COERCION – förmodligen Svea rikes okändaste etablerade dödsmetallband hade vänligheten att inbjuda mig till ett trevligt litet kafferep i deras replokal i Stockholm. Erbjudandet antogs och samtalet kretsade kring så vitt skilda företeelser som hönsnät och huruvida Glen Benton byter blöjor…
Läs om bandet som enbart koncentrerar sig på att göra musik istället för att spöka ut sig i diverse skräckfilms-rekvisita, ett exempel som fler borde följa.

NOG KUNDE MITT första intervju-uppdrag för Metalwire ha börjat bättre. Mitt intervjuoffer, Kenneth “Kenta” Nyman – dödsgurglare och numera även basbändare i COERCION – hade nämligen totalt glömt bort att vi skulle träffas på Vårbergs tunnelbanestation. För att därefter, med hjälp av apostlahästarna, ta oss vidare till bandets replokal inte långt därifrån.
En aning småirriterad lånar jag Pressbyråns telefon (mobiltelefon, vad är det?) för att ringa till herr Nyman och påpeka att han minsann inte alls har dykt upp på utsatt tid eller utsatt plats och att jag absolut inte tänker vänta mer än ytterligare tio minuter. När nio och en halv av dessa har förflutit dyker så äntligen Kenta upp pustandes och flämtandes med den något lama ursäkten att han helt enkelt totalt glömt bort vår “date”. Glömt bort Metalwire? Är det inte spöstraff med en taggig ebolasmittad bandyklubba för det så vet jag inte vad. När jag dessutom får höra att Metalwire inte var först på plan med att ha en trevlig stund i replokalen utan att Serenity Zine minsann hann före muttrar jag surt.
– Du får väl vara hungrigare, hugga snabbare, säger Kenta och ler illmarigt.
Kenta har tur att jag är en såpass förlåtande skribent som jag är. Väl i replokalen, som är inhyst i ett parkeringsgarage av något slag, blir jag introducerad för resten av bandet. Som faktiskt bara är två personer förutom Kenta, gitarren sköts av Rickard “Rille” Thulin och som skinnplågare hittar vi Pelle Ekegren. Replokalen är mysig och trivsam med diverse dödsmetallplanscher och allehanda bråte på väggarna, golvet och i taket.
Efter att vi bänkat oss runt ett risigt rektangulärt träbord med tillhörande likaledes sunkiga stolar och soffa börjar jag intervjun med att fråga Kenta, eftersom han är den i särklass mest talföre i bandet, om han kan ge mig historien om COERCION i något förkortad form, eftersom ganska många läsare förmodligen inte alls har den klart för sig:
– COERCION startade på allvar nån gång runt ’92 av mig, Rille och vår dåvarande basist Pelle som också medverkar på första skivan. ’93 släpptes första demon “Headway” som pressades i 600 ex. Men trots att det var en del bolag som gillade vad de hörde och visade intresse så ledde det inte till något mer än just intresse. Men, säger Kenta och skiner upp som en sol, den första recensionen vi läste var i Terrorizer och betyget var 5 av 5.
Det visar sig att detta är en anekdot som bandet gärna berättar för tacksamma offer som undertecknad. Kenta fortsätter:
– ’94 spelade vi in andra demon, “Human Failure” och det tog inte lång tid förrän House of Kicks dåvarande skivbolag Chaos Records signade oss. Men, när vi då skulle till och spela in förstlingsverket, i jan-95, så skar det sig totalt mellan de övriga i bandet och vår dåvarande trummis. Han var en tyrann helt enkelt som ville styra och ställa, han tyckte att han kunde ha åsikter om allt och alla, men ingen fick kritisera honom för någonting. Bubblan sprack i studion och vi var helt enkelt tvungna att sparka honom. Vad vi inte hade räknat med var att han skulle totalvägra att ha med sina trummor på inspelningen, fast de redan var inspelade. Vi tänkte ju att, va fan, trummorna är ju lagda, vi fortsätter och spela in skivan tills den är klar, men så tänkte alltså inte han.
– Ett år senare var vi minst sagt jävligt less på att leta kontrakt så vi bestämde oss för att ta saken i egna händer och själva finansiera vår debutplatta, vilket vi också gjorde. Vi tyckte att de låtar vi presterat var alldeles för bra för att bara hamna i nån demolåda och glömmas bort. Vi ville ha dom på platta helt enkelt. Inspelningen skedde i Danne Swanös Unisound (R.I.P).
När jag lite försynt frågar hur mycket den gick lös på ler Kenta illmarigt och säger att det är konfidentiellt, men att “Det kanske var i natura, men det får du fråga Dan om”, varpå hela bandet gapflabbar.
– Men i alla fall, säger Kenta, efter inte alltför mycket letande fick vi kontrakt med ett litet tyskt bolag vid namn Perverted Taste som sedan släppte våra två plattor, “Forever dead” och “Delete”. Mottagandet av “Forever dead” var väldigt bra faktiskt, bl.a. i en såpass renommerad blaska som Close-Up.
– “Delete” spelades in i Juni -98 i studio Soundlab med Mieszko Talarzcyk (försök stava det efter en helkväll på Anchor!) och Mattias Färm i producent-stolarna. Men som med allt annat i vår karriär så strulade naturligtvis releasen av “Delete” också, den släpptes inte förrän så sent som i mars-99! Det var en massa strul med mastringen, och att vi inte fick Dat-bandet från studion och ja, jag vet inte vad suckar Kenta. Ja, och det är där vi befinner oss nu ungefär.

EFTER KENTAS LÅNGA och välrepeterade utläggning om bandhistoria sticker jag försynt in en liten fråga om hur samarbetet med det för mig helt okända bolaget Perverted Taste har fungerat? Kenta som den demokratiske frontfigur han är låter Rille besvara frågan:
– Det har väl inte funkat sådär jättebra precis, men på sistone har det blivit bättre, men det beror säkert på att vi för tillfället är kontraktslösa. De är väl sugna på att behålla oss kan jag tänka. Det var samma sak precis innan vi skrev på förra gången också, för att därefter övergå i det närmaste likgiltighet. Nu har de dessutom frågat oss om vi kan skicka ner skivomslag, T-shirt-tryck och sådana saker, så kanske kommer samarbetet att fungera bättre när vi skriver på för dom igen.
Inget problem med att få ut royaltypengar då?
– Nja, vi har väl fått det vi ska ha, men det har tagit fruktansvärt lång tid ibland säger Rille. I kontraktet står det att vi skall få pengar var fjärde månad, men det har ju inte funkat direkt. Dessutom har vi nästan ingen koll alls på hur många plattor vi egentligen sålt, de senaste siffrorna vi hörde är från i maj i fjol och dom sa mellan 5 och 6000 för båda plattorna.
Nu avbryter Kenta för att meddela en positiv nyhet från detta aningens olycksdrabbade band:
– Vi har löst vårt distributionsproblem! Tidigare var det nämligen så att vi totalt, av någon outgrundlig anledning, helt saknade svensk distribution! Det låter helsjukt, jag vet, men så var det i alla fall. Man tycker ju att om man släpper en platta så skall den ju finnas att få tag på åtminstone i ens hemland eller hur? Så var det inte för oss utan vi fick gå in på Sound Pollution och slänga in några skivor “manuellt” så att säga, och så fick vi pengar av dom när skivorna var sålda.
Vad var det då som gick snett egentligen?
– Det som hände var väl att vi hamnade mellan HOK och Border på nåt konstigt vis. Perverted Taste tyckte att HOK ville ha alldeles för mycket betalt för att distribuera vår första platta, så de frågade Border istället. Men Border är ju inte så vidare haj på metal direkt, så istället hände ingenting alls och plattan(orna) förblev distributionslös(a) ända tills helt nyligen.
– Först nu distribueras alltså båda plattorna i Sverige, Fast jag tycker nog ändå att det var lite sniket av PT att inte bekosta distributionen. Ok att HOK vet att de är marknadsledande och förmodligen tar ut en extra slant för besväret så att säga, men nog borde det väl vara intressantare för PT att sälja skivorna med lite mindre vinst än att inte sälja några alls på en såpass viktig marknad som den svenska.
Jo, det håller jag definitivt med om… Var det inte snack om att HOK skulle ha blivit sura och griniga på er för att de inte efter allt strul fick släppa er debutplatta som det var sagt?
Kenta tänker en stund och säger sedan:
– Näe, det tror jag väl egentligen inte, även om man såklart har spekulerat i dom banorna. Nu ringer Kentas telefon och han springer iväg för att svara. Jag passar därför på att fråga Rille (Pelle är inte så talför verkar det som) om huruvida de är högprioriterade, lågprioriterade eller om det helt enkelt inte finns någon prioritet på PT?
– Jag vet faktiskt inte, replikerar han. Vi är ju det enda svenska bandet och förutom oss så har han väl några tyska också. Jag vet faktiskt inte riktigt hur många band han har, men det kan väl röra sig om fyra fem stycken, bl.a. PURGATORY och IMPENDING DOOM.
Jag märker att Rille säger han hela tiden när han pratar om skivbolaget, är det månne så att PT är en enmansshow?
– Japp, så är det. Falk heter han, fortsätter Rille. Egentligen är PT mer ett postorderföretag som säljer metalplattor med skivbolaget vid sidan om. Det verkar dessutom som om han är nöjd med att bara ha ett fåtal band, han verkar inte direkt vara sugen på att växa och expandera.
Är det då inga andra, större bolag som visat intresse nu när kontraktet gått ut? Den dittills ganska tystlåtne Pelle får mål i munnen och säger:
– Jo, faktiskt så har Wicked World, Earaches underbolag du vet, visat intresse för oss. De sa att de ville höra nytt material från oss, så vi skickade ner några nya låtar samt en livekonsert med bandet från Tysklandsturnén -98. Efter det har vi dock inte hört ett knyst från dom.
Nej, det låter ju just likt ett skivbolag.

HUR KOMMER DÅ det nya materialet att låta? Kenta som har kommit tillbaka meddelar att det var bandets förre basist Pelle som hörde av sig och hälsade så hjärtligt till samtliga närvarande, varpå han tar till orda:
– Ja, inte kommer det att vara några radikala förändringar direkt…
Ingen späd sopranvokalissa med tillhörande violin-masturberande med andra ord?
– Nej precis, COERCION blev ju ursprungligen till därför att vi gillade – och fortfarande gillar – extrem musik, d.v.s. dödsmetall, och det tänker vi fortsätta med. Inte för att snacka skit om andra band, men en del borde fan lagt av istället för att ändra sin stil så radikalt som skett i vissa fall. Om man som vi lirar brutaldöds så är det det som COERCION förknippas med, och även fortsättningsvis skall förknippas med. Om man nu så gärna vill byta stil och spela något annat, se då till att byta namn, det är schysstast mot fansen.
Så en stiländring med namnet kvarstående är närmast att betrakta som ett billigt marknadsföringstrick eftersom namnet, om det är etablerat, säljer i högre grad än musiken?
– Exakt, så är det, håller Kenta med.
Så vad är planerna inför nästa fullängdare?
– Vi har bokat Sunlight två veckor i juli och därefter tillkommer mixning förstås. Men den här gången skall vi försöka få ut plattan lite, eller snarare ganska mycket, tidigare än senast. Det är aningens enerverande att spela in plattorna året innan de släpps. Fast även denna gång har ödet satt käppar i hjulet för oss. Vi har nämligen blivit av med vår replokal. Det är Somaliska föreningen (vad gör en sån egentligen? maila Metalwire och berätta.) som kommer att ta över våra lokaler. Det känns jävligt surt eftersom vi haft den här lokalen till och från ända sedan ’85! Men vi fortsätter att spela här tills de slänger ut oss. Förhoppningsvis har vi hittat en ny lokal då.
Över till livefronten, vad har hänt där och kommer att hända i framtiden?
– ’98 var vi på tysklandsturné med PURGATORY och IMPENDING DOOM, säger Rille. Det gick väl bra får man säga, responsen var faktiskt helt ok på de flesta ställen.
Jag har hört en rolig anekdot om en spelning på den turnén, något om att ni spelade på ett jättelitet ställe helt omgärdade av hönsnät?
– Ha,ha, ja det var sannerligen en upplevelse. Inte nog med att stället var inte bara litet, det var en fyr (!) precis vid Polska kusten. Kolberg tror jag att det hette. Kallt och jävligt var det i alla fall. Eftersom det var så litet så blev de tvungna att sätta upp det där nätet framför oss därför att folkmassan annars skulle hamna ovanpå oss istället för framför oss som ju var meningen. Mitt i fyren fanns det dessutom en pelare som avgränsade publikens plats ytterligare. Mellan pelaren och oss var det väl ca 1,5 meter, så du kan ju börja fundera på exakt hur litet det var.
Hur har livespelningarna ni gjort här hemma gått då? Har responsen varit bra?
– Nja, sådär, säger Kenta. När vi lirade på Tre Backar och 44:an verkade folk mest stå och slöa, det var ingen riktig fart i dom. Ärligt talat så minns jag faktiskt inte riktigt om folk röjde ordentligt eller inte. Där har vi ju problemet som många hamnar i, d.v.s. att man redan spelat på Tre Backar och 44:an några gånger, vem vill då betala för att se oss? De som ville se oss har ju redan gjort det och är förmodligen inte intresserade av det igen på ett bra tag. LOBOTOMY hade samma problem har jag för mig.
Har ni gjort några spelningar på andra ställen i Sverige?
– Ja, vi var ju uppe nån vända i Gävle och lirade, det gick ganska bra måste jag säga, konstaterar Rille.
Skulle ni vilja spela live oftare?
– Ja definitivt, och vi skiter ju egentligen totalt i om vi tjänar en massa pengar på spelningar eller inte. Jag menar, om vi skulle skaffa nåt form av management som fixar turnéer och sånt, så skulle de hemskt gärna kunna få ta hälften av pengarna bara vi får lira.
Vad har ni för kommande planer på spelningsfronten?
– Där har vi Pelle, vår turné- och reseledare, det är han som har bokat biljetterna säger Kenta och ger flinande bandspelaren till Pelle.
– Vi lämnar Stockholm den 24:e maj och har vår första spelning den 25:e någonstans i Tyskland, jag har inte orterna i huvudet nu, men det är i alla fall 12 spelningar som skall avverkas. Huvuddelen av turnén är i Tyskland, men vi skall även spela en spelning i Holland, en i Belgien, en i Tjeckien och en i Slovakien. En av spelningarna är dessutom en festivalspelning med storheter såsom MONSTROSITY, AMON AMARTH, SINISTER, NASUM, GEHENNAH, och en massa andra band som jag inte kan erinra mig så här på rak arm. Fuck The Commerce III heter spektaklet i alla fall.

NU TILL EN LITE annorlunda fråga. Jag råkar nämligen veta att ni är stadgade familjefäder allihopa, hur funkar det egentligen på turnéer och dylikt?
– Det får du väl fråga Glen Benton, han är ju också farsa utbrister Kenta förnöjt. Hur klarar han sig när han står där och byter blöjor och försöker tänka sina onda dödsmetalltankar? Nä, men allvarligt talat så fungerar det bra, det är inga större förändringar förutom att det tar mer av ens tid i anspråk. Dessutom har man ju ett ansvar gentemot en annan individ som man kanske inte haft tidigare.
Hur funkar det på turnéer med faderskapsrollen? Rille tar över:
– Det är ingen större skillnad egentligen jämfört med det ansvar man har mot sin arbetsgivare, dyker du inte upp på jobbet så förlorar du det, det är också ansvars- och tidskrävande. Vi kan ju t.ex. inte turnera mer än kanske högst två veckor på ett år, annars får vi ju ingen semester.
Men vad tycker då era familjer om det här? Är de verkligen helt med på noterna? Kenta säger fundersamt:
– Jag tror nog inte att man skulle bli så glad om man tvingas säga nej till t.ex. en turné därför att ens flickvän kräver det, ett sådant val skall man inte behöva göra tycker jag. Om man ändå måste det så leder det ju bara till att man blir hämmad som person när man inte får hålla på med det man gillar. Att sitta i nån sommarstuga bara för att man måste när man egentligen vill vara nere i Europa och spela med grabbarna funkar ju bara inte, det skulle inte vara speciellt kul.
Som avslutning, vad är de dummaste frågor ni fått?
– Ha, ha, ja du skrattar Kenta, typ den där om “Hur ser ni på den svenska dödsmetallscenen idag?” är en klassisk aptråkig fråga som alltid är lika trist och svår att besvara. Det roliga med den frågan är att folk som intervjuar oss verkar tro att vi “hänger” med alla band i Stockholmstrakten. Så är dock inte alls fallet, vi är faktiskt ganska isolerade här ute i förorten och umgås egentligen inte med några andra band inom “scenen” Vi koncentrerar oss helt enkelt på att göra musik eftersom det är det vi gör bäst. Image är inget för oss. Vissa intervjuare brukar avsluta med “hälsa grabbarna i ENTOMBED” Ha, ha, som om vi kände dom bara för att de också är ett dödsmetallgäng från Stockholm?
– En annan redig klassiker när det gäller sjuka frågor är något i stil med “Vad tycker ni om nazisterna under andra världskriget?” Sådana frågor betackar man sig gärna för måste jag säga.
Innan jag lämnar Kenta & Co får jag avnjuta några snuttar av det nya materialet, som är långt ifrån färdigt, enligt bandet. Hur det låter? Det låter COERCION, precis som vi är vana vid att de låter. Hård kompromisslös “in your face” hederlig svensk dödsmetall utan krusiduller… jävligt bra med andra ord.