Här i gamla Svedala ligger banden inte direkt på latsidan, trots att skivbolagen (ja, de flesta i alla fall) inte verkar det minsta intresserade. Det är ganska skrämmande att vissa inhemska bands plattor inte ens finns att finna på hemmaplan och ett stort antal av de som finns görs det inte något vidare väsen av. Jag tänkte i alla fall här belysa en del av det som varit, är och kommer att kunna intressera hårdrock-fansen.

KEEGAN
Jeff Keegan, kallar sig en företagsam kille från sydsverige. Han tröttnade på det dagliga slitet, tog av sig kostymen och satsade på den tunga metallen. Han har spelat in en egen CD, kallad “Agony in despair” och har anlitat tre killar som åker runt i riket och säljer in plattan. Jeff har tagit fram ett snyggt promopaket och även en video för att sälja plattan. Sådan företagsamhet är ju klart beundransvärd. Han har även ett management i USA som arbetar för en release “over there” och i vår börjas en ny fullängs-CD spelas in. På trummor i Keegan hittar vi ingen mindre än Anders Johansson (fd Malmsteen, Silver Mountain, Blue Murder…). Musikaliskt kan man väl jämföra Keegan med en blandning av Megadeth, Metallica och Crimson Glory.

MANIC DEPRESSION
Ett nytt band vars första live-gig slutade med att klubbägaren drack upp bandets öl, en gitarr blev stulen och de blev utan gage kallar sig Manic Depression. Nåväl, skam den som ger sig. Bandet är nu i färd med att släppa sin första platta på Montezuma Records. Att där finns klara influenser av King’s X och Alice in Chains medger de, men de hävdar att det absolut intet rör sig om något plagiat. Sångaren i bandet heter Martin Oran och är mycket riktigt brorsa till Micke Oran i Mental Hippie Blood.

NASTY IDOLS
Malmö-pågarna har gått från halvstökig glamrock till skitig och elak sleaze. Nya plattan heter helt passande “Vicious”. Visserligen visade redan förra plattan “Cruel intention” en klart elakare riktning men nu har keyboardisten Roger White fått lämna bandet för att ge mer plats åt Peter Espinozas gitarr. Enligt sångaren Andy Pierce var detta ett naturligt steg i bandets utveckling och responsen från fans och tidningar har varit översvallande bra. Plattan släpptes i Japan några månader innan den nådde våra inhemska skivhandlare. Ett par videos från förra plattan visades på MTV och diton till “Heads down” från “Vicious” har redan kunnat ses på TV2s Diezel.

REBELENE
Skitig rock ‘n roll i värsta D.A.D-stil som för tankarna till koskit och hästsvett. Så kan man beskriva nykomlingarna Rebelene, som hör hemma i Stockholm fast tre av de fyra medlemmarna kommer från Karlshamn i Blekinge. Efter att ha kämpat med demos och live-gigs i c:a 3 år har de tagit steget full ut och spelat in en CD , kallad “In the middle of nowhere”. Sångaren Paul Zanichelli är den som till största delen är ansvarig för bandets texter, som skulle få Tipper Gore att förtjust klistra hela CD-konvolutet fullt av små varningslappar. Inspirationen har han förmodligen hämtat från sin tid som anställd på en strippklubb i Göteborg. “Vi har alla fall inga problem att få snygga brudar till våra videos”, hävdar han. Paul och gitarristen har ett förflutet i bandet Parasite som gjorde en mini-LP på Tandan mitten av 80-talet och trummisen Johan är f.d ordförande i Black Army. Det är tur att det bara är ett lag på en rockkonsert!

R.A.W
R.A.W står for Ready And Willing och detta projekt innehåller de fd Dalton-medlemmarna Adam Kårsnäs, Bosse och Anders Lindmark. Gitarristen Tomas Arrevik fick kicken i slutet av förra året pg av samarbetssvårigheter och vem som är ersättare vet jag i skrivande stund inte. Bandets debutplatta håller för närvarande på att spelas in i Soundfront studion och stilen lutar åt melodiös hårdrock/AOR av traditionellt och bra snitt. Grabbarna får även hjälp på plattan av Tommy Nilsson på körsång, lan Haugland på percussions och Zia Lindberg, som sjunger en duett.

MASQUERADE
Glöm allt vad snäll AOR och TNT-stämpel heter – Masquerade har vänt den taggiga sidan upp och gjutit betong i sina ådror. Efter att ha hört 4 nya låtar med bandet kan jag konstatera att de lyckats med konsten att blanda AOR och Pantera i en alldeles utmärkt mix. Sångaren Tony Yoanson säger att de nu hittat sin nisch och fått en rejäl nytändning. “Första plattan var rolig då, men nu känns den lite väl utsmyckad. Vi har gått tillbaka till vårt ursprung och skrivit lite tyngre material som även funkar live”. Inspelningen av nya plattan sker i mars-april och producent blir även denna gång Ronny Lahti. En singel + video, eventuellt med låten “Suffer” är tänkt som försmak på plattan som lär ligga på diskarna i höst.

CRAWLEY
Crawley håller som bäst på att färdigställa sin uppföljare till “Addiction”. Bandet hade ju redan kort efter debuten kom ut avpoletterat kompgitarristen Jonas Ragnarsson och sedan fick även basisten Matte Jarnil lämna skutan eftersom han inte klarade av de tekniska prylarna. Ny basist är Sampo Axelsson. Han har ett förflutet i bla Spellbound och har även spelat med Jocke Mars. Crawleys andra platta rapporteras bli ett par steg tyngre än första, så håll i hatten. F.ö. kan nämnas att bandet hotades med en stämning från ett skivbolag som sade sig ha rättigheterna på Crawleys debutplatta som styrktes av ett kontrakt med bandmedlemmarnas underskrifter. Det visade sig dock att det inte var bandet utan skivbolagsdirektören själv som skrivit under. Efter en rond mellan parternas advokater lades det hela dock ner, fast skivbolagsdirektören ringde senare o erbjöd sig hjälpa bandet med distribution utomlands…

ROAD RATT
Road Ratt har blivit ett fyrmannaband sedan gitarristen Håkan Svensson lämnat bandet. Om ni sett SJs Reslustkortet så år det Road Ratts sångare Christer Örtefors som sjunger. Det hela började som en kul grej, en vänlig parodi på Eros Ramazotti, men låten blev så bra att den förmodligen lär hamna på Road Ratts andra platta som bandet att skriva på för fullt.

STEVEN ANDERSON
Gävlegrabben Steven Anderson har just lagt sista handen på sin solo-debut “Gipsy power”. Detta är en gitarrplatta i öronfröjdens tecken. Steven är liksom göteborgaren Sten Sandberg den nygamla typen av gitarrister som sätter känslan i främre rummet. Snabbheten finns där dock, var så säker. Jag har följt Stevens väg på demo-stadiet och jag kan lova att “Gipsy power” är en platta som kommer att tilltala alla vänner av högklassig instrumental musik i gitarrens tecken.