De har repat ihop som The Stomach Mouths sedan sensommaren 1984. De är förmodligen ett av de absolut roligaste banden i Sverige, och lyckligtvis tar de sin 60-tals “image” med en klackspark, till skillnad från de flesta andra garagebanden. Stomach Mouths är bäst av dem, roligast av dem, mest underhållande av dem och absolut det bästa livebandet av dem. Vi bestämde om en intervju med dem och resultatet blev minst sagt kaotiskt. Nedan följer utdrag av vad som sades. Vi rekommenderar dig, kära läsare, att inte försumma The Stomach Mouths. De, om några, förtjänar verkligen all publik de kan få. Hur gick det till när första singeln (“Wild Trip”/”Don’t put me down”), idag ett samlarobjekt över hela Europa, kom ut?
STEFAN: Först så skickade vi runt en dålig demotape, och sedan spelade vi in en ordentlig tape. Ulf Lindqvist (på Amigo/red.) hatade den. Han tyckte att den var för snäll, så vi kunde inte vara med på “Distorted Sounds from the North”. Sedan hörde Lolita Records i Frankrike av sig många gånger. Han skulle skicka kontrakt men tiden gick och det kom inga kontrakt…
MARTIN: Och här följer ett utdrag ur ett samtal på telefon vi hade med honom: — Hej, ska du inte skicka kontraktet snart? “Oj… Jag sitter här på mitt kontor. Jag har kontraktet framför mig. Jag har kassetten här. Jag kan lyssna på den…” (skratt)
STEFAN: Ja, och så gick det med det… Sedan skickade vi en demo till Voxx bl.a. och Greg Shaw (Voxx Records ägare i USA/red.) blev tydligen väldigt intresserad. Det dröjde ett långt tag men till slut fick vi ett kontrakt som vi skrev på och skickade tillbaka. Men dessförinnan hade vi hunnit spela in första singeln. Vi skulle få ett förskott för en LP-inspelning, så vi började med inspelningen på en gång. Men något förskott kom aldrig. Och har fortfarande inte kommit. Så vi struntade mer eller mindre i Voxx. Sedan blev det aktuellt med ett bolag utan namn, under Vinyl Mania, men det blev ingenting av det heller, eftersom vi fick en bättre deal med GotToHurry. De ska ge ut en singel med oss (som kom alldeles nyligen/red.) och därefter en LP. Dessutom finns det en del intresserade bolag i England. Och så har vi varit med på Straight from the Grooveyards samlingskassett och på en samlings-LP från Tyskland.
— Har ni kört samma stil ända sedan ni började?
STEFAN: Ja, det har vi. Men vi skriver hela tiden nya låtar.
LARS: Men det är samma stil.
— Vilka är era största musikaliska influenser?
MARTIN: Unrelated Segments…
RESTEN: Nej, ja, jo, nja…
MARTIN: Jo, men de är jävligt bra. Och det är vi också (skratt).
— Var har ni spelat, förutom i Stockholm?
MARTIN: Gävle och Eskilstuna.
STEFAN: Och i Märsta…(skratt) Dessutom hade vi möjlighet att spela i England, men då var inte hela gruppen med. Vi ville inte spela med någon ersättare.
— Vad tycker ni om Trashvågen?
MARTIN: Jag tycker inte att man kan tala om någon våg. Det har alltid funnits Trash-band. Jag har bara spelat i Trash-band.
STEFAN: Det enda som egentligen har hänt är att Trash-band fått det lättare att få spelningar. Och det är ju bra.
ANNA: Men det kanske finns grupper som rider på vågen.
— Hur ser ni på er själva?
STEFAN: Vi rider på vågen… (skratt)
LARS: Vi är ett surfband. (skratt)
STEFAN: Vi är inte så influerade av de råa hårda pojkarna från början på 70-talet, som många andra band är. Vi är mer influerade av de snälla pojkarna.
MARTIN: De som aldrig kom någon vart.
— Vilka är era favoritfilmer?
STEFAN: Det är oerhört svårt att säga. Det skiftar faktiskt från vecka till vecka. Varje gång man får en ny film så förstår man att det går att göra ännu sämre (skratt). Min favoritfilm den här veckan är NIGHTTRAIN TO TERROR.
ANNA: Min favoritfilm är en film från -68 där de slänger snöbollar på korna (?/red.) (skratt).
— Vad heter den?
PÄR: “Semester i Sälen” (skratt)
MARTIN: Min favoritfilm handlar om en lergubbe. Det är ett barnprogram som har visats på TV.
PÄR: Ja, det håller jag faktiskt med om… Soundtracket är bäst.
MARTIN: Det är en lergubbe som går omkring och säger konstiga saker.
LARS: Jag har ingen favoritfilm…
— Vad tycker ni om Cramps senaste LP?
STEFAN: Jag tyckte först den var dålig, sedan bra och nu sådär.
MARTIN: Det finns så mycket annat som är mycket bättre, men som ingen bryr sig om.
— Som till exempel…?
STEFAN: Tell Tale Hearts.
PÄR: Raunch Hands är ett dunderband.
STEFAN: Sedan tycker vi att vi själva är väldigt bra.
— Hur känns det att bo i Stockholm och spela ute ibland när ni vet att det är ett större sug på er utomlands?
STEFAN: Det skulle vara kul att åka ut. Men det är ju en hobbygrej. Visst skulle vi vilja spela hela tiden. Det är väl ingen som tycker att det är direkt roligt att jobba, men…
PÄR: …Så länge de stora tidningarna inte skriver om oss (Nu gör vi det/red.) så får man ju inga spelningar utanför Stockholm heller. Vi har ju vår publik här.
LARS: Men det märks att det finns bra band på andra ställen. Vi har spelat med ett band från Flen som heter The Hijackers. De är Sveriges Sonics, de är dunderbra… (Instämmer, instämmer. Intervju kommer i nästa nummer/red.)
— Vad tror ni att det beror på att man kan läsa mer om svenska Trash-grupper i utlandet än i Sverige?
STEFAN: Det är väl kanske ingenting för Sverige och vanliga människor. Man måste vara lite konstig.
MARTIN: Det är väl mer “Trash” i deras kultur från början.
PÄR: Och sedan är det väl så att den musik som vi, och andra, spelar kan man inte bara lyssna på en gång. Man måste ge det tid och försöka förstå vad vi gör. Första gången man hör det så säger man “Oj, vad är det här?” Sedan skakar alla på huvudet och går…
LARS: Folk förknippar oss alltid med Beatles. Även om de tycker att Beatles var bra så har de sågat oss från början, därför att Beatles fanns på 60-talet och vi kan inte vara något “nytt”.
STEFAN: Vi tycker att vi spelar tidlös musik och vi vill inte skapa någon 60-tals revival.
LARS: Alla har ju rötter i någon musikform och vi kanske känns vid våra rötter mer än andra grupper.
— När ni började spela, var ni ett gäng kompisar som beslöt er för att spela 60-talsmusik eller…?
LARS: Nej, vi hade spelat ihop innan också, i diverse punk- och popband, Roger Moore t.ex.
MARTIN: SS-indianer…
PÄR: Att det blev Stomach Mouths var mer en händelse. Vi ville spela någonting och hittade rätt grej på en gång, något som vi letat efter i flera år. Allting stämde och vi började skriva egna låtar. Jag tycker att många svenska band har begått en synd, att bara spela andras låtar. Det är först nu vi har börjat köra covers för att fylla ut en större repertoar.
STEFAN: Många band spelar ju nästan bara covers, Nomads t.ex.
LARS: Men de startade ju intresset för svenska grupper utomlands och det är ju bra.
— Hur tycker ni att ni utvecklats?
STEFAN: Det blir enklare och enklare. Man vågar spela enklare låtar, mer primitiva saker än man gjorde förut.
PÄR: Det är ju inte mängden ackord som gäller utan hur man får ihop dem till en låt.
— Tror ni att ni passar på mindre ställen?
STEFAN: Ja, det är närheten till publiken som gör att vi kommer igång. Vi står gärna nere på golvet bland publiken och spelar…
PÄR: Det är ju en fråga om att ge och ta. Ju mer man får av publiken, desto mer ger man tillbaks.
— Hur går det till när ni repar?
STEFAN: Vi skriver kanske en ny låt varje gång vi repar.
ANNA: Vi brukar repa på soundchecken innan konserterna. (skratt)
— Ska ni försöka spela i utlandet snart?
STEFAN: Backdoor Men håller på och fixar någonting i Tyskland. Bara vi får ut en platta så kanske det börjar hända något…
LARS: Vi vill ju inte satsa på utlandet om vi inte är säkra på att det kommer folk.
Sedan intervjun gjordes är denna turné inte längre aktuell. Det har istället varit tal om en riktig Europa-turné tillsammans med Shoutless och The Nomads, med spelningar i Spanien och Italien bl.a. Vi får väl se hur det blir med den saken… En ny singel har som sagt kommit också, med låtarna “I’m going away”, “Eegah” och “Cry”, pressad i blå vinyl. Missa inte den!
— Anna, hur kom du med i gruppen?
ANNA: Jag var på landet och skulle åka och köpa lakrits. Jag köpte lakrits, plus en tidning där det stod om The Stomach Mouths. Jag hade sett singeln tidigare, när den kom ut, men jag hade inte några pengar att köpa den för. I alla fall så åkte jag in till stan och då skulle Stomach Mouths spela på Studion. Då bestämde jag mig för att gå och se dem. Jag tyckte att konserten var kul och min kompis var uppe på scen och spelade tamburin. Han hoppade bara upp och gjorde det.
LARS: Det var ingen av oss som visste varför han var där. Han bara kom in till oss, precis innan vi skulle gå på scen, och frågade om vi inte behövde någon som spelade tamburin. Jo, sa vi. Jag hade aldrig sett honom innan. (skratt)
ANNA: Sedan var vi på Moderna på en konsert. Då träffade han Stefan och Martin. De frågade om han inte ville vara med och spela munspel och saxofon på deras LP-inspelning. De bestämde möte på Vinyl Mania och då följde jag med. När vi kom dit så frågade jag lite försynt om de inte behövde någon som spelade orgel… Och på den vägen är det.
Här avbröt Johan Kugelberg, ung filosof och samlare av Lena Gulle-singlar (men kanske mest känd som redaktör för fanzinet Straight from the Grooveyard) och berättade vad medlemmarna i Stomach Mouths kommer att göra om 20 år. Om det blir sanning eller inte kan du läsa i Lollipop nr. 110…
JOHAN: Stefan sitter i en våning på Manhattan med 12 tusen videofilmer. Han går aldrig ut förutom till hamburgerbaren runt hörnet. Och så har han en dum fru som kommer och städar en gång varannan vecka. Martin har gått tillbaka till Skateboard och tävlar i veteranligan. Anna spelar orgel i en kyrka…
— Vilken är bästa hamburgerkedjan i Sverige?
MARTIN: Raka Spåret…
LARS: Sibylla och Blondie Burger…
STEFAN: Jag är väldigt konservativ i den här frågan, så jag säger McDonalds. Jag har en djup insyn i McDonalds, för jag har jobbat där. Det finns ett minus med dem. De har tagit bort den enda riktigt goda hamburgaren — Quarter Pounder. De har bara Quarter Pounder Cheese, så varje gång jag går dit måste jag göra en specialbeställning. Plus att de ofta glömmer bort det i alla fall…
— Har du inte klagat någon gång då?
STEFAN: Jo, jag har tagit namn på några. (skratt) Jag hade gjort en specialbeställning när jag var på lunch och hade bråttom. Jag frågade om det verkligen var rätt, en Quarter Pounder med bara senap. Ja ja, sa de då. Sedan gick jag till jobbet och öppnade hamburgaren och där låg all skit. Då blev jag tvungen att gå tillbaka och få en ny. (skratt)
— OK. Vad heter Sveriges bästa fanzine? 1-2-3…
STOMACH MOUTHS: LOLLIPOP!
JOHAN KUGELBERG: Straight from the Grooveyard…