Många tror nog att Stakka Bo (om någon jävel till säger “Stakkars Bo”, smäller det) är en produkt. Att Johan Renck är en akademiker som bestämt sig för att “musik verkar kul, det ska jag testa”.
Det stämmer inte.

Liksom de flesta andra i musiksvängen har han gått igenom sina replokals-år. Börjat med punk (“kul och kravfritt”) och lirat ska (“det fanns ett stilelement som jag gillade”). Skivdebut gjorde han med bandet Stormbringer, ett “jävligt äckligt hårdrockband”. Bandet gjorde en demo, fick bra recensioner i Kerrang! och hamnade på en engelsk samlings-platta.
I slutet på 80-talet spelade han med Stakka Homes Bumba Clot.
— Vi lät som någon sorts Rage Against The Machine med ragga och Ministry-inslag. Vi var ett live-konceptband och bestämde oss för att bara göra två spelningar. Sista spelningen på Melody i Stockholm hade vi eldslukare och ryska elitgymnaster på scen. Vi försökte ragga upp en ko (Stakkars Ko!/red) att ha med, helt sanslöst. Vi var tre sångare: Pat Scab, från Teddybears, jag och Pontus Djanaieff, från Hassan. Pontus och Patte hade tröjor med varsitt stort K på, och jag stod i mitten och hade en tröja med ett U. Vi var skitbra, faktiskt. Våran hit hette “If There’s a German In The House, Don’t Mention The War”.
Efter den sista spelningen kom E-Type fram till Johan och ville att dom skulle göra någonting ihop. Projektet E-Type & Stakka B höll i ett halvår och resulterade i två singlar som “inte direkt satte världen i brand”. Var för sig har det som bekant gått bättre.

Upplever du någon tävling er emellan, vem som ska sälja mest?
—Jag känner inte så i alla fall. Jag hade definitivt känt det om vi hade rört oss i samma musikaliska territorium, men han gör ju liksom hitlistemusik, och det säljer ju. Jag tycker det han gör är jävligt dåligt, men det är för att jag inte gillar den sortens musik. Men han är en begåvad låtskrivare och väldigt målmedveten.
Det skrivs väldigt mycket om din image, hur ser du på det? Är det som Gessle sa, en artists skyldighet att förnya sig hela tiden?
— Jag gillar så’nt. Tycker att det känns naturligt. Jag ser mig själv som artist och när jag gör musik och den ska förmedlas, så är ju det visuella en del av det. Jag vill att paketet ska bli rätt, det är väldigt viktigt. Det är ingenting jag sitter och skriver små lappar om hemma och planerar, det kommer av sig självt. Om det är något band eller någon artist jag gillar, så är det musiken och det dom sjunger om som jag fastnar för i första hand. Men jag gillar också att det finns någonting bakom, som jag inte riktigt vet vad det är. Ser dom dessutom coola ut, så köper man hela paketet.
På 70- och 80-talet sas det att “det går väl att sälja skivor fast man har jeans och t-shirt”.
— Så har det aldrig funkat. Musik är mycket mer än ljud och ord, det är en stor jävla amöba som måste sitta rätt. Om jag gör en låt som är på ett visst sätt, då vill jag ha kläder som hör ihop, om man nu ska dra det till sin spets.
Känns det inte stressigt att behöva vara “rätt” hela tiden?
— Nej, för fan. Jag känner inte så, för jag vet att jag är rätt i alla fall, ha ha. Det låter kanske kaxigt, men då är jag väl det. Att det blev så stor grej medialt beror väl på att dom inte hade någon annan att skriva om. Jag fick bli “trend-killen nummer ett”, “klädernas kille” bla bla. Men jag tycker det är en piss-grej…
Som av en händelse glider Bosse, Johans foto-koordinator, in just då och vill vara med. Fotografen Ryno bjuder frikostigt på både ljummet kranvatten och en cola-burk att dela på tre, och börjar prata om plåtning, så han och Bosse går iväg.
Vi fortsätter att prata om imagens betydelse. Johan nämner Broder Daniel som ett exempel på ett band som förstått det här med visuell framtoning.
— Jag hatade dom ända tills häromda’n då jag kom på att dom är skitbra. Jag tyckte dom var töntiga små göteborgare som försökte leka engelskt popband, men så kom jag på att dom är asbra. “Luke Skywalker” är verkligen ett mästerverk. Image-mässigt är dom väl sådär, men det är ett coolt band. Teddybears är också det.
Ge ett exempel på något som inte fungerar.
— 95 procent är dåligt i dag. Fan, man har chansen att göra så mycket, varför gör man inte det? Om man nu gör musik och vill uttrycka någonting, kan man väl använda alla kanaler som finns. Nästan alla svenska artister är dåliga på det – lite balla designerkläder och en kul mössa, det räcker inte, det är en trovärdighetsfråga. Men jag blir så trött när alla ska prata om mode med mig. Alla förväntar sig en analys av varför jag ser ut som jag gör. Låt mig vara som jag är. Du får ett paket, ta det du gillar och behåll det, skit i det andra.
Men vi är ju inte så spännande i Sverige. Vi är någon sorts produkt av “folkhemmet”, och dom artister som står för någonting spännande och trovärdigt är ofta av invandrarbakgrund och har någonting som inte är lika konkret.
— Ja, det är konstigt, för utomlands har man ju sina band som man höjer till skyarna och tycker är skitbra. Finns det något svenskt band som har höjts till skyarna? Det skulle vara Kent, och vad är revolutionerande med dom? Jo, att dom gör rätt bra indie-musik och sjunger den på svenska.
Och att dom röjer rätt bra, säger jag.
— Kent? Tveksamt om dom killarna skulle spöa mig i en tävling, ha ha, men bortsett från det: det finns ingen respekt för svenska artister. Alla jämförs med utländska förebilder, som dom visserligen ofta har. Men vad ska man göra? Alla har MTV, radio och skivspelare hemma, man kan inte frikoppla sig från det.
Vi kommer in på hur man ser på svensk musik i utlandet: en syntes av porrfilm, ABBA och Björn Borg. Alla tampas med samma problem, framför allt i England: man är camp, kitsch och lite kul.
— När jag var i London och träffade St Etienne, som gör en remix på singeln, så frågade dom vad låten hette. “The Great Blondino”, svarade jag och dom vek sig av skratt. “Fy fan vad fyndigt och roligt”. Ja men det finns en bakgrund.”Ja, ja skit i det”. Det är ett problem alla svenska band har där, även jag. “Kul, en lång kille och en kort kille”. Jag hamnade snäppet över euro-svängen och det mest oseriösa, men det var ingen som på allvar kollade vad det var frågan om.
Här hemma gjorde man det. Det var mycket Stakka Bo ett tag. Du hamnade i det här “artist med åsikt”-facket och skulle uttala dig om allt från EU till ränteläget. Ångrar du att du ställde upp?
— Nja, det är en nybörjargrej. Varje gång dom ringde och ville att jag skulle vara med i något TV-program eller tidning, tyckte jag visst, fan vad kul, och det var fel. Jag ångrar inget, det var en del av min utbildning. Men nu är det slut. När det är ett undantag att någon frågar något om en text, då är det snett. Handlar det om musik och om mig som artist känns det relevant, annars inte.
Jag vinklar raskt mitt block så att han inte ska se alla frågor om Camilla och fri sex, och allt vad jag har, och frågar istället om texterna på nya albumet The Great Blondino (SONET).
— De handlar om mig allihop, 25 procent som jag är, 25 procent som jag vill vara, 25 procent hur jag borde vara och så kanske 25 procent hur andra ser mig. Det är därför den heter The Great Blondino, som är en fantasifigur som är jag, men kanske ändå inte jag. Förra skivans texter var så meningslösa. Jag skrev om att “vi människor är ena konstiga prickar”, rätt roligt och rätt okej, men jag kom på att texterna måste beröra nån jävel och då måste jag skriva om själv, och hoppas att någon kan relatera till det. Jag kan inte beröra någon med en låt att vi är cyniska människor.
Hur ser du på Supermarket idag?
— Jag gillar den inte alls, kan inte lyssna på den. Det finns en låt, “People”, som är rätt skön, resten hatar jag. Men det är väl naturligt. Plattan har levt väldigt länge i och med att vi först fick en hit i Sverige, sedan Danmark, sedan Tyskland och England och så vidare. Det blev jobbigt att sitta och förklara gång på gång “Here We Go” handlar om. Jag ville bara hem och göra en ny skiva.
Och så gjorde du det. Hur skiljer sig skivorna från varandra?
— Förra plattan började med att jag och Jonas von der Burg, som är en gammal barndomskamrad lattjade i studion och gjorde lite låtar på kul du vet: “det här låter som Stereo MC’s, fan vad häftigt”, utan en tanke på att det skulle bli en skiva. Vilket var bra för jag jag fick lära mig att göra “min egen grej”. När “Here We Go” blev en hit skulle vi plötsligt göra en hel platta och svängde ihop fem låtar i samma anda, som kändes jävligt tråkiga. Vi gjorde inte låtarna för vår egen skull. Sedan gick det två år, och jag “blev” artist. Det var liksom dags att fråga sig själv “vad håller jag på med” – jag gör musik, och det är någonting som ska komma från mig själv, någonting jag själv gillar. Förra gången tillfredsställde vi ett behov, den här gången tillfredsställer vi bara oss själva. Vi frågar oss inte “är det här bra eller dåligt”. Förmodligen är det bra eftersom vi gör det – en självförtroendegrej.
Johan berättar att det var jobbigt att slutföra Supermarket, att han och Jonas von ler Burg gled isär när den var klar. Han bestämde sig för att göra nästa skiva med någon annan producent.
När det väl var dags att spela in uppföljaren var Jonas i alla fall med, trots att Johan var tveksam.
— Jag trodde aldrig att han skulle vara inne på samma musikaliska spår jag, men det visade sig att vi hade exakt samma inställning till Supermarket och det vi skulle göra. Vi har inte bråkat en enda gång. Dels för att vi respekterar varandra, dels för att han vet att om jag säger “så här blir det”, så blir det så. Men framför allt för att det inte har funnits någon orsak till bråk. Vi var nästan obehagligt överens, vi sa samma sak i munnen på varann.
The Great Blondino är en mer eftertänksam platta, inte så “uppåt”.
— Nä, men det var parameter ett, för jag är ingen glad kille, inte Jonas heller. Om folk inte kan acceptera det finns det inget jag kan göra. Jag kan inte fortsätta att vara den här uppåtsnubben, och stå för en attityd som jag inte gillar. Det var jobbigt att sitta i TV och få höra “du verkar vara den värsta tjo och tjim-killen, fan, vad ni är roliga”. Jaha…
Så du upplevde framgången som jobbig?
— Ja, lite var det väl så. Livespelningarna var otroligt kul. Vi gjorde 120 spelningar på ett år runt om i Europa och det funkade bra, med mycket jam och hyss och sådär. Det var de sista fem månaderna som gjorde att helhetsintrycket blev negativt, samtidigt som det fick mig att förstå att jag måste göra min egen pryl.
Hur kom Oskar in i bilden och varför försvann han?
—Jag kände honom sedan tidigare och tyckte att han var en bra snubbe och tänkte att han får gästa på en låt. Vi höll på med “Here We Go” just då, och han kom in och rappade. Det kändes kul, så det slutade med att han var med på fem, sex spår. Det kan också vara så att jag tyckte att det var skönt att ha med någon, så att jag slapp fronta själv. Kanske för att jag inte gillade det vi höll på med. Det kan vara en efterkonstruktion, jag vet inte. Han är bra på alla sätt, bra på scen och jävligt musikalisk, så det kändes helt naturligt när vi höll på med den typen av musik. När vi gjorde den nya skivan, som är helt annorlunda, föll det sig lika naturligt att han inte var med, han är mer inne på hiphop och har dessutom sitt eget band – Sherlock – som håller på med en platta. Vi har inte ens behövt snacka om det.
Hur tacklar du de förväntningar som måste finnas?
— Jag tänker inte på dem. Vi kommer inte att få någon “Here We Go”-hit, jag tror snarare att vi har gjort en “LP”, som folk kan gilla och ta till sig. Det är fortfarande klubbmusik, kanske mer än förra skivan. Mindre dance och mer bilder, mer suggestivt och vackert. Bättre musik, mer låtar. Rap-elementet finns bara på en låt.
Det är en större apparat nu. Plattan får Europa-release i januari.
— Ja, jag har varit i London i omgångar och talat med “Polygram International co-ordinators”, och så’n skit. Jävligt segt. Men det är skönt att allting släpps som ett paket, så man kan åka runt och göra promotion i ett svep. Förra gången var det lite nybyggaranda.
Du är något av en mini-Stenbeck. Du har eget skivbolag och har del i ett filmbolag som bland annat gör rock-videor. Är det något du ska ägna dig åt på heltid i framtiden?
— Jag är väldigt rastlös och gillar att ha lite för mycket att göra. Jag hoppar på det som är kul och hoppar av det som är tråkigt. Jag kanske skriver en bok eller ett filmmanus, jag vet inte. Jag har inte hängt upp mitt liv på om den här plattan blir en framgång eller inte. Jag är inte sån som person.
Har du något att tillägga?
— Det enda jag kan säga är att jag har gjort en platta som jag står för på alla sätt.