Vi ska i denna artikel ta oss en titt på tre av Linköpings arrangerande musikföreningar; Jazzclub Complete Communion, Rock d’Amour och Linköpings Nya Musikforum. Tre likartade föreningar med likartad målsättning, i en medelstor svensk stad.

Det finns fler musikföreningar än dessa i Linköping, bl.a punkföreningen Fanx och jazzföreningen Great Jazz Club, men vi har valt att skriva om de förstnämnda, pga deras gemensamma intentioner.
Många i Linköping känner till föreningarna, men få tar sig till deras arrangemang. Ta t.ex Musikforums poesiaftnar som lockar tio personer, varav åtta är kompisar till diktläsaren. Eller JCC:s konserter med moderna, experimentella (nåja) jazzgrupper i Folkets Park, en halvmil från centrum – på torsdagar dessutom, som drar 60–70 människor. Lars Persson i JCC säger:
– Vi måste ta hit musik som ingen annan vill ta hit! Vår uppgift är att lära publiken vad som är bra musik. Men för att nå publiken måste vi ibland locka den med lite mer kända, kommersiella band, så att de senare kommer på lite mer udda musik, och lär sig förstå rötterna till modern musik.
Det är alltså fråga om rena förlustarrangemang. Men klarar föreningarna av detta i längden?
Ja, det är frågan. Vad det gäller JCC och Musikforum får de kommunala bidrag på vardera ca 40000:-/år + att de till varje arrangemang gör en rundfrågning bland stadens studieförbund om deras intresse att hjälpa till ekonomiskt. Oftast blir de positivt bemötta. De båda föreningarna har ju ett gammalt förflutet och väl inarbetat förtroende hos olika instanser i Linköping.
Rock d ‘Amour däremot verkar ha det lite mera motigt. Det är ju en relativt nystartad förening och får blott ett ynka bidrag på 8000:-/år, men där har kommunen “gått in” och ställer upp med en lokal, kallad Grottan, med en del praktiska svårigheter som följd (se exemplet i föregående artikel). Jämför man med Linköpings Orkesterförening, som får 160000:- i årsanslag till totalt sex konserter + att staden dessutom satsar stora summor pengar i Norrköpings Orkesterförening, blir det hela en smula skevt. Men här tangerar man bara andra kommuners fördelning av kulturanslagen.
Lars-Ola Johansson, Kulturnämndens ordförande, tillika tjänsteman i kommunen, säger:
– Det är politikerna som bestämmer i slutändan. Vill de satsa på klassisk musik, ja, då blir det så. Linköpings Orkesterförening kräver större pengar – det är dyrt med solister, och sedan måste man betala extraknäckande regionsmusiker. En svårighet är ju att det blivit väldigt professionaliserat. Detta har i sin tur “låst” pengarna.
– Det är dessutom en lång historia bakom riktlinjerna för fördelningen av anslagen, men jag tycker att man får se över dem i framtiden. Det skulle behövas, men politikerna är försiktiga när det gäller det nya.

Gemensamt för de tre föreningarna är att de vill satsa på udda, men bra musik. De tar alltså det kulturella ansvaret för att den här typen av musik ska finnas i Linköping. Sen om det handlar om folkmusik, rock, jazz eller ens diktläsning, är i det här sammanhanget ointressant.
– Ja, jag vet inte om jag vill att Kulturnämnden t.ex ska bestämma vilka arrangemang kommunen ska satsa på. De kör sina arrangemang på sommaren, det är allt, säger Peter Törnqvist i Musikforum.

Hur är föreningarna uppbyggda?
Ja, här hittar man också stora likheter. Var och en av föreningarna har en styrelse på ungefär sju personer, och det är dessa sju som står bakom arrangemangen.
Ingen förening har någon verksamhet vid sidan om konserterna, delvis beroende på att alla tre helt saknar egna lokaler. De tjusiga lokalerna i Arbis , Musikforums tillhåll, tillhör kommunen, som driver fritidsgård där. Sedan kan ju kommunen tillgodoräkna sig MF:s utbud av folkmusik, vismusik och annan liknande verksamhet.
Detsamma gäller Folkets Park, vars chef gynnas av de jazzarrangemang JCC driver i Cupolens Festvåning i parken.

Föreningarna har alltså inte knutit till sig några musikgrupper. Inte än. Rock d’Amour vill göra det, men har otroliga svårigheter med att få tag på vettiga lokaler för ändamålet. Tills vidare får de nöja sig med att vara kommunens alibi för rockmusik.
De som är aktiva i Rock d’Amour är alla unga och har startat föreningen på helt eget initiativ. Förmodligen hade det hjälpt dem en smula, om de startat verksamheten i någon av de andra två föreningarna, för att sedan utgöra en falang, eller bryta sig ur.
Musikforum verkar vara lite stagnerad. De sju aktiva trivs rätt bra med föreningen som den är. Man jobbar rutinmässigt och använder sig av sina egna erfarenheter skapade efter fem år som arrangerande förening.
De träffas hemma hos någon, äter lite, myser lite – och sen är strukturen för den närmaste framtiden klar. Enkelt och lättarbetat.
Men, det finns ett orosmoln på himlen. Peter förklarar:
– Som det är nu, ligger snittåldern på de aktiva kring 30 år. Vi skulle alltså behöva få in nya, yngre människor i föreningen, som kan ta vid om vi skulle lägga av.
Men som kungen sa, 30 år är ju ingen ålder!

I JCC har det funnits musikgrupper. De hade studiecirklar i fri improvisation på 70-talet, men sen blev det strul med studieförbundet, och där stannade det.
För övrigt verkar JCC-folket, f.n sju personer, vara ganska nöjda med verksamheten, som även inbegriper två timmars betald tid i närradion, under rubriken “Lassar som jazzar“.

Föreningarna jobbar alltså på var sitt håll i Linköping, utan egna lokaler, på olika kvällar i veckan. Varför inte gå samman?
Det har funnits, och finns planer på ett alternativhus i centrum, kallad föreningen Huset, bestående av i sin tur olika sammanslutningar typ Folkkampanjen, JCC, NMF m.fl. Man hade den övergivna brandstationen som tänkbar gemensam lokal, men kommunen menade på att pensionärerna i stan hellre borde ha den. Så där rök den!
Planerna med Huset är det mest seriösa försöket till samgående hittills, men det har ännu inte lett till så mycket.
JCC hade tänkt utnyttja Arbis lokaler mitt i centrum, men där ville man inte ha upp JCC:s stora flygel på scenen, så när medlemmarna i JCC såg för sitt inre hur någon extatisk rocksångare med Jagger-komplex, kunde komma att använda flygeln som ett redskap för sina ekvilibristiska övningar, backade de ur.

Rock d’Amour är mycket positiva till någon form av samgående, i alla fall när det gäller lokaler. De vill dessutom ha repetitionslokaler för att kunna få in mer aktiva i föreningen.

En annan viktig del föreningarna har gemensamt, är svårigheterna att nå ut till allmänheten med information. Det är ju förbjudet att affischera på husväggar, teleskåp och träd och det är för dyrt att annonsera i dagspressen.
Kvar finns Skådebanan, som ger ut ett litet A5-häfte med en massa information om vad som händer i Linköping. Men det förslår inte så långt.
Ett talande exempel på hur svårt informationsproblemet är, var när kommunen själv i höstas ställde till med ett stort Ny-musik-arrangemang i dagarna tio. Plötsligt märkte de att de inte kunde hänga affischerna någonstans, och att det kostade massor med annonser. Så nu kommer Lars-Ola Johanssons sex år gamla anslagstavlediskussion att aktualiseras igen. Förra gången försvann den i byråkratin.

Alltså, svårigheter blandat med entusiasm och rutin i Linköping.
Kanske skulle många problem kunna lösas om föreningarna, med så många beröringspunkter, gick samman. Det skulle därigenom innebära större chans till att få tag i gemensamma funktionsdugliga lokaler (Arbis inrymmer en fin gammal danssalong, men med ett eko som i en kyrka) , gemensamma annonser, utbyte av erfarenheter – bättre kontakter med viktiga personer, större möjligheter att driva eget fik mm.
Inget är omöjligt.