Med Joakim Thåström som frontman går det inte att misslyckas. Som konkret bevis för detta har vi sedan drygt två år Peace, Love and Pitbulls. Bandet som egentligen skulle ha blivit Thåströms tredje soloplatta, men i ett “havererat tillstånd” inkallades hjälp ifrån Richard Sporrong (gitarr) och Niklas Hell (Berg), samplingar och programmering. Metal Zones stjärnreporter utreder.

Peace, Love and Pitbulls är i sig ett mycket intressant band, men att intervjua Thåström utan att återgå till Ebba Grön och Imperiet är oundvikligt.
Mötespunkten var en pub i Vasastan där Thåström inledde med: “Jag har lite svårt att hantera fenomenet intervjuer. Men du är ju här för att bevisa motsatsen.”
Ehh, ja just det…
Lite bakgrund kan kanske behövas för en liten procent av Metal Zones läsare.
För drygt fem år sedan lämnade Thåström Sverige för Amsterdam, och den enda positiva saken enligt honom med det var att han där bildade Peace, Love and Pitbulls.
Sedan ett år tillbaka bor han i Köpenhamn (“nästan Sverige”) där han tillsammans med Hell byggt en demostudio där allt material bearbetas.
Dock ska det bli en “riktig” studio. Som det nämndes i inledningen så skulle P.L.Ps första självbetitlade platta blivit Thåströms tredje soloplatta, och faktum är att den andra soloplattan “Xplodera mig 2000” faktiskt har vissa industriella influenser.
Men att lanseras utomlands kräver ett anpassat gruppnamn. (Vem har inte hört engelsmän/amerikaner uttala Yngwie Malmsten utan att småle?)
Det kan verka som ett stort steg för en så pass etablerad artist som Thåström, dels namnbytet men framförallt en “ny” oetablerad musikform som industri, om begreppet tillåts.
Hur blev då reaktionerna då Peace, Love and Pitbulls startade?
— När den plattan kom för två år sedan var jag i ett sådant tillstånd att jag gav fullständigt fan i vad folk tyckte.
Folk blev ju chockade, inflikar jag.
— Okej, det var en hård platta. Men va fan, blev folk chockade? Den var kanske lite lätt obegriplig, men…
Att debuten var science fiction och cyberinfluerad, med blytuyng, hårdindustri gav de som väntat sig ytterligare Bellman-tolkningar en ordentlig spark i skrevet och placerade P.L.P som en kraft att räkna med i hela Europa och USA.
En inte helt ofarlig mission, med tanke på att Thåström nästan, eller var, nationalhelgon i Sverige…
— Något värre kan man inte råka ut för. Att bli kändis i Sverige. Det var bland det mest nedbrytande jag varit med om, rent mentalt.
Han hanterade situationen genom att fly sin väg samt: “Att dricka så mycket sprit som möjligt”.

Maskinmusik

Thåström har sysslat med musik ända sedan 1978 så min fråga blir om han saknar den sociala biten med ett band som träffas och repeterar regelbundet…
— Nej, vad fan! Jag har alltid hatat att repa, så det tycker jag bara är jävligt skönt att slippa. Det är enklare att sitta och traggla med en sampler, gitarr och en mikrofon.
Musiken utgår från maskinerna för det mesta men kan även byggas från ett gitarr-riff. Likaså kan de bestämma sig för att göra en låt i exempelvis 98 BPM (Beats Per Minute), eller arbeta efter ett namn.
Metodiskt men samtidigt lekfullt kan man kalla det. Och materialet bearbetas från första till absolut sista dagen, lager på lager av musikaliska målningar.

Texter

Du har skrivit över 150 publicerade texter, hur mycket har fallit bort?
— Jag kan ingen text utantill.
Konstigt nog förvånad utbrister Thåström:
— Du menar alltså att jag skrivit över 150 texter?!
Ja, minst. Jag har bärande bevis för det också. Jag testar minnet med att fråga från vilken låt “konstgjord energi” är citerad ur, lite paradoxalt, men…
Tystnad och eftertanke, inget svar. Jag bryter tystnaden med att svara:
— Från “Party”.
— Jaha, den gillade jag.
Ibland använder du dig av tyska. Warum?
— Aaahh… (som om han väntat på den frågan i ett par år) av samma anledning som man använder sig av engelska. Jag gillar tyska. Jag har aldrig läst tyska och jag kan ingen, men jag gillar band som använder sig av Tyska (Oomph!, KMFDM, etc). Det är det optimala språket för tung musik.
Sammanfattningsvis finns det alltid flera sätt att uppfatta texter.
— Jag har ingen riktig kontroll över vad jag gör rent textmässigt.

Nutid

Från det aktuella albumet “Red sonic underwear” utlovas diverse singlar och ommixningar. Först ut är “Animals”.
Ett bra singelval, dock ville bandet att “Warsaw” skulle varit den första, så den kan vi räkna med i framtiden.
— Niklas och jag har skrivit allt material till den här plattan. (undantaget “Warsaw” där även Sporrong är krediterad.)
Omslaget fick mig att associera till kommunism, från början en ungersk propagandaaffisch från 1917! När titeln var klar så ändrades den protesterande arbetarens (?) färg till röd. Thåström är dock inte kommunist, men definitivt till vänster. Och nej, det var inga kopplingar till kommunism. Det här var även det första album som det fanns för mycket material till, vilket bådar gott inför framtiden.

Folkhemmet

Har du liksom jag blivit väckt mitt i natten av att folk skriker/sjunger “800 grader”?
— Nej, (Thåström skrattar) men nästan. Sånt händer ju. Bussresor och sånt kan bli lite pinsamma.
Med Ebba Grön och Imperiet har du ju satt spår i en hel generation av ungdomar genom klädstil och politisk riktlinje. Kan detta även hända med P.L.P?
— Jag har svårt att bedöma det, men jag har svårt att tänka mig att vi skulle ha samma genomslagskraft för så många. Vi har inte räknat med, eller har ambitionerna att bli ett band som folk sjunger på gatorna. Det skulle funka, men har man gjort det en gång, så räcker det.
Undertecknad hoppas verkligen att P.L.P blir ett “sådant” band. Tänk er lyckan att höra exempelvis tjugo alkoholpåverkade tonårstjejer skråla vilken refräng som helst från “Red sonic underwear”…
Tills dess får vi skråla ensamma i våra lägenheter. Vår tid skall komma.