Så här i början på Maj är ju luften fylld med glädje och förhoppningar. Träden tar på sig sina gröna sommarsvider och fåglarna verkar nästan pipa extra mycket, bara för att få oss människor att vakna ur vinterdvalan. Att då sitta och avnjuta Karlstads-kvartettens färska dystersläpp “Where Pain Comes To Die” samtidigt som solen gassar in genom fönstret är onekligen en kontrast som heter duga.
Frågan är om skivköparna är vidare mottagliga för BAY LAUREL’s misärmanifestation just nu? Men när jag ringer upp basansvarige Dan Borg och undrar om det inte hade varit ett smartare drag att släppa “Where Pain Comes To Die” lagom till folks höst-depressioner istället, kontrar han genast med: “Man måste ju försöka dra ner dem på våren också.”

TROTS ATT DAN påstår att han känner sig lite sliten då de spenderat hela dagen i replokalen så låter han tämligen pigg och pratglad. På bred värmländska berättar han att de redan håller på att snickra på nästa album. “Man måste ju hålla igång”, säger Dan när jag uttrycker min förvåning över att de redan satt igång med framställningen av nästa platta.
Men det känns som om det är att börja i fel ända med att gå in på framtida alster, så jag tar fram tidsmaskinen och ställer in den på 1995. Då släpptes gruppens debutalbum, “Under A Clouded Sky”, en ganska renodlad svartrock-platta som den gode Dan inte medverkade på. Han anslöt sig till orkestern ’96 när dåvarande bassisten Mattias Jonsson hoppade av. På debuten var de sex personer, nu har plutonen bandats ned till en kvartett och i dagens line-up är det bara två original-medlemmar kvar: sångaren/låtskrivaren Rikard Löfgren och gitarristen Anders Karlsson. Trumstolen befäster Chris Montgomery.
Den andra fullängdaren “Days Of Joy” prånglades ut i början på 1997, en skiva som enligt Borg är en betydligt popigare historia än förstlingsverket.
– Det var väl en önskan att bli kommersiella antar jag, säger Dan med ett insiktsfullt skratt.
Och tjäna storkovan, eller vadå?
– Ja exakt, men det var ju bara att glömma. Det går ju inte i den här genren.
Jag har inte faktiskt inte hört “Days Of Joy” så jag kan inte uttala mig om poppighetsfaktorn på den. Men nya – den tredje skivan – är då definitivt ingen orgie i popsliskande. Den har en genomgående dyster och mörk atmosfär som verkligen borde tilltala alla fans av TIAMAT’s senare utgåvor. Jag påpekar just likheten med Johan Edlund och hans kumpaner för Dan, och bereder mig på att få höra något i stil med att de minsann hämtat inspiration från någon obskyr THE CURE- eller JOY DIVISION-demo, och inget annat. Men Danny-boy nöjer sig med att konstatera att de minsann är bättre än TIAMAT. Blygsamt? Verkligen inte, men nog är det sant alltid. Jämför man bandens senaste utgåvor så är det solklart att BAY LAUREL’s musik ligger i en högre division. Ni skall förresten inte tro att de är några “copycats”, det är mest några refränger som osar TIAMAT lång väg. Kolla in sjunde spåret “Slow Demise” om ni inte tror mig.

– Faktum är att ingen i bandet lyssnar på TIAMAT. Vi spisar inte så mycket svart-rock överhuvudtaget, måste jag säga. Det var mer i början som vi var inne på sådant. Nu är det mer sjuttiotals-metal typ DEEP PURPLE och STOOGES som gäller.
Gubbrock alltså!
– Ja, precis! Fast STOOGES är ju grymma ändå. Men det är ju inget vi tar in i våran musik… det går liksom inte. Vi låter inte våran musiksmak spegla sig i musiken vi gör.
Det låter lite udda. Man brukar väl oftast lira sådant man själv gillar att lyssna på, sticker jag in.
– Det stämmer. Vi spelar den musiken vi vill höra, fast vi har inte hittat den på någon annan skiva.
Den är otroligt mörk och vemodig.
– Ja, det håller jag verkligen med om, myser mitt intervjuoffer.
Jag fick inte med några texter till mitt promoexemplar, men man hör ju en del vad som sjungs ändå. Annars är det bara att kolla in titlarna (“A Misery Song” räcker väl som exempel) så fattar man ju att det inte handlar om någon hyllning till livets ljusa sidor.
– Det är Rickard som skriver alla texter. Mycket är självupplevt, plus att han tar intryck utifrån som han filtrerar genom sig själv. Lyriken finns utskriven i den 20-sidiga bookleten som medföljer.
Nu framför jag mitt missnöje över alla bolag som inte fattar att man vill ha med texterna även fast det rör sig om promoskivor. Norska Moonfog är ett föredöme, till DARKTHRONE’s senaste släpp bifogade de ett kopierat papper med samtliga texter. Enkelt, och det kostar inte många extra lingon. Dan håller med mig och lovar att ta upp detta med deras skivbolag. Jag lovar i min tur att skicka MNW en faktura på mitt konsultarvode.

EFTER DET ATT JAG visat min okunskap i geografi genom att inte veta att Karlstad ligger vid Vänern – killarna poserar nämligen vid båthamnen på bandfotot på baksidan av promon – råkar jag förolämpa Dan, högst ofrivilligt givetvis. För tittar man på promons framsida så ser man ett mystiskt fotografi. Enligt min tolkning är det en konstig hund som står mitt i skogen.
– (Skratt) Det är faktisk jag. Jag går en fotolinje, så den bilden har jag tagit med en “skokamera”. Man målar en skokartong svart inuti och tejpar fast ett fotopapper i botten och sedan använder man det som kamera.
Okej, det låter invecklat. Eller snarare väldigt enkelt… fast jag förstår i alla fall inte hur det fungerar.
– Bara man exponerar rätt så blir det en bild.
Exponera!? Är inte det ett tyskt klädmärke? Mina fotografiska kunskaper räcker knappt till att hantera en engångskamera, men det hindrar mig inte från att fortsätta att diskutera det visuella. Dan berättar att det skall släppas en ny singel i augusti som kommer att innehålla en video. Men trots att han går en foto- och filmlinje så var det inte han som satt i regissörsstolen.
– Nej, det överlämnade vi helt till en tjej som heter Ylva. Hon har jobbat mycket med House Of Kicks förut och har bl.a. gjort videos åt HELLACOPTERS och NOMADS. Hon gjorde även våran första video så vi visste att hon var helt OK att jobba med.
Jag kan föreställa mig att nya videon är genomgående svart/vit. Är det så månne?
– Nej, bara delar av den är svart/vit. Den är inspelad på natten i Bromma, vid flygplatsen. Vi tänkte få med något flygplan, men det kom inte ett enda då vi filmade.
Två spår från “Where Pain Comes To Die”, en cover, samt en nyinspelning av någon låt från första plattan kommer också att brännas in på singeln. Jag lobbar för att de skall välja den klockrena hiten “In The Arms Of Silence” (i mitt tycke den enda riktigt bra låten på debuten) och han lovar att ta min önskan under övervägande.

VI ÅTERGÅR TILL ATT prata om nya skivan och jag ber honom att berätta lite om inspelningen.
– Den är inspelad i Hagfors. Det är första gången vi har varit så nära Karlstad och spelat in. Det är en gammal metalproducent, Ola Sonmark, som har rattat. Han är lite av en symfonirockkille, och vet definitivt var tyngden skall sitta. Vi experimenterade ganska mycket också… trummorna spelade vi t.ex. in i en stor biograf. Det var jäkligt kul måste jag säga.
Då jag som sagt inte har så stora kunskaper om vad bandet gett ut genom åren så ber jag om en liten redogörelse.
– Förutom de släpp vi redan pratat om har vi gjort en coverskiva som spelades in i Januari ’98. Bl.a. så tolkade vi LEONARD COHEN, HOUSE OF LOVE, DEPECHE MODE och DAVID BOWIE. Efter det så drog vi till en studio i Söderhamn och lirade in en ny fullängdare, fast den släpptes aldrig av skivbolaget därför att den i deras tycke var allt för rockig. Just då kändes det surt att få nobben, men nu känns det jäkligt bra att den aldrig kom ut. Låtarna är bra, men produktionen är helt åt helvete.
Då kanske ni kan ta lite idéer från den till framtida låtar.
– Det har vi gjort till “Where Pain Comes To Die” faktiskt. “Pale Colors” är tagen från den osläppta skivan, fast nu har låten fått det rätta soundet.
Med tanke på covervalen kan man ju undra om ni är inne på metal överhuvudtaget?
– Absolut! Rikard är ju gammal death metal-kille. Han var ju med i DAWN OF DECAY, han sjöng med dem i början av karriären, upplyser Dan.
Musikscenen i Karlstad är enligt min samtalspartner inte mycket att skryta över. Han beklagar sig över att det enda stället som det brukar anordnas spelningar på, Jäger, bara tar dit massa dynga som AQUA och annat vedervärdigt.
– Men vi skall ha releaseparty där den 18:e Maj, så det blir en höjdardag, lovar Dan.
I Forshaga, som ligger strax utanför Karlstad, verkar dock musikscenen frodas som aldrig förr. Inte nog med att, den numera ganska inaktiva, höjdarklubben Headbangers Against Disco har sitt näste där. Den årligt återkommande Dist Festivalen är ju en given attraktion. Nu har de ju till och med skaffat landets första hårdrockskonsult.
– Det är Ubbe Gustafsson i VOMITORY, om jag inte minns fel. Visst, Forshaga-kretsen är helt pärla.
För några år sedan hölls det ju en uppmärksammat Headbanders Against Disco-fest där. Jag var givetvis närvarande och kan gå i god för att det var ett härligt hålligång. Lokaltidningarna hade löpsedlar om festen i två dagar efteråt. Bajsmannen var där, jag behöver väl inte säga mycket mer.
– Jag var själv inte på plats, men kompisarna berättade om kalaset efteråt, ha, ha.

STÖRSTA NACKDELEN MED att bo på “vischan” tycker Dan är att det blir så dyra telefonräkningar eftersom att de ringer deras skivbolag, Noxious/MNW, så ofta. Han säger sig också vara tämligen nöjd med vad bolaget gör för dem.
– Man måste visserligen piska på dem i bland, men annars sköter de sig exemplariskt. De är hyvens, de bjuder ju på öl.
Ja, det måste väl vara grunden till ett lyckat samarbete. Innan jag frågar efter fördelarna med att bo i Karlstad informerar jag basbändaren om att det numera bara kostar som ett lokalsamtal att ringa överallt inom hela Sverige. Metalwire har som vanligt full koll.
– På sommaren är det jäkligt bra att bo här. Massor med schyssta krogar. Det är Sveriges krogtätaste stad det här, berättar Dan med sådan stolthet i rösten att en anställning på hemstadens turistinformation inte borde vara omöjlig om det tryter i hushållskassan. Eller så kan han ju anmäla sig till något av de olika TV-program där man kan vinna en massa kosing. Jag syftar självklart på TV-spektakel så som Robinson, Villa Medusa och Baren; program där “vanligt” folk får en drös kameramän/kvinnor i hälarna som följer dem dygnet runt. Målet för TV-bolagen är solklart: det skall uppstå så mycket konflikter och intriger deltagarna emellan som möjligt. Vilket också sker. För att ensam kånka hem med guldsäcken krävs det så klart diverse lömska planer och tjuvtricks. När jag för detta på tal och undrar om inte Dan skulle kunna tänka sig att medverka i något sådant program visar den tidigare ganska sansade värmlänningen att han kan låta ilsken också.
– Aldrig! Fy fan, spräng skiten. Det är så amerikaniserat den där skiten. Jag tycker att det är så djävla löjligt, man sitter bara och blir förbannad.
Speciellt när ärkenöten Karin Ritäkt skämmer ut hela Falun med sin otroligt pinsamma insats i Baren, får jag bara lov att lägga in. Dan följer upp med att spy tiolitershinken full med galla över någon, för mig okänd, förmåga.
– Jag gick runt på fyllan i helgen och såg den där djävla Jackie från Nalles Show (på Kanal 5), det är det äckligaste program som någonsin gjorts. En riktigt välpumpad neger i tangatrosor liksom.
Låter läckert, tycker jag.
– Den fan såg jag på stan och det kändes verkligen som att man ville ta fram basebollträt och svinga lite.
Vi spinner vidare på TV-snacket och kommer överens om att talkshows typ Ricki Lake och Jerry Springer är bland det värsta dyngan som finns. Vi fastslår även att Stefan och Krister är en framstående kandidat till den mest ruttna bölden i komposthögen. Men som min telefonpartner så klokt påpekar – det är ju bara att byta kanal.
Innan vi kommer fram till de obligatoriska artighetsfraserna som avslutar samtalet ber jag Herr Borg att förklara innebörden i namnet BAY LAUREL. Min misstanke om att det hade med vatten och göra visade sig vara en bit ifrån sanningen. I mitt fall var det bara cirka halvmetern – från vattenkranen till kryddhyllan.
– Det är en speciell sorts lagerblad som används vid meditation.
Meditation, är det något ni praktiserar?
– Nej, inte nu längre. Nu blir det till att använda dem när jag kokar korv.

Namn: Dan Borg
Ålder: 24 år
Senast införskaffade skiva: MONSTER MAGNET “Dopes To Infinity”
Äter helst: Pizza
Rulle som regerar: Taxi Driver
Tuffaste T-shirten: En svart T-shirt som det står SWAT på