En av de absoluta höjdpunkterna på fjolårets Hultsfredsfestival inträffade i Sahara-tältet på fredagskvällen. Då intog nämligen Docenterna scenen. Efter flera års tystnad gjorde bandet en succéartad comeback med singeln “Puss” och den helgjutna LP:n “Söderns ros”.
I våras gästade Docenterna Videocaféet i Linköping. New Kind Of Kick var där och lyckades få en intervju.

Rötterna

Bandet bildades som Docent Död 1979. Originalsättningen var Mats Olofsson — sång, Johan “Joppe” Pihlgren — gitarr, Mats “Zebo” Hillborg — gitarr, Lars “Larry” Lövgren — bas och Christian “Kricke” Pihlgren — trummor. De skivdebuterade med singeln “Sven Jerrings röst” samma år. Efter det fick bandet skivkontrakt med Sonet, där MP:n “Docent Död” släpptes. Vid det laget hade Mats hoppat av och Joppe, Zebo och Larry delade på sången.
Jag börjar med att fråga vilka band som inspirerade dem vid starten ’79. Tidningarna vid den tiden drog ofta paralleller med The Who och The Jam. “Kricke och jag har alltid gillat The Who”, svarar Joppe. “Det var väl de som inspirerade oss i början.”
“Beatles också”, tillägger Kricke. “Det som inspirerade oss till att börja var The Who. För mig var det inte Jam speciellt mycket”.
“Jam var väl mera samtida med oss när vi började”, fortsätter Joppe. “I och för sig var de några år före. Men egentligen bildades Docent Död redan 1975-76 någon gång, fast då hette vi Aktiespararna, då var inte Jam ens påtänkta”.
“Sedan betydde tidens gång en hel del”, påpekar Kricke. “Elvis Costello, Joe Jackson och lite sådana. Men rötterna måste vara The Who. Larrys rötter är lite annorlunda, Zebos likaså. Där var det väl mest Beatles”.

Scenshow

Flashback; året är 1980. Docent Död är på turné tillsammans med T-Shirts och Dave & The Mistakes. Sista spelningen — Hofors Folkets Park. En då 12-årig blivande fanzine-skribent, står längst fram med tindrande ögon. I sista låten tar Joppe publiken längst fram i hand. Den lille killen är en av dessa — LYCKA!
Med anledning av Docenternas 10-års jubileum frågar vi hur de tycker att den svenska rockscenen har utvecklats under 80-talet.
“Från början var det kanonbra”, svarar Joppe. “Det började hända saker och folk gjorde saker som var amatörmässiga men jävligt bra. 1979-82 så var det mycket entusiasm och väldigt bra drag, allt var rätt opretentiöst. Sedan kom några år som var tråkiga därför att det var så pretentiöst. Det blev mycket listor, mycket kommersiellt. Grogrunden och entusiasmen fanns inte. Sedan kommer den tid vi är i nu. Det är kanske delvis därför det går jävligt bra för oss igen. Nu finns entusiasmen här igen och folk vill höra på bra saker, inte bara på P3. Man söker upp nya skivor och folk är intresserade av plattor. Ja, det händer mycket just nu”.
“Det är nästan därför vi ligger i ledningen nu”, inflikar Kricke. “Ett tag var det så att alla band skulle ha en show. Och show var då lika med jävligt mycket utrustning på scen och banden var väldigt allvarliga, skulle ha jättestor backline osv. Där tycker jag vi leder lite därför att vi har inte den grejen. Däremot show… show för oss är på något sätt samtal och publiksnack. Det är skillnad på show och show”.
“Bra show behöver inte vara effekter alltså”, undrar Magnus.
“Nej — exakt!”, svarar Joppe. “Om man säger ‘vi skall göra en bra show för publiken’ så är det något professionellt. Man ska inte låta dåligt och sådär. Ibland blir det så att publiken betraktas som ett mähä man inte tar på allvar; ‘vi ska ge dem det & det’. Det blir ingen kommunikation, och det är ju just precis den kommunikationen vi vill försöka uppnå. Inte genom att ha en massa blixtar och bomber”.
“Ska man ha det måste man ha ett så standardiserat program som möjligt för att showen skall fungera”, menar Kricke. “Alla låtar måste vara i samma ordning, mellansnacket måste vara likadant. Ju fler gånger man gör det desto proffsigare, men det blir samtidigt desto tråkigare också”.
“Det finns massor med band som fortfarande håller på med det”, fortsätter Joppe. “Men jag tror det kommer att svänga. Vi har valt, nu iallafall, att åka så billigt som möjligt och… ja försöka göra bra spelningar dit vi kommer. Det är ju det som är det viktiga”.
“Det går ju ibland ut lite över det där”, säger Kricke. “Men att åka runt med en jätte-anläggning, stor buss och massor med ljus, det tycker vi inte är lika viktigt”.
“Men det kommer vi kanske göra nästa gång vi turnerar”, avrundar Joppe.
“Vad jag som publik värdesätter mest är att se ett band som har roligt när de spelar”, påpekar jag.
“Det är just det som är tanken”, svarar Kricke. “Det ska vara roligt att spela”.
“Det behöver inte direkt vara roligt“, tycker Joppe. “Det kan t ex vara gripande. Men det skall vara en upplevelse där — på plats”.
“Om bandet har roligt på scen så får ju publiken det med”, säger Magnus.
“Precis”, svarar Joppe. “Meningen är att man skall smitta varandra… Jävlar!!!”
Ett skvalande hörs från badrummet. Det visar sig vara Joppes badvatten som har runnit över och orsakat en mindre översvämning på badrumsgolvet.
“Det här var ju inte så jävla bra”, säger Joppe och kommer ut med ett par dyngsura strumpor i handen. För att återknyta till vad vi pratade om fortsätter han “Västerås till exempel, det blev en rolig spelning. Publiken och vi smittade varandra. Då blir det en kul spelning.”
“Vi kände oss jävligt nöjda med Västerås”, inflikar Kricke. “Där har vi nu lyckats få upp även den publik som är jävligt kritiska, sitter och snackar i baren och tycker att banden egentligen mest stör. I går, och tidigare också, kändes det som om vi lyckats få upp den publiken också framför scenen”.

Favoritlåtar

Efter LP-skivorna “Docent Död” och “Tusen Heta Kyssar Från Docent Död” bytte bandet skivbolag, denna gång till Mistlur. Samtidigt lämnade Zebo bandet och ersattes av skånepågen Mats Möller på klaviatur. Första LP:n på nya bolaget blev “Ge Henne Allt” som bland annat innehöll den fina “Alla Helgons Dag”.
I samband med 10-års jubileet släppte Docenterna en samlings-LP. Vi undrade om de hade någon personlig favoritlåt.
“Det är olika faktiskt”, svarar Kricke. “På CD:n har vi tagit ut det som är våra egna favoriter. Vi tänkte från början ha det som Joppes favorit, Larrys favorit, Bies favorit och Krickes favorit. Sedan ville vi ha med fem låtar var och då gick inte den uppdelningen. Därför har vi sagt att allting är våra favoriter. Men min personliga favorit är nog ‘Söderns ros’ från senaste plattan. Från förra plattan var det ‘Isolerade gårdar’ och ‘Prästens dotter’.”
“Jag tycker ‘Arg Ung Man’ är bäst”, säger Joppe. “Det är jag som sjunger den och har gjort texten. Resten har vi gjort tillsammans och det är jävligt häftigt att den blev så bra. Den är spännande, jävligt naken. Man har kommit ner till att våga beskriva hur man själv tanker. Rakt ut — men det blir ändå inte fånigt. Det är ingen samvetsbekännelse, men den är samtidigt ärlig. Det är ingen ‘Tyckasyndommigsjälv’-text. Den är fortfarande aggressiv och väldigt naken, så den tycker jag är hemskt bra. Dessutom är musiken också bra”.
“Man upptäcker gamla låtar igen”, tillägger Kricke. “När man gjort en platta lyssnar man aldrig på den. Några år senare plockar man fram den igen och upptäcker ‘Fan, var det så här vi lirade’.”
Jag frågar vilket band som betydde mest det gångna årtiondet.
“U2 har gjort en hel del”, menar Kricke.
“U2 ja”, fortsätter Joppe. “U2 och The Who har precis samma koncept som vi har. Alltså en grupp där alla är jävligt viktiga delar i ett band. Det är nästan bara de som finns, och som är riktigt stora, där gitarristen är lika känd som sångaren. Man vet även namnet på trummisen och basisten, och det var samma sak med The Who. Man visste vem Keith Moon var, Pete Townshend, Roger Daltrey och John Entwistle. Det är inte det med ‘mest kända’ som är viktigt utan att det är grupper där alla behövs, man kan inte ta bort någon del.”
“Det är ju fan att man är så känslig egentligen”, säger Kricke. “Lloyd Cole tycker jag är skitbra, men han är en jävla planta som har gått sin egen väg och skippat The Commotions. Jag vet inget om det, det kanske är rätt. Men iallafall!”
“I ganska många band är det ju så att den mest kända bryter sig loss och skall göra karriär som soloartist”, påstår Magnus.
“Vi har ju haft några som försökt”, svarar Joppe. “Först Zebo, sedan Möller och så Claes då. Alla tre har gjort varsin soloplatta. Alla tre har floppat. I och med att de har sjungit har de trott att ‘OK, det är jag som har gjort det här’, men i själva verket har vi jobbat som en grupp hela tiden. Jag skulle kunna säga ‘Jag är bäst, jag syns mest utåt’. Om jag vore korkad skulle jag göra det. Sen skulle jag kunna göra en soloplatta, och missa allt det där som var bra med det jag har gjort tidigare. Då skulle jag stå där utan någonting, man tappar hela bandgrejen.”

Motorcykelmän

1984 kortade bandet namnet till Docenterna. Samma år släpptes mästerverket “Tid & Lust” som gav oss pärlor som titelspåret, “Varma Öl & Kalla Element” samt “Sjunde Himlen”. Efter den LP:n tyckte Möller att han gjort sitt i bandet. Ny medlem blev förre Wilmer X gitarristen Claes Rosenberg (som skrev Wilmer-klassikern “En Röd Elektrisk Gitarr”).
Jag frågar om de haft några projekt vid sidan av Docenterna.
“Vad vi gjort är att vi lirat som pseudonymband”, svarar Joppe. “Fast det är ju inte vid sidan av Docenterna, det är vi under annat namn — som lirar lite andra grejer. Ikväll går folk för att se Docenterna, då vill de höra speciella låtar. Men om vi lirar under annat namn har ju ingen några förväntningar på oss, då kan vi lira vad fan vi vill.”
“Men vi har inte gjort några andra grejer”, tillägger Kricke.
“Joppe producerade väl ‘Horst & The Lions’ singel”, undrar jag.
“Jag producerade inte direkt”, svarar Joppe. “Jag var mest där. Kanske det blev bättre av att jag tipsade om att ‘spela inte så mycket där’ och ‘lägg till lite där’. Annars kan jag ju inte producera. De band jag hjälpt har varit jävligt trevliga och bra band. Om mitt namn stått med på omslaget och de på så sätt fått uppmärksamhet i Expressen så är ju det bra.”
“Skulle vi göra en producentgrej skulle vi nästan behöva göra det som ett band också”, menar Kricke. “Sedan är det tillräckligt jobbigt att göra sina egna grejer.”
Jag påstår att texten till “Kvinnor” låter som en provokation, en mycket avsiktlig sådan och undrar vem texten riktar sig till.
“Den vänder sig till alla”, säger Joppe. “När det blir en så’n här sanning blir allt liksom på samma sätt. Det finns skillnader mellan kvinnor och män. Alla skall vara jämlika, det är inte det jag säger. Men det finns skillnader också. Det jag vänder mig emot är att allt skall vara exakt likadant, alla skall se allt på samma sätt. Det är egentligen det jag försöker säga. Klart vi skall ha, jämlikhet, lika löner o s v. Men man kan inte andra flera tusenåriga traditioner i en hast. Man måste inse att det finns skillnader. Det kanske är tråkigt, men samtidigt sant.”
Från 1980 års “Bensin I Blodet” till motorcykelmännen och HD:n anno ’89 har motorer varit ett återkommande tema för Docenterna. Vi undrade om motorerna symboliserade någonting speciellt, en frihetssymbol t ex.
“Ja, det kan man väl säga”, svarar Larry som precis kommer in i rummet. “Vi är ju intresserade av motorer Kricke & jag”, fortsätter Joppe. “Bie också, och Larry fast han inte vill erkänna det”.
“Motorn är precis som ett band”, fastslår Kricke. “Man har fyra kolvar som går upp och ner och ger sitt bidrag till motorns funktion, på samma sätt fungerar ett band. Alla har sina toppar och när det är rätt inställt blir det bra flyt”.
“Det måste ha varit dagens sämsta svar iallafall”, skrattar Joppe.

Cover-LP

1986 kom LP:n som kort och gott hette “Docenterna”. Efter den följde några tysta år. Claes hoppade av och ersattes av Bie Carlsson, tidigare T-Shirts och Gang-Bang. Bandet uppträdde sporadiskt under pseudonymer som “Obducenterna” och “Konsumenterna”.
Tystnaden bröts 1989 när Prince-covern “Puss” slog ner som en bomb i det svenska folkhemmet. Till låten gjordes också fjolårets i särklass bästa video, måste ses! Pricken över i:et blev LP:n “Söderns Ros” och en bejublad höstturné.
Det tog lång tid mellan LP:n “Docenterna” och “Söderns ros”, vi undrade vad denna tystnad berodde på.
“Det berodde på att Bie kom med då”, svarar Kricke. “Förra gången, då Claes kom med som ny medlem, gav vi ut en platta ganska snabbt. Men den här gången tyckte vi att vi behövde mer tid på oss. Vi behövde ha tillräckligt bra låtmaterial. Sedan behövde vi trimma in Bie, det var därför vi körde med de här pseudonymerna. Vi jobbade mycket med låtarna innan vi gick in i studion och spelade istället in ganska snabbt. Tidigare har det varit ‘fan, vi måste göra en platta’, in i studion och sedan gjordes det mesta arbetet där.”
“Kommer nästa platta dröja lika länge”, undrar jag.
“Jaa…”, svarar Kricke tveksamt. “…som det ser ut nu så…”
“Har ni gjort några nya låtar”, frågar Magnus.
“En ny låt har vi”, berättar Kricke. “Planen är att göra nya låtar under våren och sommaren. Kanske spela in i höst.”
“Det borde komma ut en ny LP till våren ’91”, fortsätter Larry.
“Precis som den här gången tänker vi inte släppa någonting förrän vi tycker det är tillräckligt bra”, tillägger Kricke. “Det är jävligt svårt att göra saker på beställning. Vi kan iallafall inte jobba på det sättet. Man kan ha ett mål och det är våren ’91 just nu”.
Flera svenska band, t ex Wilmer X och Ebba Grön, har släppt en stor del av sin back-katalog på CD. Kommer så ske även med Docenterna undrar vi. “Vi ligger på flera olika bolag så vi har ingen riktig koll på det där”, svarar Larry.
“Det har vi ingen plan på”, säger Kricke. “Fast i och för sig, det kanske skulle behövas eftersom de gamla plattorna inte går att få tag i. Så det skulle finnas anledning att göra det, men några direkta planer har vi inte. Vi släpper hellre nya plattor.”
Bie kommer in, “Hej — vad har ni pratat om då?”
“Allt”, skrattar Kricke. “Det finns på band om du vill höra. Sedan kan du ju göra tilläggsanteckningar”.
Vi frågar om det stämmer att förra LP:n från början var tänkt att bli en ren cover-LP.
“Ja, vi hade tankar på det”, svarar Kricke.
“Vi gjorde en del cover-låtar också”, påpekar Larry. “Men det blev ‘Puss’ vi gillade mest.”
“Den där Eurythmicslåten, Thorn In My Side, blev t ex ‘Som En Psykolog'”, inflikar Bie.
“Det hänger ju ihop med vad vi sade tidigare, man kan ha olika planer”, menar Kricke.
“Ibland går det, ibland inte. Vi stod i replokalen och kom på nya riff och upptäckte att det var roligare att göra egna prylar.”
Utifrån deras influenser vid starten undrar vi vad de lyssnar på idag.
“Daniel Lanois”, svarar Bie. “Och en LP med John Hiatt som heter ‘Slow Turning’, den är skitbra. Sedan satte jag på Pixies igen, den är så jävla bra!”
“Vi har haft ett Pixies-band i bussen”, påpekar Kricke. “Det är helt omöjligt. Han får bara inte spela det, det är ingen som gillar det.”
“Jag älskar Pixies!!”, inflikar jag.
“Gör du?”, Kricke ser helt oförstående ut.
“De är ju det bästa som hänt på 10 år, sedan punken”, säger Bie.
“Det är ingen annan än du som förstått det än”, säger Kricke ironiskt.
“Problemet är väl bara att det blir för mycket i bussen”, medger Bie.
“Ja, sedan måste man ju tracka Bie också”, erkänner Kricke. “Det är ju så att i bussen är det svårt med allt man inte hört tidigare. Hemma lyssnar jag på Bob Dylan, den där plattan — den är bra. Joppe köpte The Who:s senaste, liveplattan.”
“Den verkar skitbra”, utbrister Bie.
“Den verkar kanonbra, så den blir det nog ett halvår framåt”, säger Kricke.
“Inte i bussen!”, Larry verkar måttligt förtjust i tanken.
Finns det någon låt i rockhistorien ni önskar att ni skrivit frågar jag.
“Debaser”, svarar Bie blixtsnabbt.
“Det är förstås någon Pixies-låt”, säger Kricke spydigt.
“Jag tycker deras hit-låt är kanon”, säger Larry.
“Monkey Gone To Heaven”, fyller Bie i.
“Jag skulle ha velat skriva den där låten som är på den där spagetti-westernplattan”, säger Kricke. “Den där med trumpetstötar i början”. (Börjar nynna låten med trumpetarrangemang och allt!). “The Themes Of Morricone”.
Docenterna har gjort några promo-videos till bl a “Alla Helgons Dag”, “Puss” och “Förbannat kall”. Jag frågar vad de tycker om videos som medie.
“Nu är det billigt så nu är det bra”, menar Joppe. “Tidigare var det dyrt, då var det dåligt. Nu kan man i stort sett göra en VHS-video om man har en bra idé. Man kan iallafall göra en video för 5000 spänn. Det är rätt överkomligt för alla band. I början var det på gränsen. De som hade mycket pengar fick vara med i TV o s v. Nu finns det ju även fler kanaler, Super t ex så nu är det också ett bredare utbud”.

Engelska texter

Samtalet kommer in på ämnet stödgalor. Veckan innan medverkade Docenterna på en Amnesty-gala. Vad tycker då bandet om stödgalor i allmänhet?
“Det skall vara något seriöst”, tycker Joppe. “Amnesty är seriöst, sedan finns det en massa oseriösa tillställningar också. En del gör bara stödgalor för att få arrangera något, det är för jävligt. Då är det bättre att ta en spelning man får betalt för och skänka bort pengarna efteråt istället.”
“Just Amnesty ställer man gärna upp för”, säger Kricke. “ANC är också OK.”
“Fast det är svårt att veta med alla dessa organisationer som dyker upp till höger och vänster”, påpekar Bie. “Rätt som det är gör de bort sig. Man får väl använda sitt sunda förnuft. Vissa hjälporganisationer t ex, har ett lovvärt syfte. Men när man får reda på att 90% av intäkterna går till administrativa kostnader känns det meningslöst”.
“Sedan det att bara banden skall ställa upp gratis”, fortsätter Kricke. “Däremot tillkommer kostnader för anläggning, bilar, bussar etc.”
“Det skall ju bli en hel del pengar över”, inflikar Joppe. “Men det som är bra med Amnesty är att man vet att det görs någonting, man vet att de är seriösa. Jag skulle aldrig spela för Blå Fjädern eller vad fan det heter.”
“Eller en ANC-gala där Tomas Ledin & Lasse Berghagen kör sina senaste hits”, säger Larry. “OK, det kan dra in pengar men…”
“Men det är också ett jävla uppvisningsbehov”, säger Joppe irriterat. “Vad som skulle ge mer pengar vore om vi var 10:e spelning gav hela vårat gage. Inte skatta för någonting — rubbet går rakt in. Det vore bättre om artisterna gjorde så istället. Ta en spelning var, där det är högt gage, skänk pengarna. Sedan kan man sätta upp en lista på vilka svenska artister som bidragit med pengar.”
“Det är klart mycket ärligare”, fyller Bie i.
“Lasse Berghagen & Lill-Babs vill synas i TV-rutan”, fräser Joppe. “Det är därför de ställer upp enbart… Satan!”
Vi byter ämne. Jag frågar varför inte Docenterna, som alla andra stora svenska rockorkestrar, spelat in en engelskspråkig LP och försökt sig på en karriär utomlands.
(Stort skratt)
“Vet inte”, svarar Bie. “Jag skulle kanske kunna tänka mig det”.
“Vi har inte haft tid”, påpekar Joppe. “När Joppe & Larry skriver texter skriver de i svensk rocktradition, vilket är ganska så unikt idag”, fortsätter Bie. “Vi är väl inte direkt anti mot att göra det”, säger Kricke. “Men då skall det vara lite jobb med det hela. Man vet ju att de flesta misslyckas”.
“World wide release, vi har fått kontrakt med Virgin i England”, säger Bie lätt ironiskt.
“Många svenska band har haft rötter i svensk musiktradition och skrivit bra svenska texter”, inflikar jag. “Sedan har de tappat allt när de försöker överföra samma grej till engelska”.
“Sedan bygger de hela sin grej på det och så går det åt helvete”, tillägger Kricke. “Då kan man lika gärna lägga ner bandet.”
“Sedan är det skillnad på stor USA-lansering där så får har chans att lyckas, och den prylen Nomads och dom har gjort nere på kontinenten.”, menar Larry. “De har en stor publik för att deras musik är, och har alltid varit, internationell.”
“Vi skulle aldrig försöka amerikanisera oss. Vi skulle köra vår grej, vill de ha det så OK, det är ju bara kul”, tycker Kricke.
“Anledningen till att de förlorar sin själ är att de blir styrda av skivbolaget”, fortsätter Joppe. “Låter man sig styras tappar man själen, det är bara så. Jag skulle kunna tänka mig att gå med på mycket, men inte tappa det vi håller på med nu. Jag skulle t ex kunna tänka mig att skriva texter på en blandning av Engelska-Spanska-Franska-Svenska. Vill de ha det får de köpa det.”
“Tyska?”, undrar Bie.
“Nej, tyska kan jag inte”, svarar Joppe.
“Men du kan alla andra språk?”, frågar Kricke ironiskt.
“Jag kan franska och engelska tillräckligt för att plocka en fras här och där”, säger Joppe bestämt. “Det skulle vara kul. En sorts ny euro-super-pop.”
“EG-pop, eller vadå?”, undrar Magnus.
“Ja, precis”, skrattar Joppe och ger exempel på sina fantastiska språkkunskaper.
“Men det skulle liksom bli som när vi startade ’79”, menar Larry. “Bära alla prylar själv i trånga trappor. Lira för en hundring och en varm korv.”
Docenterna har väl under alla dessa år lirat i varenda hörn av landet. Vi frågar var landets bästa rock-scen finns.
“Som det är just nu finns den i Hultsfred och i Lund, för oss iallafall”, svarar Joppe.
“Uppsala också”, tillägger Larry.
“Hur mycket turnerar ni”, frågar Magnus.
“Just nu spelar vi på helgerna”, svarar Joppe. “Vi gör väl ca 50-60 spelningar per år — vilket är rätt mycket med tanke på att alla i bandet jobbar. Varje spelning tar ett dygn att genomföra, så det blir 50-60 dygn per år”.
Jag frågar om framtidsplaner för bandet.
“Som sagt, ny LP till våren — satsa på nya låtar”, säger Larry. “Men det kommer att dröja ett tag till.”
“Vi kommer säkert komma på någonting som stör vårt skivbolag inom de närmaste månaderna. Det är jag rätt övertygad om”, fortsätter Joppe.
“Stör vårt skivbolag?”, undrar Bie.
“Ja, någon idiotisk idé som de tycker att ‘va fan, så där kan man ju inte göra'”, svarar Joppe. “Det tror jag. Det är väl de närmaste planerna hittills”.
Något att tillägga New Kind Of Kicks läsare undrar jag.
“Jag tycker att det ni gör är i precis rätt anda, det där att göra fanzines”, säger Joppe. “Exakt det vi snackade om i början, om entusiasm och att göra saker själv.”
“Gör någonting!”, avslutar Bie.
Vi tackar för oss och beger oss till Videocaféet. En knapp timmes väntan, sedan är det showtime. Från inledande “Krig & Kärlek” till allsångslåten “Kvinnor” bjuds vi på ett pärlband av kanonlåtar av ett band som måste vara bland det bästa man kan se på en svensk rockscen idag.

New Kind Of Kicks utsända: Patrik Kenth & Magnus Kvist