer fylligt ljud. Jag tycker dock att sex nya låtar var lite väl ambitiöst så snart efter debutsingeln. De inleder visserligen starkt med “Pirayor” som en knytnäve i solar plexus, men sedan är materialet rätt tunt. Lugna “Välkommen till den nya fronten” visar dock upp en annan sida av bandet och känns riktigt fräsch. Om 23 Till vid denna tidpunkt stagnerat lite musikaliskt tog texterna däremot ett stort steg framåt. Här känns de mer mogna och genomarbetade än på tidigare alster. Vad som slår mig mest är den nattsvarta pessimism som genomsyrar texterna om droger, självmord och uppgivenhet.

Motstånd är för mig något vackert, och jag tror jag vet du håller med
Men när varje timma kan vara den sista, då känns det skönt att bara dansa och le

Jag frågar Janne om texterna alltid varit på svenska.
— Jag skulle ha svårt att sjunga på engelska. Det finns så många band som sjunger på engelska och många sjunger på fruktansvärt dålig engelska. Att sjunga på svenska är ingenting vi tänkt ut, det har bara fallit sig så. Man kan inte säga att vi enbart sjunger på svenska för att vi har någonting viktigt att säga. Men samtidigt är det så att sjunger man på svenska får man lägga ner lite mera jobb på texterna. Sjunger man på engelska kommer man undan väldigt bra genom att använda inkörda klichéer och fraser, svarar han.
— Det är fjantigt. När en del skriver om band som sjunger på svenska skall texten helt plötsligt vara någonting oerhört betydelsefullt, även om det kanske bara är en helt vanlig rock’ n ‘roll-text det med, anser Micke.
— Det är lite synd. Om en journalist skriver om ett band som sjunger på engelska skriver han till 90% om musiken och 10% om texterna. Sedan är det nästan tvärtom när samma person skriver om svenskspråkiga band. Även om texterna är en del av helheten så är väl musiken det allra viktigaste! Fyller Janne i.
En nyttig skopa ovett från 23 Till åt alla oss som skriver om rock här i landet. Samtidigt kan man inte komma ifrån att man tar till sig texten på ett helt annat sätt om den är skriven på ens modersmål. De band som verkligen skriver bra svenska texter, och dit räknar jag 23 Till, uppskattar jag nog texterna mer hos än bland de få svenska band som skriver bra engelska texter.

Från svartklubben till Moskva

När vi i våras träffade Cod Lovers berättade de entusiastiskt om den digra floran av svartklubbar som fanns i Norrköping för några år sedan. På nya LP:n har även 23 Till en hyllningslåt till dessa, med namnet “Svartklubbing”.
— Jag tror det ena gav det andra. Det kom mycket folk till klubbarna även om det inte var något känt band som spelade, mycket beroende på att det såldes öl vid sidan om. Man kunde gå dit varje vecka utan att egentligen bry sig om vilka som skulle spela, berättar Janne.
— Många band fick också chansen att spela förband. För banden är det jättebra eftersom man får gott om speltillfällen. Det är samma folk som spelar idag som var med då. Dessa band splittrades och någon/några medlemmar bildade nya band, och det är dessa vi ser idag, fortsätter Pär.
— Tidigare kunde man gå ut varje fredag/lördag och se band, men nu är det svårare eftersom kommunen och polisen jobbat hårt med razzior och slagit igen de flesta svartkrogar, suckar Janne.
Nu är det ändå så att trots svartkrogarnas försvinnande är Norrköping en mycket bra stad att spela i, med många klubbar och krogar som har live-musik. När jag frågar bandet om fördelarna respektive nackdelarna att som Norrköpingsband ligga på ett Stockholmsbolag svarar Janne att de till stor del kan fixa spelningar själva i Norrköping, men att Jojo och Mårten på Studio Otukt (numera Beat Butchers) gör ett bra jobb med att fixa gig i Stockholmstrakten.
— Det är också jävligt nyttigt att slippa vara bland alla de andra banden här i stan (dock inget ont om dem). Alla är med i alla band och styr och ställer med Ceilidh och SND… det är skönt att stå utanför på något sätt säger Micke.
— Jag tror vi skulle få svårt att hamna i “första rummet” på t ex Ceilidh. Ola spelar själv i flera band och prioriterar naturligtvis dessa. Jojo däremot spelar inte själv utan står opartisk vid sidan om, fortsätter Janne.
— Jag tycker Otukt som bolag passar oss jävligt bra. De tär i och för sig tråkigt att de inte har större resurser, menar Micke.
— Det har inga småbolag. Jojo och Mårten har ändå ställt upp jävligt mycket för oss. Hela tiden försöker de bli bättre och de har blivit allt proffsigare med åren, inflikar Pär.
23 Tills andra singel “Lycklig” släpptes våren 1989. Här har de lämnat Ebba Grön-stuket och försökt vidga ramarna. A-sidans “Lycklig” är en tung, monoton sak som lyser av ångest och desperation musikaliskt. Däremot är texten den mest ljusa och glada bandet någonsin presterat;

Du är vacker. Jag är vacker. Vi är vackra allihop.
Rosa drömmar med silverkant. Jag är så lycklig…

Om det ligger en underton av ironi i låten eller om bandet bara lekt med kontraster vet jag inte. Men denna singel är nog det mest svårgreppbara 23 Till gjort och det tog lång tid innan jag upptäckte dess storhet. På B-sidan finner vi den studsiga “Riot” samt en cover av Barry Gibb(!); “Spicks and Specks”. Vid årets slut var det dags för 23 Till att göra sin utlandsdebut, i Moskva av alla ställen!

Vi kom med i “Next Stop Moscow”-rörelsen. Det gick väldigt fort. Vi fick reda på att vi kanske skulle få spela, några dagar senare var det bara att packa och dra iväg. Det var en upplevelse, väldigt annorlunda faktiskt. Där satt de och lyssnade när vi spelade! Den där rysslandsresan skulle man kunna prata om hur länge som helst. Jag skulle aldrig göra om det, samtidigt ångrar jag inte att jag gjort det. Man fick se så jävla mycket. Det var hemskt på alla sätt och vis. Inom mig hade jag alltid trott att det inte skulle var så mycket sämre än USA. Men även om de hade mat för dagen var de så uppgivna. Vi träffade inte en enda som inte ville flytta till väst Det var en sådan tristess att det var otäckt, berättar Janne.
— En kille fick mina bassträngar och jag trodde att han skulle börja grina av tacksamhet. Ett par strängar kostar nästan en hel månadslön där borta. Vi bodde på ett studenthem och fick de finaste rummen de hade. Jag låg under fönstret och vaknade med frost i huvudkudden varje morgon, fortsätter Micke.
— De tyckte vi hade lyxrum, men det gick inte att stänga fönstret och ute var det 20 grader kallt, ler Pär.
Förutom detta Moskva-äventyr har 23 Till inte spelat utomlands (hittills). Det stora problemet för bandet är väl språkbarriären, men det borde inte vara omöjligt för dem att få spelningar i övriga Skandinavien. Jag nämner Roskilde som ett lagom stort utlandsgig men de bara skrattar och tycker att nästa sommars festivaler här hemma är ett tillräckligt högt mål. Och det är klart, 23 Till i Hultsfred nästa sommar vore inte så dumt!

23 Till – Hemmagjort och explosivt!

Förra året, 1990, låg bandet relativt lågt och livstecknen begränsade sig till medverkan på några samlingsplattor, exempelvis “Studio Otukt Presenterar…”, Sinderella-samlingen och livekassetten “Otukt på Långholmen”. Planerna på debut-LP:n började istället smidas. Utgivningen var planerad till våren ’91, men på grund av ett mycket tidskrävande arbete med mixningen drog plattan ut på tiden. Första smakprovet kom i somras med “Allt vad jag vill ha” på vår samlings-EP i förra New Kind of Kick. Sommaren övergick i höst och äntligen var det då dags för plattan att hamna på skivdiskarna. Att det är en mycket bra platta skrev jag redan i början, men det är värt att sägas igen. Man har med några spår av klassisk 23 Till-rock som inledande “Långt härifrån”, “Svartclubbing” och “Hej på er pojkar” men även en massa låtar med helt nya grepp. “Sista supen” andas jazz, “Min farsa sa” (med Magnus Johansson på sång) är glimmrande vilda western-pop och “Allt vad jag vill ha” (i ommixad version) är en riktig rhythm ‘n ‘blues-stänkare som lika gärna kunde legat på någon av Wilmer X’s klassiker som “Fula fula ord” eller “Djungelliv”. Skulle man dessutom visa vackra “Runt hörnet” på listan skulle bandet snart ha en hängiven skam av 14-åriga tjejer med instamatic-kameror och lysande cigarett-tändare på sina spelningar. Hur som helst, plattan är väl värd att kollas upp för er som ännu inte gjort det. Vad har då bandet att säga om övriga rock-Sverige?
— P:3-popen är det värsta jag vet. Först kom Pontus & Amerikanerna och sedan 90 band till som lät likadant Jag förstår inte varför de inte kan köra band som Sator i radion, det är ju inte speciellt svår musik, anser Pär.
— Vad som är dåligt med svenska band är att de ofta låter bra på skiva men är fruktansvärt tråkiga att se live. Knappt hälften av alla spelningar man går på är riktigt bra. De flesta bara går upp och pluggar i gitarrerna och säger inte ett ljud mellan låtarna (nu ska jag inte säga att vi är så bra själva på att hålla låda live!). Men överlag har ryktet här i staden varit att vi är mycket bättre live än på skiva. Det skall vi ändra på med nya LP:n, förkunnar Janne.
— Vi skall bli sämre live! inflikar Micke med ett stort garv.
Eftersom rock och bärs är två synonyma ting är jag till sist tvungen att fråga grabbarna vilken ölsort 23 Till är.
— Det måste vara “Till”, svarar Pär. Micke protesterar och vill ha det till att de är Falcon Bayerskt, men det blir Janne som får sista ordet;
— Vi är Mickes hemgjorda som exploderade!
Sedan bjuds vi på en skröna om Mickes bamdomsynder som bl.a innehåller hemmabryggt öl i flaskor med fasttejpade skruvkorkar, explosioner i rum med omtapetsering som följd och mycket annat Men eftersom New Kind of Kick inte vill verka som moraliskt nedbrytande så besparar vi er ytterligare detaljer. Däremot håller vi med om att 23 Till är ett explosivt band, och att nya CD:n verkligen ger mig allt vad jag vill ha just nu.