I februari 1987 plockade några redan musicerande pojkar upp instrument de inte var vana vid. De ville börja med någonting nytt och de ville spela punk. Redan efter några få sammankomster i replokalen märkte de att den 77-punk de från början tänkt att spela mer och mer gled över i det vi idag betecknar “Speedpop”. Receptet snabbhet, melodi och lekande gitarrslingor bearbetades till den mixtur som gjort Svenssons Slavar till en av de mest intressanta, lite annorlunda unga grupperna i Sverige just nu. New Kind Of Kick träffade dem i deras replokal som förvaltas av Rock d’Amour och ligger inhyst i G:a Maskinskyltsfabriken, i folkmun “Skylten”.

Svenssons Slavar startade sin karriär 1987 i Medborgarskolans Ungdomsförbund, “Aktiv Ungdom”. Där hade de instrument och annan utrustning till utlåning vilket passade det nybildade bandet perfekt. Jacob Nyström kom med sist i bandet och tog över sången efter Andreas Lönnqvist. Bandet var nu en sextett, men i samband med att de blev utslängda ur Medborgarskolans lokaler och flyttade till Skylten slutade en av gitarristerna och bandet fick sin nuvarande sättning. Hans avsked var ett resultat av en längre tids mobbing från de övriga medlemmarna. Eftersom han inte klarade av att slå an en lös sträng, än mindre ta några ackord frågade de bland annat om han inte kunde spela tamburin istället. De två första spelningarna såg de noga till att hans förstärkare var avstängd, men den andra gången kom han på det när han drog över strängarna mellan låtarna utan att det hördes någonting.
Anledningen till att de blev utslängda ur replokalen var att deras musik var miljöfarlig för de kroppsbyggare som tränade på gymet vägg i vägg. Kalle Kinberg berättar: “Det kom in en kille från gymet och sa ‘om ni inte sänker volymen härinne tar jag in några biffar här så kommer ni flyga runt som ena cornflakes här’.”
Det var därför ni flyttade frågar jag. “Näe, de bytte lås till lokalen så vi kom inte in. Vi hade inget val”, förklarar Robert Bodén.
När jag frågar hur de trivs på Skylten haglar de positiva omdömena. Visst tycker de att en hel del saker kan förbättras men Skylten har ändå något speciellt som de inte vill mista. Trummisen Magnus von Wachenfelt förklarar: “Jag hade fixat en ny lokal som var nästan gratis och så skulle man få 2-3000 kr om året att köpa grejer för på Musik City. Det var bra, men man fick inte ha kylskåp och äckliga mackor på väggen. Det är det som får oss att vara kvar här på Skylten.”

Tiden läker inga sår

I juli 1988 spelade Svenssons Slavar in sin första EP, “Tiden läker inga sår”. Kalle hade skickat en tape till Arda Records i Göteborg för att försöka komma med på en samlings-LP. Det gjorde de inte, men istället fick de spela in EP:n. Produktionen var inte den bästa och Svenssons Slavar hade inte riktigt fulländat sitt numera så framgångsrika recept. Men med låtar som “Tiden läker inga sår” och “Pater Noster” måste den ändå räknas till klassikerna inom speedpopgenren. När jag frågar dem om deras musiksmak nämns en salig blandning av olika musikstilar. Grupper som nämns är, The Cult, The Toy Dolls, Disneyland After Dark, BB King, ZZ Top, Hüsker Dü, Noice, Europe, U2, Jan Johanson, Kenneth & The Knutters, Suicidal Tendencies, Napalm Death, Krunch osv. En mängd grupper som inte har mycket gemensamt. Svenssons Slavars musik är nog en blandning av alla dessa grupper, påstår jag och alla i bandet håller med.

Glass

På andra EP:n “Glass” som spelades in i Januari 1989 har de fått till stuket och trots att den är lite oputsad börjar nu frukterna att mogna. Tempot har ökat till närmast hardcoreaktiga höjder, utan att förlora finessen. Sången, basen och gitarrslingorna jagar varandra och det hela är mycket fantasifullt. Att de har tuffat till sig jämfört med sitt första alster, kassetten “Errare Humanum Est”, går ibland ut över melodierna som framträdde klarare då. På de nya låtarna de spelat in verkar det dock som om popen tränger på igen. Jag frågar Kalle, basisten, om det var deras mål redan från början att spela snabb hardcorepop?
“Nej, i början var det verkligen 77-punk, eftersom vi inte kunde någonting. Vi ville vara ett riktigt punkband med punklåtar och punktexter, men det gick ju inte”.
“Man måste vara tuff för det”, fyller Magnus in.
“Och så måste man ha nitar och det hade inte vi”, fortsätter Kalle.
“Sedan kom vi på att det är asball att spela fyra slingor och sedan sätta ihop dem”, berättar Robert som sköter en av gitarrerna.
Fyra slingor influerade av olika musikstilar bildar stommen i Slavarnas koncept. Magnus förklarar: “Jag vill spela Europe, Andreas vill spela Cult och Disneyland After Dark osv. Det är därför vår musik är lite skadad”.
“Vill du verkligen spela Europe?”, frågar jag.
“Njaaääee men… Vi har gjort det en gång”, säger han med en smula skam i rösten.
“Det var ju bara för att fula oss”, försvarar sig Robert.
“Man känner att publiken får förväntningar om vilken musik man skall spela. Man vågar kanske inte spela det man vill eller ändra för mycket. Då kanske man får en massa ägg på sig”, funderar Andreas, som sköter den andra gitarren.
“Man försöker ju spela så att publiken tycker det är kul”, säger Jacob.

Frånskilda mödrar och raggare

De är alla överens om att även om det är den här musiken de vill spela så har de vissa ramar som publiken förväntar sig att de skall hålla sig inom. Svenssons Slavar är ett irrationellt band med mycket nya idéer, men det är inte bara en fördel att alltid spela annorlunda låtar.
“Spelar vi en vanlig rocklåt ropar publiken ‘jävla dansband’ och liknande”, klagar Kalle.
Åtminstone när de spelade i Trollhättan där alla var skittuffa, hade nitar, anarkist a:n på ryggen och var en och trettio över havet.
En torsdagskväll på Videocaféet i Linköping lät det annorlunda. Jacob berättar: “Det var så pinsamt allting. Det var ingen som skötte om arrangemanget på något sätt. Så vi gick och frågade när vi skulle spela och var vi skulle vara. Då skickade de ner oss i en loge och sade åt oss att komma upp vid elva. Vi gick upp då och pluggade in och stod där på scenen och väntade. Discot bara fortsatte liksom. När vi stått där i tio minuter fick vi gå ner till discjockeyn och säga ‘Ursäkta, det går lite lättare att lira om ni stänger av discot’. Då förstod han att det skulle vara några där och spela. Likadant var det med publiken. Folk i 40-års åldern…”
“Frånskilda mödrar och raggare”, tror Kalle.
“Sedan började någon ropa efter gamla Deep Purple låtar”, suckar Robert,

Sex, drugs & rock’n’roll

Vi börjar prata om generationsskillnaderna och Svenssons Slavar berättar om sitt äventyr i Örserum. De skulle spela för rektorer, lärare, kuratorer och liknande som var på kurs, Statlig Chefsutbildning. De ville ha ett typiskt ungdoms pop-band.
“Vi spelade på absolut lägsta volym vi kunde. En uråldrig 10 watts stereo hade de fixat att spela igenom”, berättar Andreas.
“I första låten stack hälften av kärringarna upp på övervåningen. De var rädda för hörselskador”, fortsätter Jacob.
“Efteråt frågade de hur mycket vi knarkar och de trodde oss inte när vi sade att vi inte håller på med sådant skit”, säger Magnus uppgivet. “De var övertygade om att vi knarkade och söp bara för att vi lirade i ett band. Sex, drugs & rock’n’roll”, fortsätter han.
“Min farmor sade till mig att jag inte behövde knarka bara för att de andra i gruppen gjorde det”, berättar Robert.
“Jamen, det gör de inte, svarade jag”, fortsätter han.
“Jomen det gör de säkert, hon var helt säker på sin sak. En annan gång kom hon och frågade om hon fick höra skivan som hon läst i tidningen att vi gjort. Jag sade att jag inte hade någon hemma, men hon hade sett en på mitt rum. När jag satte på plattan rök arvet direkt”, beklagar sig Robert.
“Min farfar tror att vi är ett jazzband. Det är bäst att han får fortsätta tro det”, skrattar Kalle.

Punk i lådan

Alla i Svenssons Slavar var nybörjare på sina instrument när de började spela ihop. Däremot spelar de andra instrument vid sidan om gruppen. Andreas, Magnus & Kalle spelar i en symfoniorkester och cello, klockspel och fiol är instrumenten som gäller där. Sångaren Jacob spelar gitarr och Robert har spelat piano sedan han var sju år. Kunskaper som de drar nytta av genom att de kan prata om ters osv istället för “tryck på tredje bandet”. De berättar om sin första gitarrist igen. På hans gitarrhals fick de sätta små märken på banden. Gul anka, blå triangel etc.
När jag frågar om tidigare band får jag reda på att de ville bli rockstjärnor redan som barn.
“Jag och ‘Kitten’ hade ett band som hette ‘Punk i lådan'”, avslöjar Kalle.
“Andreas och jag hade ett band med en annan kille. Två gitarrer och trummor”, minns Robert.
Magnus hade också ett band bestående av mandolin och trumma ihop med en kompis. Kalle fortsätter berätta om sitt första projekt:
“Kitten hade fått en keyboard. En sådan där liten med tio tangenter, och en mandolin hade han också. Jag spelade blockflöjt. Sedan hade vi tre tjejer som körade också.”
“Men vi har inte varit med i några riktiga band”, förklarar Robert.
“Men vi gjorde en hit som hette ‘Punk i lådan'”, insisterar Kalle. “En hit på hela gatan”, fortsätter han.
När Kalle ändå är inne på tidigare. succéer passar jag på att be honom berätta om sitt inhopp som sångare i Stockholms Negrer.
“Det var svinkul. Jag var där framme. Alonzo undrade lite försynt om någon kunde den texten”, börjar Kalle.
Andreas avbryter: “Så här var det. Alonzo sade: ‘Nu skall vi spela en låt om en gammal man’. Då vrålar Kalle: ‘Den kan jag, den kan jag’.”
Jacob tyckte att Kalle sjöng samma vers hela tiden, men sägas ska att han efter att ha gjort sin sånginsats nästan hade äran i behåll.

Gaylords

Grabbarna berättar också om när Pushtwangers kom in i replokalen och lyssnade när de spelade sin låt “Mammas lilla gosse”. Den dom hatar mest av alla sina låtar. Ironiskt nog gillar många just den låten och den efterfrågas flitigt när de är ute och spelar. Jag undrar vilka som är deras Svenssons Slavar favoriter. Kalle svarar direkt “Eunuck”. Magnus kan inte hålla sig till en utan nämner “Glass”, “Gaylords” och “Siewert Öholm”. Andreas tycker alla är jävligt bra, utom “Mammas lilla gosse”. En ny låt “BRM” är Roberts och Jacobs favorit. Den lär enligt uppgift handla om en av Jacobs tjejer.
När vi kommer in på politiska sympatier råder stor oenighet. Endast runt en fråga har de någorlunda lika åsikt. Svenssons Slavar tycker nämligen att bögar skall få gifta sig.
“Inte jag”, invänder Kalle. “Jag är 20%”.
Andreas, Jacob & Robert tycker att bögar skall få gifta sig, men inte skaffa barn. Det tycker däremot Magnus. Robert håller stenhårt på sin åsikt.
” — Vad heter din mamma då?
— Bengt!
De får ha barn om de kan göra dem själva. De skall inte få adoptera”, menar han.
“Det är bra om de gifter sig, för då sprider de inte lika mycket AIDS”, är Jacobs åsikt.

Pastellfärgade tröjor

I början av augusti släpper Svenssons Slavar sin tredje singel, och i september beräknas debut-LP:n komma. Förväntningarna är högt ställda efter de tidigare skivorna som båda sålt runt 1000 exemplar. Kassetten är uppe i drygt 300 ex, men den är inte distribuerad. Under sommaren är tre samlingsplattor som gruppen medverkar på aktuella. Arda records “Wild, Raw & Beautiful”, “Really Fast Vol. 5” och en LP för miljön med bara Linköpingsband.
“En massa band med fem medlemmar, för det måste man vara för att få statliga bidrag som studiecirkel”, förklarar Kalle.
“Det är därför vi har med Robert. Annars skulle vi bara vara tre personer och lira taskig 77-punk”, fortsätter han.
När intervjun är avslutad vill Svenssons Slavar hälsa till några, men så kommer de på att dem de inte hälsar till kan bli sura. Kalle tycker i alla fall att de skall hälsa till en massa kändisar så att folk ska tro att de känner dem. Sedan lurar de på oss varsin T-shirt och de är mäkta stolta över att vara det första “punkbandet” med pastellfärgade tröjor.