Lolita Pops främsta egenskap är Karin Wistrands röst. Ändå vet man så lite om den här tjejen. Visste ni till exempel att hon går i kyrkan?

“INNAN VI SKA UT PÅ TURNÉ ÄR JAG HELT HYSTERISK. Springer runt 3- 4 timmar i sträck och provar utan att veta vad jag ska ha på mig. Letar i affärer med tantkläder i ren desperation. Det brukar sluta med att jag står med en hög av allt jag köpt. Sedan får bandet bestämma vad jag ska ha på mig.”

DET ÄR DAGEN EFTER LOLITORNAS TURNÉPREMIÄR i Malmö, men för Karins del också dagen efter den stora klädhysterin. Vårsolens vita ljus vräker ner över oss när vi korsar det vinpinade Stortorget. Helt klädd i svart och ordentligt rödbråkad av solbadande är Karin lite småsur för att bon blivit förkyld. “Jag blir arg på min röst när jag är hes.” Men samtidigt glad över de positiva recensionerna — fyra plus i Aftonbladet och lika många getingar i Expressen.
Men är kläder verkligen en plåga?
— Kläder är ju oerhört kreativt, svarar Karin hest, det är lust och konst. Särskilt om man ser i andra länder. Men jag har en slags hatkärlek till fenomenet. Och vad är kul NU? Alla springer runt i Junior Gaultier och vill man ha något alldeles eget så är det så dyrt att man bara inte har råd.
— Sen har jag faktiskt perioder då jag skiter i hur jag ser ut. Köper kläder på Domus rea ungefär — basic — och så blir det för det mesta jeans och tröja.
— Det blir så lätt töntigt. Fjantigt på nåt sätt… Ta nu Orup med sina guldkläder. Det var sånt Gaultier körde för ett par-tre år sedan.
Själv kommer jag att tänka på hur Orup kunde få pris som årets bäst klädde man genom att planka Greens image (Scritti Politti).

DE SENASTE VECKORNA HAR JAG BARA LYSSNAT PÅ Pixies och… Lolita Pop. Eller kanske är det mest Karins röst. Bättre än någonsin faktiskt. Sen har jag tänkt på något. Varför har det skrivits många mil om gitarrhjältar och deras penisattrapper och så lite om sång? Så jag började fundera — hur ser Karin Wistrand på sitt “instrument” — rösten? Fastän Lolitorna är så pass kända, vet man faktiskt förhållandevis lite om deras frontfigur.

I EN VECKA HAR KARIN OCH DE ANDRA LOLITORNA varit i Malmö. De har repat och repat och tittat på MTV på hotellrummet. “Man tänker mer på texterna när man ser på videor och vilken skit en del är. Det är det snabba och ständigt accelererande som gör sig gällande. Vi flyr ifrån allvaret. Man är rädd för mysteriet. Det som inte går att förklara. Allt handlar bara om vad man ska göra, och göra och göra och göra. I stället för att fundera över varandet. Mysteriet liksom.”
Är Karin religiös kanske?
— Ja (hon dröjer lite), det är väl anledningen till att man finns.
— Du är kristen?
— Ja… det heter väl så. Jag vet inte vad det kallas, men det får man väl säga — kristen — jag tror på Gud säger hon och plockar fram en Commerce och tänder.
— Går du i kyrkan?
— Det händer. Men jag är inte ett skit inblandad i själva verksamheten. Samtidigt så står ju kyrkan där som en symbol för att det finns en mening. Kyrkan talar om att Gud finns. Och man behöver bli påmind om sitt väsen och evigheten. Att gå i kyrkan är en trygghet, det hjälper mig att samla mig.
— Människan som väsen är inne i en utveckling. Vi håller på att lära oss kärleken. Jag kan få sekundupplevelser då det bara smärtar i mig, då jag känner evigheten. Kan faktiskt inte förstå hur någon kan vara ateist. Det är som att förneka att det finns en himmel där uppe. En fjärils vingslag påverkar universum, det finns en ordning i vårt kaos.
— Det låter flummigt, inflikar jag.
— Nej, det är väl inte flummigt. Det ÄR ju så (skratt), det är ju bara så.

HON BLIR TYST OCH TITTAR EFTERTÄNKSAMT UT genom fönstret och fortsätter efter ett litet tag:
— Sedan är det ju en annan sak att man inte kan gå runt och tänka på det hela dagarna. Att gå i kyrkan är faktiskt som att ta sånglektioner lite grand.
— Det där måste du förklara!
— Ibland måste man liksom påminna intellektet om Guds existens… Det är samma som sånglektioner. Man behöver lektioner för att kunna göra det man tänkt sig.
— Så du är en sån som tar sånglektioner?
— Ibland har jag gjort det. Men jag slarvar, det är därför jag är så hes nu.
— Ser du din röst som ett instrument?
— Ja, en del av den ser jag väl som ett instrument, fast på en gitarr till exempel kan du lära dig hur mycket som helst. Det kan man inte på sång, där är man begränsad till sitt organ, till sig själv.
— Och så blir du arg på ditt organ!
— Ha, ha, ha. Nej, inte arg på mitt organ. Fast ibland, när man står i studio och försöker sjunga nån jävla stämma. Så tänker jag: “Sådär ja, nu var vi där igen.” Jag kan bara inte ta en viss ton. Blir liksom tondöv och då blir jag förbannad på mitt huvud. Fast när jag är hes blir jag arg på min röst.
— Jag vet faktiskt inte hur jag låter själv… snurrar den där bandspelaren? (Karin tittar misstänksamt på den lilla japanska silverfärgade burken som står på bordet mitt emellan oss. Tillsammans konstaterar vi att bandet fortfarande rullar.)
— Okej, fortsätt! säger jag.
— Jag vet faktiskt inte hur jag själv låter.
— Är det roligare att sjunga nu när ni har blivit mera “poppiga”?
— Ja… (tveksamt) Nej, det har det väl inte. Men vi har fått mer publik. Det är roligt att folk kan sjunga med. Fast ibland kan jag sakna den där omedvetenheten som vi hade mycket mera förr.
— Aha! Ni är spekulativa!
— Inte så att vi spekulerar kommersiellt. Men att vi är mer medvetna om vad vi kan. Att vi vet mer vad publiken orkar med. Tidigare kunde vi köra en låt i evigheter. Nu märker vi när publiken tröttnar. Och trots att jag då inte vet hur jag låter i jämförelse med andra så vet jag det i alla fall lite mer än vad jag gjorde tidigare. Och jag kan föreställa mej lite mer vad vi är för nån slags grupp. Vad vi har som är bra.
— Samtidigt har det varit en strävan att göra mera låtar då. Det är ju låtar man kommer ihåg från när man var liten. Dithän har ju hela rockmusiken gått jämfört med hur det var för tio år sedan. Då var det inte mycket låtar utan mera sound.
— Betyder texterna mycket, du skriver inte själv några väl…?
— Det är klart texterna betyder otroligt mycket. Även om jag inte skriver själv, glömmer jag det när jag sjunger. Orden blir mina egna. Speciellt våra texter är ju såna att dom lätt kan tolkas på många olika sätt.
— Vi skulle göra en video till Hey Winner var det tänkt. Och den här killen som skulle regissera tyckte den var väldigt politisk, ett slag mot yuppies. För mig handlar texten om ett barn. Det är väldigt tydligt och det tror jag Sten som har skrivit texten också tycker. Fast det vet han inte själv (fniss, fniss). Men det är så, han har precis fått en bebis. Fast jag vet inte hur folk i allmänhet tolkar den.
— Ofta är det ju så att man bara lägger märke till nån fyndig formulering, eller hake så där, tycker jag.
— Ibland har man totalt missuppfattat en låt på det sättet, kontrar Karin skrattande.
ETT FRAGMENT FRÅN EN AV DERAS LÅTAR sitter kvar i mitt huvud, och den kommer jag att tänka på:
“…och jag vet att jag vet och att ensamheten ljuger, och jag vet att jag vet och att mina drömmar duger…” Ungefär så sjunger Karin på en låt. I 15-16 års åldern drömde hon om att resa, åka jorden runt, det har aldrig blivit av:
— Musiken måste vara störst och viktigast, och det är den nu. Fast jag vill ju göra fler saker i livet än det här…
KARIN WISTRAND, 28 ÅR OCH SÅNGERSKA — ensamheten ljuger, hennes drömmar duger.