Här följer en intervju med sångaren Nome och gitarristen Micke. Läs på…

— Vad hade ni gjort innan Pushtwangers? Andra band?
NOME: Inga som jag vill nämna…
MICKE: Ingen nämnd, ingen glömd. Men vi har ett förflutet var och en på sitt håll.
NOME: Krasse och Peter kommer från Klungspurt.
— När började ni kalla er Pushtwangers?
MICKE: Vi började på allvar i mars -83.
NOME: Vi spelade alla i olika band och satte ihop Pushtwangers bara för att vi var polare allihopa. Det skulle bli ett hobbyband.
— Ni hade inga ambitioner när ni startade?
MICKE: Det har vi fortfarande inte…
NOME: Vi tar en spelning i sänder.
— Skiljer sig bandmedlemmarnas musikaliska influenser?
MICKE: Krasse är en obotlig Tom Petty-fan.
NOME: I princip finns det bra musik från alla tider. Även om det kallas en massa olika saker har de gemensamma nämnare. Från Eddie Cochran, över Tamla Motown, till amerikanskt 60-tal. Det är ungefär samma musik, men sen kanske Krasse gillar Tom Petty mer, jag Pistols mer och Micke Kinks mer.
MICKE: Billie Holiday var rock ‘n roll, swingpjattarna var punkare på 40-talet, och ta alla galna negrer på 40-talet som var helt underbara.
NOME: Vi är väldigt överens om den musik vi spelar. Vi håller aldrig på att tjafsa.
— Det finns lite popinslag i er musik. Finns det något band ni gillar i ungefär samma genre?
MICKE: Många jämför oss, inte helt fel tycker jag, med de saligt avsomnade Plimsouls. Utan att på något sätt göra anspråk på att nå upp på deras nivå… Men det finns många berörelsepunkter.
— Var det svårt att få spelningar i början?
MICKE: Jag tror att vi var lyckligt lottade. Vi kom exakt i rätt tid. Det är tragiskt hur det ser ut på klubbscenen idag. Ta ett band som Jumpin’ Anacondas: trevliga killar och ett bra band att titta på. De spelar ofta på Kaos och Tre Backar och har gjort det i två år nu. De får inga kontrakt för skivbolagsmarknaden är också knepig idag. Men vi hade tur. Det fanns spelställen: Ritz Bar, Studion, etc.
— Fick ni skivkontrakt tack vare att ni spelade ute mycket?
MICKE: Vi gjorde en demo för att få mer spelningar och vi skickade den på skoj till ett par bolag tidigt hösten -84. Nobben överallt utom på det lilla bolag som släppte mini-LPn. Vi skickade till Polygram bl.a. När kontraktet från mini-LPn gick ut hade vi skivan att visa upp och Amigo nappade direkt.
— Fanns det intresse direkt utomlands då mini-LPn kom?
NOME: Ja, den kom ut i Frankrike bara någon månad efter att den kommit ut här.
— Blev ni förvånade över det stora publik- och marknadsintresset?
MICKE: Det är en sak som är ganska karakteristisk för oss. Vi är inte oambitiösa, vi repar hårt och försöker skriva så bra låtar som möjligt. Men samtidigt har vi aldrig gjort oss några illusioner om att bli popstjärnor. Allt positivt som hänt har kommit som glada överraskningar. Många band går ut med höga mål, men sen visar det sig att det inte var någonting där. Men vi har hela tiden blivit sporrade att fortsätta.
— Vad tror ni att det beror på att ni blivit så pass populära i utlandet?
NOME: För att vi är bra, förhoppningsvis. Vi spelar en musik som det inte finns något svenskt i, inget tyskt, men lite engelskt och amerikanskt. Det är vanlig jävla rock och pop. I USA har det gått bäst för oss. Ända sedan vi började har vi försökt hitta den rätta mixen mellan “The Beauty and The Beast”. Att göra köttfärsbakgrunder och på dessa lägga snygga melodier, körsång och lite finlir. Ett band som gjort det djävulskt bra är Buzzcooks. Råa, men med snygga låtar. Det är det vi försöker hitta.
MICKE: Jag tycker Joy Division var jävligt bra, men någonstans där, -80/-81, delades allt upp i två grenar. En tyngre gotisk stil och en mer glättig, poppig stil som senare kanske fick förgreningar i den s.k. gararagerocken o.s.v. Det finns två helt skilda skolor. De som köper Jason & The Scorchers nya och de som köper Missions nya LP. 80-talsmusik är nog ganska ung, men det finns de som reagerar mot det och vill ha pop. Pop och ösig rock. Och det är där vi finns.
— I vilka låtar tycker ni att ni lyckats bäst att blanda?
NOME: “Dancing on thin ice” är en typisk sån låt. Det är egentligen en visa vi skrev på akustisk gitarr. Och sen blev det en köttfärslåt i replokalen, men det finns fortfarande en utsökt melodi över det råa kompet. “Why are you treating me so bad” är en annan.
— Betyder Alice Cooper någonting för er?
NOME: Alice Cooper är vår hjälte utan like. Jag är fullständigt genomsåld på honom.
MICKE: Jag är barnsligt förtjust i både engelsk och amerikansk psykedelia, och även stora band. Allt från Tamla Motown till Jimi Hendrix till Kinks och Beatles. Men en period som alla i bandet respekterar och som i allmänhet är mycket underskattad är 70-talet. Tidiga Roxy Music, Alice Cooper, Lou Reed, Cockney Rebel, Mott the Hoople, Ian Hunters tidiga soloplattor… Mick Ronson är en hjälte. När man gick på skoldans på mellanstadiet var det T-Rex och Bowies “Rebel Rebel”. Det är tidlöst. Det som karakteriserar något verkligt bra är att det är tidlöst.
— 70-talet verkar nästan ha varit tabu alltför länge.
MICKE: Mott the Hoople… vilken grupp!
NOME: Folk tycker om att indela saker i perioder. -55 en höjdpunkt, -66 likaså och då blir det inte plats att gilla något förrän -77, då punken kom. Alltså måste man tycka illa om det emellan för att teorin ska stämma.
— Vad händer 1988?
MICKE: Jag tror inte att The Mission kommer att vara stora om 20 år. Jag tror att vi just nu är långt nere en vågdal. Det måste hända något snart. Det måste komma en reaktion mot CD…
NOME: I och med alla CD-skivor och alla samplingtöntar som bara gör skivor med ljud utan melodier har intresset för rocken försvunnit och det tycker jag bra. Rocken är, har alltid varit, och ska alltid vara en subkultur. Rock passar inte i Hylands Hörna. Det är den eviga dialektiken: först kommer en aktion, sedan en reaktion. 1977 spelade alla stora band på Isstadion med mer och mer komplicerade låtar, och då smällde det till… En generation från gatan som vill gå på små klubbar och se på små band som spelar skitig musik. Jag tror säkert att den reaktionen kommer igen.
MICKE: Det ögat inte ser, det gråter det inte för. Hela musikbranschen är seg just nu. Inga ställen, klubbar… Ta Inmates t.ex., ett av mina favoritband. De var här för ett par månader sedan och de fick ingen spelning i Stockholm… Jag och några polare fick åka upp till Uppsala och se dem. Jag tror aldrig jag kommer se en bättre konsert. Men jag har sett lika bra konserter, Television på Jarlateatern t.ex. Men Insates får alltså ingen spelning i Stockholm. Inga recensioner, ingenting…
NOME: Men det ser annorlunda ut på landet. Då vi spelar ute på vischan är det på små musikföreningar. I Karlshamn t.ex. kommer det 200 kids, alla mellan 15 och 20. Det kommer punkare, skinheads, normala, mohik-frillor, rockers… Alla står i en klump och dansar järnet och tycker att vi är ett höjdarband. Vi har t.o.m. hört att det finns kids ute i landet som bildar band och har oss som förebild…
MICKE: Stockholm har ju allting; teatrar, biografer, restauranger, krogshower, band som spelar… Så går man ner på Ritz och ska se Pushtwangers och säger “Jaha, nu är jag här… Underhåll mig!” Folk på landet är inte lika bortskämda. De går ut med en “Nu jävlar ska jag ha kul”-attityd. Det är så det måste funka.
— Har radio visat något intresse för er?
NOME: Vi spelas i rockprogrammen och när skivorna är nya kanske de spelas på Radio Stockholm eller något annat underligt program.
MICKE: Några av de lugna låtarna dyker upp i nattradion emellanåt. Men vi är helt motarbetade av kritikerna. I Slitz stod det att “Pushtwangers har inget nytt på vinylfronten”, medan det precis bredvid fanns en annons för vår singel. Förra LPn recenserade de inte alls. Ett halvår senare, då vi ringde upp och undrade, blev de skamsna och recenserade den. Och det är en LP som sålt ca. 10000 ex i USA…