Leylas farsa tycker att hans dotter är ett lamm han måste skydda mot alla stora stygga vargar. Socialen däremot vill skydda henne från henne själv. Men Leyla behöver inget beskydd. Hon är stark. Nu är hon också fri. Fri att göra det hon är bäst på: att rappa. Och vad gör då det stora bolaget? Jo, nappar såklart. Kontraktet med amerikanska Arista är redan skrivet.

DET BÖRJADE INTE SÅ BRA. DAGEN INNAN VI SKA TRÄFFAS RINGER jag till Leyla for att tala om att det blir fotografering direkt efter intervjun.
— Jaha, säger Leyla, javisst ja. Var skulle vi träffas nu igen? Jag har tappat bort lappen med din adress. Och vilken tid var det?
— Tio i morgon bitti, svarar jag trött. Vid Mariatorgets tunnelbana.
Jag börjar ana oråd…

MINA FARHÅGOR BEKRÄFTAS NÄSTA MORGON. KVART ÖVER TIO HAR LEYLA fortfarande inte dykt upp, så jag ringer hem till henne från en automat. En sömnig röst svarar och jag blir helt vansinnig.
— Hörrudu, klockan är tjugo över tio, fräser jag utan att presentera mig.
— Oj, säger Leyla, jävlar. Jag som ställde klockan på sju. Du, vi kan inte gör intervjun idag för igår när jag skulle tvätta var det någon som hade snott mitt tvättmedel så jag måste tvätta idag i stället. Vi kan väl ta intervjun när jag kommer hem från Göteborg.
— Va?!!! säger jag och håller på att få spel. Då är jag inte här, den enda gången intervjun kan göras är NU. Tidningen går i tryck om en vecka och du ska vara på omslaget. Ar du helt knäpp? Har du ingen känsla för PR? Nu kommer du hit NU.
— Jaja, muttrar Leyla surt, jag kommer väl då.
— Hur fort kan du vara här?
— Vet inte, vad är klockan nu?
— Tjugo över tio.
— Okej, kvart över elva, säger Leyla.
— Elva, säger jag.

TJUGO ÖVER ELVA HAR HON FORTFARANDE INTE KOMMIT OCH JAG FÅR NÄSTAN ett epileptiskt anfall. Jag har tagit ledigt från jobbet och nära på fått sparken på kuppen. Kommer inte brudjäveln snart ska jag…
— Hej, är det du som är Nina, säger någon lite försiktigt. Förlåt så hemskt mycket att du fick vänta, men dom ringde från City-Nytt i Göteborg precis när jag skulle gå. Jag tog en taxi hit men det tog tid ändå.
Förvånad tittar jag på tjejen framför mig. Söt med kvinnliga kläder och precis så långt lockigt hår som jag vill ha. Inte alls den hysteriskt coola, tuggummituggande hip-hop bruden i träningsoverall och bakvänd baseballsmäck som jag hade väntat mig — fördomsfull som alltid. Hon är inte ens neger. Uppvuxen i Bergsjön i Göteborg, en förort som enligt Leyla bebos mest av invandrare och alkoholister. Föräldrarna är från Marocko men kom hit innan hon föddes.
— Är du svenska eller arabiska?
— Jag känner mig varken som det ena eller som det andra. Jag är Leyla K helt enkelt. Mina kompisar är både svenskar och invandrare och jag har aldrig mött någon rasism. Dom flesta av mina vänner är killar för dom är pålitligare. Tjejer utnyttjar varandra mer. Jag umgås mest med äldre, 17-åriga tjejer är helt blåsta i hjärnan.
— Hur kom det sig att du gjorde “Got to Get”?
— Det var i slutet av förra året, kompis bad mig vara med i rap-tävling på Fryshuset. Jag hade nästan aldrig provat förut, men jag kom tvåa. Rob’n’Raz var där och efter tävlingen bad dom om mitt telefonnummer eftersom dom behövde en tjej till sin nya skiva. Efter en vecka ringde dom.
— Nu har du fått kontrakt med Arista, åtta LP-skivor. “Got to Get” mixas om i Chicago och ska släppas i London. Låten är stenbra och kommer säkert att bli en hit. Och du blir kändis.
— Det händer att folk kommer fram till mig på gatan och frågar: “Är du Leyla K? När kommer din nya singel?” “Stick åt helvete!” säger jag då. Folk blir smöriga när man är känd, jag litar inte på någon. Bara på mina gamla kompisar i Göteborg. Dom tycker att det är cool att det går bra för mig. Ytliga polare är mest avundsjuka och säger att låten är kass, att Rob’n’Raz är dåliga, och så vidare. Men det är klart att det vore kul att bli känd. Bara folk inte jämför mig med Neneh Cherry.

JA, RISKEN FINNS ONEKLIGEN. TVÅ TUFFA kvinnliga rappare med hesa röster och svenska rötter som gör samma typ av musik. Dessutom lika till utseendet, förutom näsorna.
— Jag är i alla fall inte uppvuxen i ett musikaliskt hem. Min pappa har alltid hindrat mig från att göra det jag vill; spela teater, spela trummor och så vidare. Det är bara dåliga flickor som gör sånt enligt honom.
— Din nya singel ska eventuellt heta “Leyla K is on the run”. Texten är självbiografisk eller hur?
— Ja, den handlar om mina upplevelser när jag var på rymmen, först hemifrån och sen från dom sociala myndigheterna.
— Hemma fick jag inte gå ut, inte träffa mina svenska kompisar. I alla fall inte sen jag fick bröst och började bli kvinna. Det där tog igen i skolan, jag var helt sanslös. Skolkade och bråkade med lärare, till slut hamnade jag i OBS-klass. En gång när jag gick i åttan träffade jag farsan nere på stan på skoltid. Då blev han skitsur. Jag fick stryk och det blev en massa jidder. Dom bestämde sig för att skicka mig till Marocko ett år för att lära mig veta hut, och för att jag skulle lära känna den marockanska kulturen. Mina föräldrar var rädda att jag blev för svensk.
— När ja kom dit fick jag gå i en syskola. Jag tog med smink till plugget, och lärde dom andra tjejerna att röka. Kompisarna tyckte det var helhäftigt. Jag snackade med farsan i telefon var tredje månad ungefär och han frågade om jag hade blivit snäll så han kunde komma och hämta mig. “Ja visst, snälla kom!”, sa jag varje gång. Efter ett år fick jag till slut komma hem och då bestämde jag mig för att sticka. Vi har inte haft någon kontakt sen dess. Jag har bara talat med honom i telefon några gånger, senast när jag fick skivkontrakt. Han var tvungen att skriva på eftersom jag var omyndig, men han vägrade. Han sa att jag inte fick använda hans namn för jag hade redan skämt ut honom tillräckligt. Det är därför jag kallar mig Leyla K.
Min pappa är rättrogen muslim och ber fem gånger om dagen till Allah. “Du är ett lamm i den här världen och jag vill bara skydda dig från alla vargarna.”, säger han.
— Pappa älskat mig så mycket. Han är så rädd om mig att han skulle vilja ha mig i en bur och bara sitta där och titta. Men jag hatar honom. Jag vill i alla fall inte träffa honom än på tio år.
— Är kvinnoförtrycket verkligen så starkt inom Islam?
— Kvinnor ska vara hemma och laga mat. Jag vill inte ha det så. Visst finns det kvinnor som har utbildning men i dom flesta familjerna är det mannen som bestämmer. Det är klart att man får leva som så om man vill, men man ska inte tvinga det levnadssättet på andra.
— Du bodde med din pappa och styvmamma. Var finns din riktiga mamma?
— Jag vet inte, jag tror hon bor i Oslo. Vi har inte haft så mycket kontakt. Dom skildes när jag var tre år. Hon var ung när hon kom hit och hade inte haft särskilt mycket frihet i Marocko. Det blev så nytt för henne med den svenska kvinnans frihet. Hon började gå ut och partaja och pappa blev helt vansinnig. När jag var mindre ville han inte att jag och mamma skulle träffas, och min styvmamma rev sönder alla bilder på henne, för dom tyckte att hon var en hora. Ofta har jag fått höra att jag kommer att bli som hon när jag blir stor.
— Vad tycker du om dom sociala myndigheterna? Har dom gett dig mycket hjälp?
— Inte precis, snarare tvärtom. Dom är inte kloka helt blåsta i hjärnan. Dom är så fega. Nu när jag har släppt en singel och börjar bli känd är dom jätte snälla, men så var det inte förut. När jag rymde hemifrån ville jag bo ensam, men socialen sa att jag inte kunde ta hand om mig själv så jag fick flytta till fosterhem. I nian gick jag i fyra olika skolor för jag rymde från fosterhemmen också. Då fick jag bo på ungdomshem, men eftersom jag inte höll tiderna var det meningen att jag skulle dömas till ungdomsvårdsskola. Det var då jag stack och blev efterlyst. Jag är inte guds ängel men är man ung är det klart man vill gå ut och träffa folk.
— Det blev förhandlingar i Länsrätten, men när jag och skivbolagsdirektören skulle åka ner på rättegången hade dom plötsligt ändrat sig. Min plats på ungdomsvårdsskolan var upptagen av någon annan. Dom insåg att dom var chanslösa för jag hade fixat en advokat och det hade socialen inte räknat med. Dom hade inte ens trott att jag skulle överklaga, bara tacka och ta emot. Sexton månader på ungdomsvårdsskola, tack, tack. Nästa val ska jag rösta på Moderaterna.
— Varför det?
— Jag vet inte. Man betalar inte lika mycket skatt eller hur?
— Vad gör du när du inte spelar in skivor?
— Jag går ut en hel del. Plug, Dio, Alphabet Street. På dagarna sover jag eftersom jag är uppe på nätterna. När jag är vaken skriver jag texter. Jag försöker skriva om verkligheten. Inte om att jag är störst, bäst och vackrast. Mina texter kommer nog att bli mer politiska. Om fred, om situationen. Kvinnans rättigheter. Det är bättre i Sverige än i arabvärlden men det finns förtryck här med. Som kvinnlig rapartist blir man ofta behandlad med överseende och inte tagen riktigt på allvar. Det är mannen som bestämmer. Om jag inte lyckas inom musiken vill jag spela teater.
— Läser du mycket?
— Starlet. Nej, det var ett skämt, det gjorde jag när jag i fyran. Nu läser jag Vecko Revyn och sånt där. För inte så länge sen läste jag en bok som hette Maja, men jag vet inte vem som skrivit den.
— Influenser?
— ICE-T, Jungle Brothers, Public Enemy, Roxanne Shante, Latifah, Smiley Culture… och så är jag kär i Papa Dee. Nä, jag skojar bara, men han är så gullig.
— Är du kär i nån annan då?
— Nej, jag har aldrig varit ihop med en kille. Jag har aldrig träffat någon jag har blivit jättetänd på. Jag är väldigt kräsen, vill ha en cool snubbe. Och det finns inte så många i Sverige.
— Är det många som är kära i dig?
— Nej. Det verkar som killar bara gillar mesiga tjejer. Det är många som är rädda för att ta kontakt med mig eftersom jag inte ser så snäll ut. Jag antar att det är bättre i London. Jag tror jag kommer att flytta dit så småningom, här kan man inte stanna. Dessutom måste jag lära mig bättre engelska för att kunna skriva bra texter.
— Du är mycket ute, har du sett till någon Ecstasy?
— Hela den här grejen är löjlig. Så fort det spelas bra dansmusik någonstans utgår man från att alla knarkar. Men det är klart att det finns droger på uteställen, det är ju så. Min socialassistent är helt hysterisk, hon vill ta pissprov på mig. Fast sen jag gjorde singeln har allt det där lugnat ner sig.
— Brukar du knarka?
— Nej.
— Supa?
— Det händer. Men jag tar avstånd från droger, skriv det.