Bara namnet Unter den Linden skapar en viss stämning. Tyskland faller in som första associationskälla, Berlin som andra, och sist men inte minst lite mysticism. Djupa och mörka känslor, förenkling av verkligheten för att förklara det svårbegripliga.

Ordet är expressionism, men det stämmer inte. Unter den Linden är i första hand namn på en gammal gata i Östberlin, och i andra hand namn på en grupp från Karlshamn bestående av Björn på gitarr, Leif likaså, Uffe på bas och den nya trummisen Joakim.
Där skulle jag kunna sluta eftersom min infallsvinkel inte håller, den djuphet och mysticism som omger namnet existerar inte. Men jag är inte ensam, den platta de gjorde i våras tillsammans med malmöbandet Att Som är just sådan. Många som hört skivan och sedermera sett bandet live på senare tid förstår inte att det är samma band. Det är aggressivare och råare nu, vilket kan bero på att sättningen är annorlunda. Tidigare fanns Christer med på synth och fiol, men nu kör man med klassisk rocksättning, två gitarrer, trummor och bas. Vad har egentligen hänt under de två åren som bandet existerat.
– Innan vi startade Unter den Linden spelade Uffe och jag i samma band. Då spelade vi larmig punk-pop i The Jams anda, säger Björn. Sen har utvecklingen gått från det till en mer komplicerad musik, och nu tillbaks till att vi spelar rockmusik. Många tror inte att vi är samma band som för ett halvår sen.
– Vad betyder den ändrade sättningen för musiken?
– Det blev så begränsat med Christer på slutet, fortsätter Björn. Vi blev tvungna att arrangera alla låtarna för en synth, och det blev inte bra. Det håller inte i längden att ha en synth som står och tjuter i alla lägen. Sen Leif kom med för några månader sen har musiken utvecklats lite mer efter det, lite råare, aggressivare och rakare.
Leif spelade tidigare med Att Som från Malmö, och har därigenom också haft ganska stor kontakt med Unter den Linden tidigare. Dels har de turnerat ihop, och dels spelade de in plattan ihop. Leif står dessutom som producent för plattan, och är med i Amaltheas styrelse.
Skivan har inte sålt speciellt bra, vilket enligt bandet beror på många anledningar. Det är en debutplatta, den är svårlyssnad, den har fått lite marknadsföring, skivor är dyrt osv osv. Men den har däremot fått bra recensioner från de recensenter som de bryr sig om.
– Vissa recensenter är ju mer eller mindre pajaser, och är inte värda att ta på allvar, exempelvis Erik HörnefeltExpressen, menar Björn, medan då andra är väldigt bra.
– Det är klart att man gör skillnad på vem det är som skriver det, fyller Leif i. Britta Svensson som recenserar, i Hi-Fi Musik tycker jag är bra. När hon recenserade vår platta kom hon med synpunkter som vi inte ens själva hade tänkt på, och då har en recension en funktion att fylla. Det blir mer än en köpguide “köp den, men inte den”. Givetvis blir det yrket som alla andra, det bara ramlar in plattor som inte recensenten har en aning om varifrån de kommer. Till sist hinner han inte lyssna på dem…
– Den här nya tidningen Recension är ju bara skit, fortsätter Björn. Då är det roligare att läsa en recension i ett Fanzines, därför att de skriver om en platta bara för att de verkligen vill göra det. De är ofta mycket friare. De stora tidningarna skriver vad man väntar sig av dem, vissa plattor, som exempelvis Ulf Lundell eller Bruce Springsteen, vågar de inte skriva ner på grund av att deras läsekrets inte väntar sig det. Det blir korrumperat…
Plattan har inte sålt bra och det kommer inte mycket folk på spelningarna. Under den Linden är inga proffs, de kallar sig själva glada amatörer som vill visa andra att det inte är svårare att spela än att skaffa sig en gitarr och sätta igång, och som till det civila antingen är arbetslösa eller gör lumpen.
Texterna skrivs av Björn, och det är aldrig ont om sådana…
– Jag skriver om det som känns angeläget för mig. Det handlar om våld, kärlek och politik i de flesta fall, men utan att säga det rakt ut. Jag vill inte skriva rakt, det ska kunna tolkas på olika sätt. En text om videovåld utan att nämna det ordet. Sen ska detta då understrykas med musiken på olika sätt. Aggressivitet på rätt ställe, och lugnare partier när det ska vara det.
– Jag tror bra texter kan påverka folk positivt. Folk reagerar ju i vissa fall positivt på bra musik med dåliga texter. Och om då texten har något att ge tror jag folk tar det till sig. Det gäller att säga saker på ett sätt så att det tränger in i deras verklighet, säger Leif. Om man säger “det svälter barn i Indien” så skiter folk i det. Men om man lyckas säga samma sak på ett sätt så att det berör dem, kan det ha en positiv inverkan.
I samband med att skivan kom, och Rockslagsfestivalen i somras, skrevs det en del om bandet. Man fick en känsla av att de var på gång, men sen hände inte mycket. Själva tycker de att de har haft gått om spelningar, men de tror också att de kunde haft fler. Viljan att komma längre har hittills inte varit densamma som att jobba för det. De har en manager som fixar spelningar åt dem, eftersom de inte vill vara allfixare själva.
– Musiken blir lidande om vi skulle fixa allt själva, menar Leif. Om vi skulle fixa spelningar, bära alla sakerna, fixa sovställen osv, skulle det ta allt för mycket av den energin vi behöver för att spela.
– Det ryktas om en ny platta. Kommer det att innebära att ni satsar för fullt?
– Vi vill göra en platta, men det hänger på Amalthea, säger Leif. Om dom anser sig ha råd att göra en platta med oss kommer vi att göra den. I annat fall blir vi tvungna att söka oss till ett annat bolag. Men jag tror att vi kommer att få göra plattan, om inte på Amalthea, så på något annat bolag. Och det kommer att innebära en satsning.
– Är målet att bli yrkesmusiker?
– Visst, det är dit vi strävar, men inte till vilket pris som helst, säger Björn. Vi vill inte ändra vår spelstil för att bli kommersiellt gångbara. Nackdelen med att ha musiken som ett yrke är att man lätt får en yrkesattityd, det blir som vilket jobb som helst. Man blir tvungen att ta vilka spelningar som helst för att överleva. På de två till tre månaderna man är ute om året måste man tjäna in sitt livsupphälle, och då kan man inte välja bland spelningarna.
– Vad är det för spelningar ni inte vill ha?
– Vi har råkat ut för en del taskiga arrangörer, menar Leif, och till dom ställena vill vi inte återvända. Vi spelar mest hos olika musikföreningar, och de är amatörer som vi. Inom en musikförening finns det ingen direktör som bestämmer allt, och då uppkommer det ofta missförstånd. De har inget PA, eller så har de inte ordnat sovställen, vissa gånger har vi inte ens fått det gage vi blivit lovade. Sånt händer om man inte har kontrakt. Det är ofta vi som får ta skulden för att inte de sköter sig. De klagar på oss för att inte folk kommer, men själva har de inte ens satt upp affischerna. Sen vill vi inte stödspela för politiska arrangemang, det tackar vi konsekvent nej till.
Gagerna för ett band i stil med Unter den Linden ligger ofta väldigt lågt. De flesta får nöja sig med att överhuvudtaget få komma ut och spela. Men omkostnaderna är inte alltid lika små, instrument måste man ha, liksom förstärkare. För att hålla kostnaderna nere har dom inte skaffat sig något eget PA-system, vilket dom anser vara onödigt. Gagerna blir inte högre om de har eget PA med sig, och dom blir inte lägre om dom inte har det. Har man inget PA slippar man dessutom dyra transportkostnader i form av att hyra buss. Överhuvudtaget blir det enklare och billigare att åka ut och spela.
– Den enda fördelen med ett eget PA är att man vet att man alltid kan få ett bra ljud. Men på de flesta ställen har de PA, eller så kan de skaffa ett, och då kan man oftast få ett bra ljud också, säger Leif. Ska man ha ett bra PA kostar det mellan 50.000 och 100.000:-, och det är det inte värt. Visst kan man skaffa det, men då får man också ta varenda spelning man kan få. Underjordiska Lyxorkestern gjorde det, och nu kan de inte neka en spelning. Det är bara att välja…
– Sen är inte det där vår pryl, fortsätter Björn. Vi är musiker, inte tekniker…
Bandet spelar in på Amalthea i Malmö, därför att bolaget vill bredda sitt utbud. Och när det gäller om Amalthea inte kan göra en ny platta med dem, kom vi in på skivbolagstillhörigheten. Valet att välja är inte svårt, men det är inte alltid man har möjlighet till det.
– Av rent politiska orsaker tycker jag det är schysstare med de icke-kommersiella bolagen, hävdar Leif. Det är ärligare både mot de som köper skivorna och mot de som gör dem. Vinsten från Mikael Wiehes och Dan Hylanders skivor går till att ge ut andra skivor, skivor som kanske inte kommer att sälja. Och det är där vi ligger i kläm. Bolaget har bara råd med att ge ut ett visst antal skivor som inte säljer, och då gäller det att prioritera vissa grupper. Just nu är vi fyra grupper som vill göra en LP, men bolaget har kanske bara råd med två. Men om vi säger så här. Om inte Amalthea kan göra en platta med oss, kommer vi att försöka någon annanstans. Och då försöker vi först hos de icke-kommersiella , och går inte det har vi inte mycket val. Men då handlar det framför allt om att få ett bra kontrakt, rent juridiskt, så att de inte kan blåsa en. Och det där gäller ju arrangörer med, till en början söker man sig till bra arrangörer, och vill inte de ha en får man ta de dåliga.
– Ni har inte något kontrakt med Amalthea, vilken anknytning har ni till dem nu? Hjälper de er rent ekonomiskt?
– Vi får en viss hjälp när det gäller att bekosta studiotid. Den sista tapen gjorde vi i en 24-kanals studio, och det kostar en del pengar. Men vi är ganska snabba i studion, menar Leif. Det händer, som på plattan, att vi gör vissa pålägg, men i normala fall kör vi rakt in. På med bandspelaren och köra. Plattan gjorde vi på 15 dagar inklusive mixning. Vi jobbar nog inte som andra grupper. Jag tror inte det är bra att repa in exempelvis 12 låtar och sen sätta dem på platta, då är de inte aktuella längre. Man ska ta de senaste låtarna man har, de som inte ens är färdiga, och göra dem färdiga i studion. Då blir det bäst.
Unter den Linden har utvecklats från något enkelt till något mer komplicerat och sen tillbaka till det enkla, men bra, igen. Det handlar mer än någonsin om rock ‘n’ roll, inte i dess klassiska bemärkelse, men känslomässigt. De som kommit denna kväll för att lyssna på de djupa och känslosamma tongångarna gruppen fått stämpeln på sig att spela, höll öronen stängda. En viss besvikelse hörde jag från några håll, men å andra sidan fanns det en glad och dansande publik också. De som följt bandet i dess utveckling och visste vad de skulle få för pengarna. De som visste att inte Unter den Linden spelar den “svartsynta ungdomsrock” som vissa kritiker hävdade att de gjorde på plattan.
Bandet avslutade sitt “gigg” med Neil Youngs “Hey hey, My my, rock ‘n’ roll will never die…”