Efter framgångar med LPn “Enjoy The Creeps” beslöt The Creeps att erövra Stockholmspubliken över en helg. Första spelningen, på Kaos, blev något av det svettigaste jag varit med om. Det droppade från tak och väggar och både band och (stor) publik trivdes mer än väl. Dagen efter, på Kolingsborg, fanns ca. trettio betalande där, varav ungefär 25 var finnar som kommit för att se Nights of The Iguana. Som om det inte var nog med denna ödsliga lokal, tvingades Creeps soundchecka inför publiken och det hela blev mer som en repetition inför “The Grand Finale” på Tre Backar kvällen efter.
Denna kväll var helt fenomenal och Creeps bevisade överlägset att de är ett av Sveriges säkraste band på scen. Trummisen Patrick Olsson bankar och bankar säkert som få och basisten Anders Johansson och organisten Hans Ingemansson gör sitt, helt och hållet oklanderligt. Och sedan har The Creeps en stor tillgång i sångaren/gitarristen Robert Jelinek. Att han är skicklig på gitarr glömmer man bort direkt då han börjar sjunga. Hans röst är helt fantastisk och han klarar allt från souliga ballader till råös utan att det någon gång låter oäkta. En förmåga få förunnat…
The Creeps kommer från Älmhult i Småland och musiklivet där tycks mycket ha att göra mer med ett stort gäng kompisar än med åtskilda band. Många av medlemmarna tycks ha hoppat hit och dit i band som existerat parallellt: The Creeps, The Distractions, The Pow, The Backdoor Men…
— Vilka var med i The Pow?
HANS: Det var jag, Stefan Nilsson, Ismael (Samie, f.d. trumslagare i Backdoor Men, numera stationerad i Stockholm där han spelar med The Apes tillsammans med Måns från Crimson Shadows och Pär och Lasse från The Stomachmouths, som i sin tur fortsätter utan dem, men med Jens från High Speed V på bas… /red.) och Robban.
— Era musikaliska influenser innan dess?
ROBERT: Jag började lyssna på rock ‘n roll då jag var sex år. Chuck Berry, Jerry Lee Lewis, och mycket Elvis också. Tills jag var 13 år. Då började jag gilla The Dammed. Tack vare dem fick jag höra talas om Seeds, Shadows of Knight och sådana grejer. Jag läste lite intervjuer med Damned och jag hade träffat några…
PATRICK: Robert är bästa kompis med Rat Scabies…
HANS: …Tror han själv i alla fall (skratt).
ROBERT: Men The Creeps startade egentligen innan The Pow. Vi började redan hösten -80, kan man säga. Det var vi tre från början och sedan kom Hasse med förra året.
HANS: Det var då det började hända saker… (skratt)
— The Pow var ett modsband. Fanns det mycket mods Älmhult?
ROBERT: För att vara en liten ort så…
HANS: Per capita var det mycket mods. Det finns en affär i Älmhult som heter August Nilsson som säljer 60-talskläder…
ROBERT: …Till 60-talspriser. Och han märker inte om man snor något heller.
ANDERS: Det är ett lustigt fenomen faktiskt. Det kan också ha att göra med att IKEA ligger i Älmhult och att det kommer mycket folk utifrån. Det blir mer blandat.
PATRICK: Man kan jämföra med Ljungby och Alvesta. Där finns det ingenting att göra. Det är på sin höjd hårdrock, inget mer, som spelas.
ANDERS: Förresten, blanda inte in IKEA i det här. Skriv inget om IKEA… (Sorry, journalistisk ärlighet varar längst./red.)
ROBERT: Många av oss har lyssnat på sån här musik väldigt länge, Ismael t.ex. Alla av oss har lyssnat på Beatles och Stones ända sedan vi var unga. Det kan vi inte komma ifrån.
— Som Backdoor Men fick ni spela i Tyskland innan ni ens gjort någon skiva. Hur kom det sig?
HANS: Vi lärde känna en kille som heter Leif Nysske av en slump, på en hamburgerbar i Malmö. Han var mod och vi var mods. Då var vi The Pow och vi fick erbjudande av honom att åka ner till Tyskland och spela. Sedan kom Robban med och vi spelade i februari -84 på KIR i Hamburg.
ROBERT: Vi fick en bra respons och ryktet verkade sprida sig.
— Hade ni satsat på samma sätt om inte det här hade hänt.
ROBERT: Det har säkert betytt mycket. Vi fick smak för det goda livet…
— Hur kommer det sig att det fanns ett sånt intresse i Tyskland?
ROBERT: Det finns alltid en krets fanatiker vart man än kommer.
HANS: Folk är väldigt energiska när de väl gillar något i Tyskland.
ROBERT: På KIR var det inte bara “sextiotalister”, utan alla slags människor. Det kanske finns behov av sånt här där. De kanske har fått nog av “Ruhrområdes”-musiken.
— Har ni en fanclub i Tyskland också?
HANS: Ja, “The Fab Society”. Det är Nysske som håller i den plus att han och en annan kille har startat ett skivbolag — Fab Records.
ROBERT: Det var de som gav ut Backdoor Mens andra singel.
— Nu när Creeps är så pass framgångsrika, vad kommer att hända med Backdoor Men i framtiden?
ROBERT: Backdoor Men finns inte längre. Vi splittrades i somras, i.o.m. att Ismael flyttade hit till Stockholm. Den sista spelningen vi gjorde var i Flensburg i Tyskland den 28:e december 1985. Vi fick erbjudande om att återförenas i Tyskland, men det sket sig. Det är nog finito helt och hållet nu.
— Hur stort var intresset för Backdoor Mens singlar om man jämför i Sverige och i utlandet?
HANS: I Tyskland var det ett stort intresse. Vi kom t.o.m. på 20:e plats på tidningarnas lista över 1985 års bästa singlar, tillsammans med David Bowie, A-ha och sånt.
ROBERT: I Sverige finns det alltid ett intresse, men det verkar vara ungefär lika stort för alla band som håller på. I Tyskland kan det bli verkliga explosioner.
— Ni har spelats i radio och det har visats intresse bland fanzines. Men har det varit något intresse på en “högre” nivå?
ROBERT: Det pratades om att vi skulle vara med på TVs “Rock från Kulturbolaget”, men det verkar inte som om det skulle starta igen. Nästa år ska vi göra en promovideo och försöka få in den på Sky Channel. Och så diggar Mats Olsson oss…
— Hur kom det sig att det kom en LP med Creeps först, och inte en singel?
ROBERT: Vi snackade från början om att göra en singel hösten -85. Men det blev uppskjutet, så det skulle bli en mini-LP istället. Men en mini-LP har nästan alla gjort, så vi tyckte att det var bättre att göra en LP. Låtarna höll och det funkade bra, så varför inte?
— Favoritband?
ROBERT: Damned är inga favoriter längre…
HANS: Det är svårt att nämna några favoriter, men… Booker T & The MGs och Bob Dylan, för att ta två ytterligheter.
ANDERS: Svart 60-tals-soul.
PATRICK: Little Richard… och AC/DC… (skratt)
ANDERS: Det skriver vi inte i tidningen… (skratt)
— Namnet “The Creeps”?
ROBERT: Jag tycker att det är ett OK namn för ett band som spelar en sån här musik.
— Det betecknar inte er själva?
ROBERT: Vissa tycker att det kanske gör det (skratt).
— Repar ni mycket? Ni verkar vara väldigt samspelta.
ROBERT: Nej, inte mycket. Vi repar hos vår tekniker två mil utanför Älmhult i ett kök. Vi repar sällan, nästan ingenting alls.
— Hur kommer det sig då att ni är så samspelta?
PATRICK: Vi har spelat ihop i fem år och det gör väl lite. Efter så många år lär man känna varandra väl. Och sen är vi ju Sveriges bästa musiker också. Jonas Hellborg kan dra åt helvete (skratt).
ROBERT: Jag kan inte spela ett enda vettigt gitarr-solo, och det är jag stolt över. Men det funkar bra när vi är tillsammans.
PATRICK: Han kan inte ens sjunga själv… (skratt)
— Hur mycket har LPn sålt?
JÖRGEN JOHANSSON (skivbolagsdirektör på Tracks on Wax /red.): 3500 på Tracks on Wax. Men på licens kommer den säkert upp i 10000, i Frankrike, Västtyskland, Spanien, England. Inte USA än…
ROBERT: Det verkar som om det är lite svårt att ha att göra med Midnight och Voxx, de som håller på sån här musik i USA. Men LPn har tagits emot bra, särskilt i New York.
— Har ni några nya inspelningar på gång?
ROBERT: Ja, i början på nästa år är det tänkt att vi ska spela in en singel och en LP. Det blir förmodligen Lave, vår tekniker, som kommer att producera. Det är han som skapat vårt sound. Han vet exakt hur det ska låta. Han var med i Screamers och Troublemakers och såna band på 60-talet. Han vet precis vad som gäller.
— Hur viktigt är det att ni får precis “rätt” ljud, på skiva och live?
ANDERS: Det är det absolut viktigaste.
ROBERT: Allt måste vara bra. Jag skulle aldrig släppa något som bara var halvdant. Det måste vara bra och en känsla av liv i det hela. Det måste slå folk och fastna på något sätt.
— Vad sysslar ni med i Älmhult?
ANDERS: Jag jobbar på IKEA…
HANS: Jag pluggar ekonomi.
PATRICK: Jag pluggar på fritidspedagoglinjen.
ROBERT: Han har alltid tyckt om mycket unga flickor… (skratt) …mycket unga.
PATRICK: Di är lätte att ha å göre med… (skratt)
— Du då?
ROBERT: Jag tycker också om unga flickor (skratt). Nej, jag gör ingenting för tillfället. Vi får se vad som händer. Jag ringer runt och försöker fixa spelningar.
PATRICK: Vi har varit portade i fyra år från alla fester i trakten…
ROBERT: Vandaliseringsskulder på 40000 kronor… (skratt)
— Gillar ni filmer?
HANS: Ja, “Ligga i Lund” (skratt).
ROBERT: Ja, porrfilmer är mycket intressanta. Det finns många klassiker, “Utan trosor i Tranås” t.e.x. Det finns en bra serie med tyska hemmagjorda toppfilmer. Det finns tio kortfilmer på varje kassett. Första klassens underhållning. Plus en serie som heter “Happy Video Time”. Men det finns en hel del bra vanliga filmer också, “Flygande Pirajorna” t.ex. (skratt).
HANS: Om man nu ska börja snacka om intellektuella filmer… “Sju hårda män” är det bästa jag sett (skratt). Sju stenhårda män bygger en skyskrapa och när de sista järnbalkarna fattas och publiken är helt knäckt, så kommer en helikopter med balkar från ovan (skratt). Jag tror att skådespelarna fick betalt i öl…
— Sista frågan är er…
HANS: (Till de andra): Ska vi hänga eller strypa honom? (skratt)
ROBERT: Vi binder honom runt ett av bakhjulen på bussen, så får han åka en sväng… (skratt)