För fem år sedan kunde de inte spela överhuvudtaget.
I år har de släppt sin debutskiva “Wild life excursion” och fått nästan uteslutande positiv kritik.
Bazooka! är Sveriges mest omskrivna tjejband just nu.

— Det började med att vi fick erbjudande om replokal. Vi hade snackat om att det skulle vara kul att spela, så varför inte, tänkte vi, och satte igång, berättar Nina Neuman, gitarrist. Jag träffar henne och basisten Marlén Svenn på ett café i Göteborg. Egentligen skulle även Katty A. Ståhl, sångerska varit med, men hon har drabbats av en hiskelig förkylning. A-et står förresten för Axelsson.
— I början kunde vi ingenting. Det var en mardröm att köpa gitarr. “Provspela den du” sa killen i affären, och jag kunde inte ta ett ackord ens, skrattar Nina.
Texterna stal Bazooka! från affischerna på replokalens väggar, och spela lärde de sig genom studiecirkel. Någon riktig grupp blev de egentligen inte förrän sångerskan Katty och trummisen Maria Skoog kom med. De kunde sjunga och spela, och motiverade de andra att lära sig mer.
— Vi kan fortfarande nästan inget, men de ger oss motivation att lära oss, säger Nina.
Maria kom med bara en vecka innan Bazookas debutspelning, och när de kom till platsen för konserten fick de veta att de var huvudband. Då kunde de bara fem låtar, varav en var “Happy Birthday” i punkversion.
Bazooka! har tidigare hetat både Los Bazookas och Bazooka Babies. Namnet tycker de är ett kraftfullt ord som ligger bra i munnen. Utropstecknet står för energi.
— Men vi är absolut inte krigiska, säger både Nina och Marlén.
Feminism gillar de dock, och även könskvotering. Fast egentligen tycker de att det borde vara naturligt och självklart att det ska finnas lika många kvinnor som män i politiken, och att alla ska ha lika löner.
— Är man kvinna så är det väl självklart att man är feminist
Tre av bazookorna har flyttat från Dalarna till Göteborg, och givetvis känner de Sator. Alla har vanliga jobb. Nina och Marlen jobbar med teater, bl a Thomas von Brömssens revyer, Annika Moberg, gitarrist, jobbar på reklamfirma, Maria jobbar som lärare i elektronik men är även TV-reparatör, musiklärare och ljudtekniker, och Katty går på kulturvetarlinjen.
Att vara ett tjejband och spela tuff musik har både för- och nackdelar.
— I början fick vi mycket mer publicitet, men nackdelen är att folk håller en himla koll på vad vi gör, säger Nina.
— Då var det en del som “klappade oss på huvudet” och sa typ “Inte ska väl du köpa en så dyr förstärkare, du kommer ju ändå att lägga av snart”, minns Marlén.
— Men de var inte så många. En gång var det en kille som sa “om ni nu känner Sator så kan ni väl be dem lära er spela också!” skrattar Nina.
Det obligatoriska ropet “Visa pattarna!” från den manliga publiken möter Bazooka! vid nästan varenda spelning. När Annika en gång skrek tillbaka “Klä av dig själv!” gick killen upp på scen och strippade.
— Ibland skriker de “Åh, vad skönt!” också, men vi förstår inte varför. Menar de oss, eller är det för att de står där i trängseln och frotteras mot varandra?
Bazookas musik är en mix av rock, hårdrock, punk och pop. Stora skivsamlingar har de allihopa, men som någon speciell grupp vill de inte låta.
— Det är nog mer så med killar. De börjar spela tidigt, och har idoler som de vill låta likadant som, tror Nina. Om vi gör en punklåt är det alltid någon som vill stoppa in ett psykedeliaackord eller något annat konstigt. Det är därför så mycket hamnar i sopkorgen. Det blir så mysko att ingen skulle orka lyssna och vi inte orka spela det. Man vill så mycket ibland…
— Det är kul att de musikaliska gränserna suddas bort, och att man kan göra vad som helst nu, tycker Marlén.
Bazooka! är fortfarande mest förvånade över sin egen framgång, och beter sig verkligen inte som några kaxiga rockstjärnor.
— Det sista jag hörde var att vi sålt ungefär 1000 ex av plattan. Jag har läst att 80 procent av de svenska skivorna säljer mindre än så. Det är kul att höra till de andra 20 procenten, men jag har väldigt svårt att förstå att folk vill lyssna på det vi gör. Det ger en stor kick, säger Nina.
— Vi tycker det är skoj att spela, och ännu mer kul om någon gillar det, säger Marlén.
Bazooka har dock inte bara gjort en platta. De har även varit med i en skum, futuristisk skräckfilm.
— Det var någonstans i Småland. Vi skulle stå på scen och spela en låt, och sedan bli nedmejade. Vi skulle ha “futuristiska” kläder, men när vi kom dit sa killen som bestämde att vi kunde ha våra egna. De såg ju futuristiska ut…
På cafét där vi sitter finns en jukebox. En tjej har just programmerat in tre välkända schlagerlåtar, bland annat “La de swinge” med norsk/svenska Bobbysocks. Nina och Marlén skrattar.
— Vad var det de hette? Bodystocks?
Sedan avslöjar Nina att hon faktiskt skulle kunna tänka sig att vara med i Melodifestivalen, fast förstås på skoj.
— Det skulle vara skoj att göra en riktig smörlåt och en riktigt slemmig text, och så hyra in dansare!
Det är nog bättre att Bazooka! håller sig till det de är bra på, röjig rock, och bevisar att svenska tjejer också kan. Fast varför kan tjejband aldrig bli kända som bra band, utan bara som bra tjejband?