Sator — vad tänker ni på då?
“Vi lever på att exploatera rockmyten”, säger de själva. Men när Kent sitter i sminkstolen får han en rynka i pannan: “Det känns som om ni utnyttjar mig!”

Jag gillar verkligen Sator, deras “don’t give a damn”-attityd. Det är rock ‘n’ roll de sysslar med. Punkt slut. Rock and roll och inget annat. Man ger sin själ bara för att det känns rätt, bara för att det inte finns något bättre att göra.
När jag frågar Unni vad hon först kommer att tänka på när hon hör ordet Sator, säger hon direkt “Ett gäng buspojkar”. Och det kan nog stämma — rock ‘n’ roll ska väl bara bus.

Det är fredag och dagen innan allhelgona, jag tar vår sämre begagnade långmerca och rullar ned till Malmö. Sator ska spela på KB och vi har stämt träff i fotografen Rogers ateljé. Men det blir strul och jag får åka ut och hämta dem (till deras stora förtjusning — “Limousine, vafan, det har vi aldrig åkt förut”).
Uppe i ateljén blir det slagsmål kring Rogers Defender-spel. Trummisen Micke avgår med seger och belägrar det blippande och tutande TV-monstret. Han kammar hem frispel efter frispel.
De andra berättar skadeglatt att Micke är videonarkoman.
— För att kunna finansiera sitt beroende har han startat en videoklubb. Och dragit in andra i sitt “elände”, skrattar Kent.
Det är laservideo som gäller, med 72-tums storbildsskärm och digitalt superljud. Filmerna importerar de från Japan och USA.
— Det förbjuds alldeles för mycket kultur i Sverige. All skräpkultur förbjuds. Jag vill slå ett slag för zombies och Arnold Schwarzenegger, mumlar Micke från TV-spelet.
— Det sägs att innehåller en film zombies blir den totalförbjuden, dessutom gillar vi såna här CP-författare som Kozinsky, Burroughs och Bukowski inflikar Chips.
— Jag gillar Stephen King, det är som sagor för vuxna, säger Kent. Och överhuvudtaget äventyrsböcker där det finns knull och svordomar med.
— Så ni gillar Zombies?
— Äh, tänk om man skulle klippa bort refrängen i våra låtar? Höj gärna åldergränsen men låt bli att klippa i filmerna.
Chips invänder:
— Nån slags censur måste man nog ha. Dan Hylander till exempel måste censureras! Och Py Bäckman. (Nu pratar alla i mun på varandra så att det omöjligt att hålla reda på VEM som pratar. Det är helt enkelt Sator som pratar.)
— Mikael Wiehe. Och Ulf Lundell, han kan ju inte sjunga, borde hålla sig till att skriva böcker. Och Eldkvarn.
— Vad tycker ni förresten om det här Cirkus Broadway-köret, att alla spelar med alla?
— Det är ju katastrof alltså. I stället för att plocka fram nya konstellationer med samma folk hela tiden borde man ju släppa fram lite nya band. Inte bara använda dom som redan finns.
— Mats Ronander är med överallt. Bara för att han är polare får han spela med alla, och Janne Bark och Niklas Strömstedt. Det är ju inte ens rock. Okej, det är klart att dom kan få hålla på, men dom kunde ju i alla fall låta bli att kalla det för rockmusik!
— Är inte det här en följd av att svensk rock är på väg in på pensionärshemmet? Ingen vill lägga av fast alla åldras och får gråare hår.
— Dessutom vill vi förbjuda Tomas Ledin! Och Mikael Rickfors och överhuvudtaget alla som börjar på Mats, ha, ha, ha.
— Ni är i gott sällskap i Göteborg, jag menar Lädernunnan och Union Carbide Productions. Det är mycket tung rock och Göteborg är väl överhuvudtaget en tung stad, mycket industrier och så. Hur är Götet i jämförelse med Borlänge, där ni vuxit upp?
— Borlänge har ju sitt järnbruk. Det liknar faktiskt Göteborg, mycket blues och så. När vi startade Sator så tittade man lite snett på oss.
Sator live är som ett stålverk, eller valsverk, eller som en slägga. Det är tungt, tungt och hårt. Det är genuin svensk arbetarklass: “Det är ju löjligt att höra musiker klaga på det hårda turnélivet. Tänk på dom som får stiga upp fem varje morron fem dar i veckan och gå till ett tråkigt och tungt slit. Vi gillar verkligen det här.”
De berättar om låten “What you are is what you get”:
— Den handlar om dom här som kör runt med såna där “hälften kvar efter skatten”-märken på bilen. Det är en ironi, inne i låten sjunger vi: “we’re all born equal according to the rich”…
— När vi var över i staterna fick jag blodförgiftning och på sjukhuset passade jag på att intervjua läkarna lite grann — jag frågade vad dom skulle göra om nån av alla dom här lodisarna man ser överallt på gatorna kom och la sig på trappan sjuka av blodförgiftning. Och vet du vad han svarade? Jo, att han (läkaren) inte kunde behandla någon som inte hade stålar. Lodisen skulle få ligga där och dö om han inte hade pengar! utbrister Kent med uppriktig indignation.
— Nä, vi gillar verkligen Sverige, ta bara en sån sak som när vi var nere i Bryssel och spelade in senaste plattan; helt plötsligt när vi står där och snackar ute på gatan kör det upp en bil på trottoaren och ut hoppar två snutar med osäkrade K-pistar och trycker upp oss mot väggen. Jag menar, efter en sån sak uppskattar man verkligen svenska snutar… Men det är ju klart — vissa saker saknar man. Kulturlivet till exempel: kafé- och ölkulturen. Här hemma är pilsnern så dyr att många använder knark för att det är billigare.
— Hur har ni det med rockmyten då, apropå det här med knark?
— Ja vi använder ju inte kokain om det är det du menar. Vi kör den lite billigare Ramones-varianten sådär, kontaktlim — brukar lägga ut två såna här tjocka strängar (Chips måttar upp fem centimeter mellan tumme och pekfinger) med kontaktlim och snorta. Enda nackdelen är att man får så förbannat hårda snorkråkor bara, garvar han… Fast dom är jävligt goda att tugga på!
— Nä, men vi har vi har så förbannat kul när vi är ute på turné att vi inte behöver några drogsubstitut, förutom pilsner förstås…
— Man är väl född till att vara lite “Road Warrior” infogar Micke med bred borlängedialekt. (Allmänt asgarv utbryter här.)
— Journalisterna vill gärna att vi ska vara på ett speciellt sätt — lite farligare och dummare än vad vi är i verkligheten.
Är ni idioter?
— Nej, bara för att vi inte dricker vin och pratar helt obegripligt och betraktar oss som INTELLEKTUELLA är vi inte dumma i huvudet. VI gillar att dricka pilsner och spana in brudar.
— Texterna är liksom vår variant av “hjärta och smärta” — det är stränder, bilar, booze och brudar.
Det är dags för fotografering. Chips intar alla klassiska rockposer och flåsar:
— Rockmusik började vi med för att bli sexualobjekt…
— Så ni gör ingenting för att motverka myterna? (spelad indignation)
— Vi lever ju på att exploatera rockmyten, hojtar Hasse tvärs över studion.
Kent som sitter i sminkstolen får en rynka i pannan och muttrar:
— Det känns som ni utnyttjar mig…
Chips fyller i:
— Skämt åsido. Bara det inte blir en massa felaktigheter är det väl okej, samtidigt kan man ju inte hålla på att dementera hela tiden.
— Sedan är det ju så att folk förväntar sig vissa saker av dig när du håller på med rock. Det här WASP-köret, lite blod och så går det rykten, ungarna gillar det. Folk är lite dumma faktiskt som går på allting…