Misery Loves Co. bildades i januari 1993. Den här hösten kom deras självbetitlade fullängdsdebut med musik inspirerad av både dödsmetall, industri och dansmusik.
Metal Zones Bella Stenberg träffar dem innan deras sjätte och hittills största spelning, som förband till Joakim Thåströms band Peace, Love & Pitbulls på Cirkus i Stockholm.

— Vi bildades lite av en slump. Jag och Patrik (Wirén, sång och gitarr) snackade på krogen, och tyckte att det skulle vara kul att testa att göra något tillsammans, berättar gitarristen och programmeraren Örjan Örnkloo.

Båda har hållit på länge med musik. Patrik har tidigare sjungit med hårdrockband som Midas Touch och High-Tech Junkies, medan Örjan bland annat jobbat med programmering för Graham Lewis (Wire), vars mer techno-orienterade platta släpps i början av 1995.

— Vi gick in i studion helt utan förutfattade meningar, och började lite smått. John Cloud (bolaget MNW Zone) gillade oss, och vi fick med en låt på samlingsskivan “Extreme Close-Up”. Sedan fick vi kontrakt, säger Örjan.

Låten “Sonic Attack” fick mycket bra respons från musikjournalister, men Örjan har inte hört några kommentarer från “vanligt” folk.

— Jag vet inte varför vi fick så bra respons. Tur? Tja, det kanske var bra.

— Jag vet inte hur den sålde, men vi har fått positiva reaktioner därifrån också. Plattan ska också släppas i Europa, och i något land i Asien. Thailand, tror jag, säger Örjan.

Under sommaren kom sedan EP:n “Private Hell”, som fick ännu bättre mediarespons, och som även släpptes i vissa europeiska länder.

Tråkigt utan musiker

Örjan och Patrik skriver alla låtar tillsammans, och sitter i studion och spånar. När de spelar live har de dock tre killar till med sig.

— Det blir så trist med bara programmerade grejor och två personer live, tycker Örjan.

Misery har även funderat på att ha med ett helt band på platta, men de håller fortfarande på att prova sig fram. Den här kvällen är en av deras viktigaste hittills.

— Det är en bra grej. Thåströms publik borde kunna uppskatta det vi gör. Det finns väl någon slags samhörighet mellan musiken, även om jag personligen tycker att vi ligger otroligt långt från Thåström.

Vad tycker Misery egentligen om kvällens huvudband?

— Måste jag svara på det? Eller jo, jag tycker det är bra. Men… nu har tiden hunnit ikapp honom. På första plattan vad det nytt och oväntat, och det var lite själva grejen. Nu är det inte så, förklarar Örjan.

Namnet Misery Loves Co. valdes av en speciell anledning.

— Lite av grundidén med namnet var att komma bort från standard dödsmetall-namn. Det skulle vara något som gjorde att folk inte förstod vad det handlade om, säger Patrik, som gör det mesta av texterna.

— Vi bollar dem emellan oss också. Det är lite varierat vad de handlar om, säger Patrik och tystnar.

— De handlar om något slags utanförskap, men sammanfaller med musiken såtillvida att de är desperata. Aggressiva, kanske. Vi gör alltid musiken före texten, fortsätter Örjan.

— Därför är texten nästan alltid påverkad av musiken, säger Patrik.

Misery ska eventuellt göra en video till plattans första låt, “My Mind Still Speaks”, som i så fall kommer som singel i början av nästa år.

— Vi vill försöka hålla plattan levande, säger de.

Ministry Loves Co?

Vissa anser att Misery låter alltför likt industrimusikens pampar Ministry, och någon har till och med myntat uttrycket Ministry Loves Co.

— Vi har hört det några gånger, muttrar Örjan.

— Det var faktiskt vi som sa det först, upplyser Patrik.

Månntro att de ångrar sig nu?

— Man har olika referenser till musik, man hör det man kan själv i den. Det är mycket hårddrock över det vi gör, mycket gitarr. Vi gillar Ministry, men det finns mycket annat också.

— Om någon frågade hur vi lät, skulle jag kanske svara lite som Nine Inch Nails eller Peace, Love & Pitbulls också, för att folk ska få en uppfattning. Det säger rätt lite ändå, säger Patrik.

Några recensenter hittade förvånande nog även likheter med Metallica på singeln, men Patrik och Örjan enas om att facket man ska placera Misery i helt enkelt kallas “bra musik”.

— Man influeras av det man lyssnar på, death metal, industri och allt annat, förklarar Patrik, som tycker det är skönt med skivor där man inte kan konceptet redan efter låt ett, som deras egen. En låt där är till exempel tydligt hardcore-inspirerad.

— “The Only Way”. Det är vår Discharge-hyllning, skrattar killarna.

Att debuten är inspelad av en kille (Adam Kviman), och mixad av tre andra (Stefan Glaumann, Cybersankan, Thomas Hedqvist), i flera olika studios beror mest på slumpen.

Kviman var tvungen att fortsätta till Clawfinger, och sedan fortsatte det så. Vi var rädda att det skulle låta lite splittrat, men det gör det inte.

Egentligen skulle plattan kommit redan i våras, men så blev det inte.

— Vi hann inte spela in hela plattan på den tiden vi hade, sedan var det svårt att få ny studiotid, och sedan kom sommaren, som är en dötid.

Till sist, någon julhälsning till fansen?

— Först får vi väl skaffa fans, så vi har någon att hälsa till! skrattar Patrik. Han fingrar stressat på cigarettpaketet, som tömts under intervjuns lopp, men vägrar erkänna att han är nervös inför spelningen.

— Jag är lite spänd, men framför allt ska det bli kul, säger han.

Kul blev det också. Misery gjorde en klart godkänd spelning, med hjälp av extramusikerna gitarristen Jim Edwards gitarr, basisten Marre Eriksson och trummisen Bosse Lundström. Förhoppningsvis skaffade den lite nya fans åt Misery, för det är de — som ett av 1994 års mest spännande svenska band — väl värda.