The Hijackers från Flen. Kanske har du hört talas om dem, kanske inte. Det ryktades om äkta rock ‘n roll, framförd av fyra ungdomar vars mål inte är något annat än att bara ha roligt. “Goodtime rock ‘n roll” helt enkelt. Vi gick på en av de sällsynta konserterna fann ett jävligt ösigt, ovanligt skickligt band, som älskar rock ‘n roll och gör sitt bästa för att hedra dess korta men intensiva historia.
Då vi, bara någon vecka senare, hade chansen att se dem igen, tog vi den, och alla våra positiva intryck bekräftades och förstärktes. De verkar ha enormt kul på scen och det smittar av sig på publiken. Det är så det ska fungera.
Hijackers kan vara lite svåra att placera stilmässigt om man koncentrerar sig på “periodtänkande”, med det är ren och rak rock ‘n roll det är frågan om, med undantag av en och annan rockabillylåt.

— När började ni spela tillsammans?
TOMMY: Anders, Stefan och Freddy har spelat ihop så länge jag kan minnas.
ANDERS: Vi har spelat ihop sen -83. Då var det punk, men sen blev det “andra bullar”.
TOMMY: Jag kom med för ungefär två år sen.
— Var spelade du innan Hijackers?
TOMMY: Jag spelade med en massa skitband från Flen, och med ett bra band, Junkers. Det var mitt första band.
— Finns det mycket speltillfällen i Flen, eller är det replokalen som gäller?
TOMMY: Det fanns då vi var “unga”. Då var det bättre, ett bättre musikliv överhuvudtaget. Men nu är det helt dött…
ANDERS: Två konserter om året kan man räkna med. (skratt)
— Så ni är tvungna att åka ifrån Flen ifall ni vill spela?
ANDERS: Ja.
— Tycker ni att ni fått det mottagande ni förtjänar i Stockholm?
TOMMY: Mer än vad vi förtjänar. (skratt)
— Vad lyssnar ni på? Vad inspirerar er just nu?
ANDERS: En del från punktiden lyssnar man fortfarande på, en del inte.
— Vad är det som håller?
ANDERS: Ramones höll till för ett par veckor sedan (då LPn “Animal Boy” kom ut /red.).
TOMMY: Annars lyssnar vi mycket på gammal rock ‘n roll.
— Hur gammal? 50-talet?
TOMMY: 60-tal, 40-tal… Hank Williams, och mycket gammal rockabilly.
— Kan ni säga något om de covers ni kör? “Ramblin’ Rose” t.ex.
TOMMY: Den är enkel att spela. Den satt bra första gången vi provade och därför har vi kört den ibland.
ANDERS: Annars kör vi bara bra gamla rocklåtar. (“Hitchhike” bl.a. /red.)
— Har du några trumhjältar?
ANDERS: Buddy Rich och Gene Krupa, inga andra. De är de enda två.
TOMMY: Jag har en gitarrhjälte. Scott Burlysen i Johnny Burnette Trio. Det är min enda gitarrhjälte. Det behövs inga fler.

The Hijackers verkar vara ganska anspråkslösa (därmed inte ambitionslösa) och tycks trivas bra med repandet och det fåtal spelningar de får. De har varit i en studio två gånger, men de har aldrig blivit nöjda med resultatet. Taperna har dock lett till att de fått spelningar, bl.a. en i Gävle.
Hursomhelst har de en skiva på gång, deras första. Det blir en trelåtarssingel på Superstuff Records, ett nytt dödsföraktande bolag som hittills gett ut en ösig singel med High Speed 5. Om ni köper High Speed 5-singeln, investerar ni i The Hijackers, tänk på det! Det är verkligen ingen dålig investering…

— Hur ofta repar ni?
TOMMY: Ungefär två gånger i veckan. Det är lagom. Då längtar man till att repa. Blir det mer tror jag att det finns risk att man tröttnar.
ANDERS: Jämförelsevis är två gånger i veckan ganska mycket.
— Hur ofta har ni spelat ute?
TOMMY: Till för ett par månader sedan har vi knappt spelat ute alls. Det har blivit ungefär en spelning varannan, var tredje månad. Förr spelade vi mest i Flen, på privata fester och så.
— Hur var publikmottagandet första gången i Flen?
ANDERS: Första gången var en utomhuskonsert då folk satt i gräset och åt glass. Men Karlstad Loge i Flodafors var kul. Då blev det pogo och kind mot kind… (skratt)
— Känns det aldrig motigt att fortsätta då man får chanser så sällan?
TOMMY: Jag tycker att det är lika roligt att repa som att spela ute. Nästan lika kul i alla fall. Annars skulle jag inte hålla på.
ANDERS: Vi repar ju inte bara för att bli duktiga till nästa konsert…
TOMMY: Vi gör det för att vi har kul ihop. Det är det enda vi vill. Att ha kul.
ANDERS: Om man ska spela för att bli rik, då blir det svårt. Då får vi köpa stridsvagnar och ha dem på scenen (skratt), laser och sånt, eller det kanske är ute redan… (skratt)
— Vad tror ni kommer att hända med The Hijackers i framtiden?
ANDERS: Vi kommer att bli jättestora…
TOMMY: Annars spelar det inte så stor roll vad som händer. Får vi inga mer spelningar, så fortsätter vi att ha kul i replokalen. Huvudsaken är att vi har kul. Men det är ju extra kul om folk gillar oss… Första gången vi spelade här i Stockholm blev en chock för oss. Det var enormt roligt.
ANDERS: Mycket stolkastning…
TOMMY: Vi hade inte riktigt räknat med att få en sån respons.
— Vad tycker ni annars om svenska band?
TOMMY: Det finns säkert många som är bra, men jag vet inte. Det verkar mest vara skit…
ANDERS: De flesta som gör något härmar alldeles för mycket. De härmar så att det blir värre än det var från början. Allt ska vara så snott. Ingen törs vränga till det på riktigt…
TOMMY: Bor man i Flen, så får man inte se mycket av nya band. Man har ingen chans att köpa nya singlar heller.
ANDERS: Man får skicka efter istället.
— Tror ni på en “ny våg”?
ANDERS: Låt oss hoppas att vi slipper… Inga vågor, tack. Nu när punken har tagit slut finns det inget mer. Nästa våg måste bli… yxor (? /red.) Folk måste inse att det är 1986 idag.
TOMMY: Alla garageband plankar för mycket, tycker jag. De är bara dåliga kopior på originalen.
ANDERS: Mer 60-tal än 60-talet…
— De banden säljer vanligtvis mycket skivor utomlands. Hoppas ni på något liknande?
TOMMY: Nja, jag vet inte…
ANDERS; Det är alltid roligt om folk gillar oss. Och dessutom har jag aldrig varit i Tyskland (skratt).
— Vad gör man i Flen då man inte repar?
TOMMY: Freddy spelar fotboll. Och ishockey, bandy och allting. Alla sporter.
ANDERS: Man kan titta på Magasinet, eller också gå hem till Tommy och höra på någon skiva och se på Magasinet där (skratt). Sedan är det fredag och då kan man gå på restaurang Esplanad. Det är en riktig lantiskrog… (skratt)
— Har ni några andra intressen?
TOMMY: Hockey-VM är bra. Rock ‘n roll och Hockey.
ANDERS: Ibland leker jag att jag är konstnär. Jag böjer småsaker och målar på dem. Då blir det konst (skratt).
— Skulle ni flytta till Stockholm om det visar sig att det går bra för Hijackers?
TOMMY: Går det bra för oss, så går det nog bra från Flen också…
ANDERS: Hur illa det än går för oss, så kommer gruppen att finnas kvar i källaren i Flen.

Jahaja. De hyser tydligen en slags hatkärlek till sin hemort, staden som även fött ytterligare en rock ‘n roll talang, Erik Fredriksson i Jumpin’ Anacondas. Det ska bli intressant att se hur det kommer att gå med singeln och hur den kommer att mottas. Får den bra distribution får folk kanske upp öronen för The Hijackers, något som verkligen inte kan skada.
Där Anders trummar sina enkla rytmer, Stefan slår på sin bas, Freddy skriksjunger och spelar på sin gitarr och Tommy röjer sig igenom sina “Chucken”-riff, där har man garanterat roligt.