The Haunted är äntligen, efter tusen och en turer, åter aktuella med ett nytt album “The Haunted Made Me Do It”. Gitarristen Jensen berättar nästan allt för oss.

THE HAUNTED är förmodligen Sveriges ledande thrash metal-band, fastän det varit tyst om dem länge efter det att debuten kom 1998. Eller har det varit så tyst om dem? Turerna har varit många kring bandet. Först lämnade sångaren Peter Dolving bandet när de verkade stå på topp. Få var det då som fattade varför. Det såg ju så ljust ut för bandet. Pressen var nästan unisont lyriska. Efter ytterligare en tid försvann trummisen Adrian Erlandsson till Cradle of Filth. För oss utomstående verkade det som om det gått troll i The Haunted. Det som började så bra verkade helt plötsligt vara för bra för att det skulle vara sant. Det blev lite av Murphys lag kring The Haunted. Du vet, när alla jävligheter kommer stick i stäv. Nu verkar det dock som om de har rest sig igen på åtta, skakat av sig dammet från ringgolvet, rättat till handskarna och tar nya tag för att knocka världens thrash-älskare med ett nytt mastodontalbum.

När The Haunted debuterade gjorde de det som sagt med buller och bång men sedan kom det av sig lite. Med anledning av det snopna motstånd de mötte kunde jag inte undra om de någon gång kände att det höll på att gå åt helvete.

“När inget hände blev vi lika frustrerade som alla andra som kanske ville se oss live och så”

“Ja, självklart. Det var därför vi förlorade två medlemmar. Det var i ren frustration över vårt skivbolag. Vi kände inte att vi fick någon uppbackning alls och de bara körde över oss till höger och vänster med så många konstiga grejer så det var därför Peter (Dolving, red) lämnade oss i november 98. Marco (Aro – sång, red) kom ju inte med förrän i mars 99 och då försökte vi ett tag till med att skriva låtar men vi fick bara ett gig däremellan, på Dynamo. Vi var det enda bandet som fick sova i tält. De hade satsat alla pengar på att hyra en monstertruck med vårt och Morbid Angels namn på dörrarna. När Adrian (Erlandsson. red) slutade i juni, dagen efter Hultsfredgigget, då var det jävligt nära där. Så slängde de till oss den här USA-turnén med Testament och det var då Per (M Jensen – trummor, red) kom med som sessionmedlem.
När vi kom hem i början på september frågade han om han kunde vara med på heltid. Så då sa vi till oss själva: ‘Nu har vi en jävligt bra trummis, bra sångare så nu sätter vi fart igen’. Vi gick in i studion 1 december. När inget hände blev vi lika frustrerade som alla andra som kanske ville se oss live och så. Så nu hoppas vi att det skall gå bättre denna gången.”

“De [Earache] satsar väl hårdare nu men det var ju så inför första plattan också så du skall inte rop hej innan du är över bäcken.”

Så nu känner ni att Earache är hundra procent bakom er?
“Ja, nu är det mycket mer med intervjuer och press men jag vet inte om det beror på att Earache inte har några band kvar längre. De har ju i princip bara The Haunted, Cathedral och Morbid Angel. De satsar väl hårdare nu men det var ju så inför första plattan också så du skall inte ropa hej innan du är över bäcken.”
För mig verkar det som att det måste till en speciell person för att inte ge upp när allt går emot. “The Haunted” började bra med att lägga grunden men sedan tog det som sagt emot. Känns det som att ni har en grund att stå på inför nya albumet?
“Jo, det tycker jag. Vi gillar ju första plattan väldigt mycket fortfarande. Det livesettet vi kommer att kunna köra nu med låtar från dessa två plattor kommer att bli kanon. Vi är stolta över första plattan så vi ser att vi kommit upp en ny nivå med denna nya platta, även om vi har två nya medlemmar.”
The Haunted rönte stor medial uppmärksamhet när första plattan kom. Var och varannan plats blev de uppskrivna. Utifrån detta positiva mottagandet borde de har sålt lastbilslaster med skivor. Tydligen var det inte så enligt Jensen.
“Det är svårt att säga hur den gick för vi litar inte på Earaches siffror. Du kan ju se på de pengar du får in hur många du sålt men alla pengar som The Haunted tjänade har gått till att betala av At the Gates turnéskulder. Även om jag skrev 60% av materialet på första plattan så är det dit de gått, vilket också är helt åt helvete att de inte kan skilja på dessa två band. De påstår att ‘Slaugther Of The Souls’ (At the Gates sista album, red) har sålt 40 000 så då har väl vår sålt en 30 000.”
Har ni trots det strul som uppstod efter första albumet fortsatt känna att folket på gatorna är intresserade av The Haunted?
“Jo, det tycker jag. De undrar varför vi inte kommer på turné och så. Vi har ju inte ens turnerat i Europa och det är det märkligaste av allt eftersom vi bor i Europa. De frågar när vi kommer på turné, när nästa platta kommer och om vi skall lägga av. Detta har också stärkt oss att inte ge vika för de metoder som Earache använder. Vi har en platta till att göra efter ‘The Haunted Made Me Do It’ och sedan är vi fria från Earache. Vi har väl fem färdiga låtar nu och vi siktar på att spela in till försommaren nästa år. När den sedan kommer ut vet ju ingen men efter den, då jävlar skall det bli andra tag. Till deras fördel skall väl sägas att de varit konsekventa. De har ju behandlat alla sina band på liknande sätt. Se bara på senaste Napalm Death-plattan (‘Enemy Of The Music Business’ ute på Dream Catcher’, red) och vad texterna handlar om. Det är ju bara om Earache. Skivbranschen är nog den smutsigaste branschen du kan hålla på med. Alla skivbolag som är här för att tjäna pengar vet ju att musiker i denna stil är ju 18–20 år när det skriver på kontraktet. De repar ju vare sig de får betalt eller inte och det utnyttjar bolagen. Det finns ju ett skäl till att de flesta banden på Earache har lämnat bolaget efter kontraktsperioden gått ut. De var stora i början på nittiotalet men det var ju för att banden skrivit på för fyra eller fem plattor när de var mellan 16 och 20.”
Det är ju bara att se på hur de behandlade Entombed och Bolt Thrower efter det att de lämnade Earache. Det kom ju en del märkliga plattor då.
“Det räknar vi också med att det kommer. Det var ju två låtar de plockade bort från första plattan som vi trodde skulle komma på Japan-utgåvan. Det var de två tyngsta låtarna vi skrivit. Hade de varit med hade plattan förmodligen inte uppfattas som så hetsig, bara snabb. De tog bort dem för att de ville ha en snabb platta men inte dök de upp på Japanplattan. Dessa har de sparat till då vi inte ligger kvar så att de kan ge ut plattan igen med dem som bonus för att tjäna mer pengar.”

“De belägrade nästan hotellet dygnet runt som vi bodde på så med jämna mellanrum fick vi gå ut och skriva autografer och prata med dem på knacklig engelska en femton minuter i stöten”

Låt oss nu lämna denna sorgliga historia och gå in på något trevligare, som turligt nog inte utvecklade sig till en katastrof. Per ryktesväg har jag hört något om The Haunteds besök i Chile, något som tydligen inte utvecklades till vad jag trodde var ett mindre debacle. Det skulle visa sig att jag inte ens i min vildaste fantasi kunde föreställa mig de scener som mötte The Haunted i Santiagos centrum.
“Vi var nere och spelade med Immortal och Destruction i slutet på augusti. Vi skulle göra en autografsession inne i en skivaffär på den största gågatan i Santiagos centrum. Det är en stad med fyra miljoner invånare. Vi kommer dit, slussas in genom en annan ingång. Skivaffären är en tvåvåningsbutik så du kan se ner på första våningen och där, längst fram i publiken ser det ut som på Black Sabbaths första reunion gig, det är så trångt med folk. De släpper i alla fall in folk i grupper på fem och fem. Efter ett tag kommer polisen och avbryter det hela. Det står flera hundra utanför som inte kommer in. De ställer till med tumult. Så vi går in i det bakersta rummet, kravallpolisen kommer in och kör ut alla och vi stannar kvar i en kvart eller så. Vi slussas ut genom en utgång som vätter mot denna gågata och där står en van och väntar på att vi skall kliva in. De har spärrat av hela gatan och det står mc-poliser och väntar. Det är så jävla mycket med folk där för även den vanlige medborgaren handlar ju där. När vi dyker upp skriker alla, som om det var Backstreet Boys som var där. Då inser vi inte riktigt allvaret i det hela. Destructions sångare Schmier skall bara gå fram och ta i hand men de som står på andra sidan avgränsningen blir helt till sig så de välter killen som sitter på motorcykeln. Då dyker värsta sortens kravallstyrka upp till fots och bankar ner folk med batonger så vi glider in i vanen och fattar att detta är allvar. Vi kör iväg med poliseskort och så kommer vi till ett rödljus och står där i trettio, fyrtio sekunder och så hör vi ett ljud. Då kommer de springande efter oss. Då känns det som läge att köra. Det är ju kul att de är hängivna”
Hur tacklar man något sådant?
“Jag vet inte. Det var ju bara en engångsföreteelse. Hade det varit så varje dag hade det kanske varit något annat. Jag har ju hållit på att spela denna sortens musik i tretton år och vi alla närmar oss trettio så det är ju inte som att vi är sexton och överväldigas av någon sorts egotripp men det är ju bara kul. De belägrade nästan hotellet dygnet runt som vi bodde på så med jämna mellanrum fick vi gå ut och skriva autografer och prata med dem på knacklig engelska en femton minuter i stöten. De är ju där för att de uppskattar bandet så du får ta hand om dem.”

Det är ju i alla fall tur att de reagerade så att ni inte kommit ditt och ingen hade mött upp.
“Det hade ju varit lite jobbigt”, svarar Jensen och skrattar.
Redan första albumets omslag var stilrent. På senaste albumet finns det bilder i vänsterkanten på personer som ser ut att vara serie- och/eller massmördare. Med tanke på den debatt som pågår i USA och som just nu är än mer aktuell p g a av det stundade presidentvalet fanns det anledning att fråga om tanken bakom omslaget till senaste skivan. Finns det inte en risk att moralivrarna i USA sätter sig mot omslaget?
“Först och främst är ju all reklam bra reklam. Så det hade väl inte gjort så mycket. Jag tror inte att de hade kunnat censurera skivan heller för det finns ju inga uppmaningar eller så på den. Sen är det ju titeln och eftersom vi inte spelat i Sverige verkar det land det går bäst för oss i vara just USA. Vi spelar en ganska amerikansk variant av den thrash/döds-stilen vi har. Sedan är det ju presidentval där borta i år.”
Ja, det var det jag tänkte på och de utspel Al Gore gjort mot Hollywood. “Det är ju hans vicekandidat Joseph Lieberman som är moralens väktare men först har vi ju Al Gores fru Tipper, PMRC och Washington Wives och allt det, så det är väl en känga åt det hållet också. Rap får ju också skulden för allting i USA så det är också en liten känga åt det hållet.”
När vi diskuterade omslaget nämnde Jensen att titeln också är som en spark mot alla moralivrare i USA som letar sig svettiga efter syndabockar som inte finns där de letar utan istället så mycket närmare dem själva. Det är sjukt att ens nämna Hollywood, eller en enskild individ som Marilyn Manson, som katalysatorn för det upptrappade våld som då och då gör sig gällande i det amerikanska samhället när det cirkulerar närmare 250 miljoner vapen i samhället.
“Vapen skadar ju enligt statistiken mer i hemmet genom olyckor än vad de skyddar. Det är ju en förlegad lag. Det är ju som om vi skulle få gå omkring med svärd här bara för att vi var vikingar en gång i tiden. Det är ju vilda västern. När de skrev konstitutionen var det ju för att alla medborgare skulle ha vapen i fall det skulle komma en främmande makt eftersom det var ett så oberoende och fritt land och de kanske inte hade armé överallt. Det är ju så förlegat. Om alla har pistol så måste ju alla som gör inbrott ha pistol, för hur du än vrider och vänder på det görs det inbrott. Om alla som ägde hus hade stridsvagn skulle ju alla som gör inbrott skaffa sig stridsvagnar också, plus finns det stridsvagnar i huset tar ju brottslingarna dem. Det är ju så de kommer över vapen.”
Låt oss lämna detta infekterade ämnet för nu och istället ägna oss åt inspelningen av nya plattan “The Haunted Made Me Do It”. The Haunted har denna gång lämnat Studio Fredman och begivit sig söderut till kanske inte lika fagra Malmö för att spela in hos Berno.
“Jag var med i ett band som heter Seance och vi spelade in våra plattor där nere så jag känner ju Berno och det är en skitbra kille att jobba med, engagerad och så. Det var så jag kände honom. När vi jobbade med Fredman 1998 var han ju i smöret, vilket han fortfarande är men nu har ryktet spridit sig. Han jobbade inte så mycket, han lärde upp oss på knapparna – stop, rec och play, och sedan var han inte där eller så spelade han datorspel. Så när det väl drog ihop sig till mix när vi hade varit där de sex veckor vi hade blev det bråttom, ‘Nu får vi köra’. Halva plattan handlar ju om mixen och den gjorde vi på fyra dagar. Vi och vi, det var han som gjorde den. Han fick till och med åka ned på julafton, lämna familjen för att sitta där och ratta för att det skulle bli klart i tid.”
Så det var inte en fråga om att åka någon annanstans bara för att Fredman blivit så populär?
“Vi hade ju Adrian och Björlerbröderna i bandet ett tag och det var ju At the Gates som gjorde hans studio så om det är någon som har mer “rätt” att fortsätta spela in där var det ju vi med de rötter vi har där, istället för tre grekiska och arton bulgariska band, om du förstår vad jag menar. Vi kände att vi ville gå vidare och hitta något nytt. Sedan vet jag att Anders (Björler, red) inte var nöjd med hur ljudet, speciellt trumljudet blev. Det har vi lyckats med mycket bättre i Bernostudion. VI kommer nog att spela in i Berno även nästa gång. Per har ju nära hem till Köpenhamn då”.
Och där lämnar vi The Haunted för denna gången.