Det var en sen söndagskväll i början av februari. På Ritz Bar skulle The Nomads och The Bottle Ups spela. Vi gick dit utan några större förväntningar och slogs därför med häpnad av ett Bottle Ups, som med ny sångare (från Wayward Souls), nya låtar och volymen på max fullständigt krossade alla tvivel om dem vi någonsin haft. En kraftfull blandning av Rockabilly, rårock (à la Australien) och punk (à la Ramones) strömmade ut ur det skakande PAt. Som extranummer kom MC 5’s “Looking at you”. Vad säger man?
Det faktum att Nomads därefter körde igenom ett set med bara Stooges-låtar (på tre gitarrer…) gjorde heller inte kvällen sämre.
Veckan därpå var det dags igen för Bottle Ups, denna gång på sorgligt förfallna Kolingsborg. Endast en 40-50 personer slöt upp och kunde beskåda de fems tunga mangel. Ett mycket, mycket slitet uttryck som “en orgie i rundgång” är inte helt opassande som beskrivning av spelningen.
Som ni förstått hade vårt intresse väckts och vi beslöt oss för en pratstund med de som varit med från början: “Örat” och sedan Robert.

RUMBLE

— Vad tyckte du om Ritz-spelningen?
Örat: “Det var fan det roligaste jag lirat i alla fall…”
— När ni slutade med MC 5-låten tänkte jag att nu ska det mycket till för att Nomads ska kunna slå det här. Jag tycker att ni var roligare men deras grej var jävligt kul också…
“Visst. De gör ju aldrig det där igen. Det var tänkt så att det skulle komma snubbar från MCA i USA. De skulle kolla Nomads, men de skyllde på öroninflammation — han fick inte flyga, han från MCA, och då tänkte Nomads att ‘Vafan, nu gör vi något annorlunda. Vi lirar gratis…’ och så satte de ihop Stooges-setet. Jag tycker det var jävligt fräckt, jävligt kul.”

LONG GONE

— Det var alltså du och Robert från början?
“Jag och Robban träffades nere på Ritz. Vi satt och snackade och ‘Nu borde man sätta ihop ett band’ tyckte han. Jag var ju inte särskilt bra på bas eller någonting. Jag hade en bas och en lokal faktiskt. Vi repar i källaren på mitt jobb. Så jag hade alltså lokal att komma med och Robban tände direkt. Vi testade…”
— När var det här?
“Det var i december -83. Men då hade Bottle Ups funnits tidigare i flera olika konstellationer. Den som väl gjorde mest väsen av sig av de konstellationerna var Robban på gitarr och Gus, våran trummis nu. Och så var det Lotta från Kissettes som är med och backar på Nomads plattor. Hasse (Östlund från Nomads) spelade bas, men hela det bandet sprack p.g.a. att Nomads tog för mycket tid. Hasse hade inte tid att lira, så då splittrades det. De lirade en spelning, det var på Gräsrocken i Solna -83.”
— Vad spelade de för något då?
“Det var lite Rockabilly-stuk. Sedan började vi repa då. Jag kände Guran, vi var gamla polare, så jag drog med honom. Så var det jag och Gus, Robban och Guran som lirade. Då hade vi ingen sångare, och ingen var så tänd på att försöka sjunga. Jag kunde inte sjunga och spela samtidigt. Det kunde inte Robban heller. Så jävla hippa är vi inte! Guran fixar det, men på något sätt så sjöng han aldrig i alla fall. Så började vi repa en massa gamla instrumentalare. ‘Walk, don’t run’ och en massa sånt där…”
— Mycket Link Wray…
“Ja, mycket Link Wray. Sedan blev det bara så. Vi fick ett ryck att ‘Ja, det här kanske är vår pryl att köra instrumentalt’. Vi hade börjat i februari -84. Så gjorde vi första giget på Ritz Bar i april. Då var det gelé i benen. Vi var jävligt nervösa, men det gick bra och det blev bra gensvar. Först visste vi inte hur folk skulle ta det här. Ingen sjöng och vi bara stod och lirade. Det var mycket mer Country-Cowboy-stuk på den tiden. Sedan hade vi lite spelningar ute på Apromus i Solna och sådär. Vi lirade med Nomads några veckor senare.”
— Då var det Legendary Bottle Up trio?
“Nej, det är senare. Legendary Bottle Up trio-spelningen var i oktober -84. Då hade Gus slutat, det var lite bråk. Han la av och… allt det där är glömt nu, så det spelar ingen roll. Det var lite strul för vi hade ju ingen trummis då. Vi skulle spelat ett set som var inrepat som trio, för Guran hade försvunnit iväg. Han försvann till London. Han skulle åka iväg på en charterresa, trodde vi. Sedan var han borta i tre månader.”
“På soundchecken repade vi in ett gäng Link Wray-låtar med. Ed från Nomads på trummor. Det var jävligt kul… Det var inte mycket, bara en fyra låtar eller så. Det var jävligt roligt…”

ROLL IN THE RAY

— Vad lyssnade ni på vid den här tiden: Var det mest 50-tal eller…?
“Ja, det var det väl. På den tiden var det mycket garage också. Men vi har alltid gillat Rockabilly, jag och Robban. Det har alltid stått högt i kurs hos oss. Sedan lyssnade vi på det som var bra från 60-talet. Det finns så mycket som är trist, men vi gillar 60-talsrock så, det ska man inte sticka under stol med.”
“Men ändå så tycker jag att vi har aldrig hamnat i den nischen. Det har inte varit mycket 60-tals-garage, möjligen slamret i så fall. Inte själva influenserna.”
— Ni har blivit ihopbuntade med alla “de andra”…
“Det gör ingenting. Det var en bra ‘movement’. Mycket bra slammerband. Det spelar ingen roll, det var bara bra. Att hamna i något fack, det spelar ingen roll.”
— Hur kommer det sig att ni fick ut EPn (“Boppalina goes west”) så snabbt?
“Robban känner de på SkivCentrum i Solna, en skivaffär där. En av deras stadiga kunder var en snubbe som heter Sture Hallberg, som är instrumentalfreak, fick vi veta. Han har Rainbow Records som ger ut allt från gamla inspelningar med Svenska band typ… vafan heter de nu?… Violents och sånt där ger han ut. Violents är jävla jönsar. De spelade in ‘Alpens ros’ och sånt instrumentalt. Det är allt från sånt till lite tuffare stuk han ger ut.”
“Vi spelade in en tape i replokalen på en vanlig bandspelare. Ingen porta eller någonting. Så slängde vi upp den till honom och han tände direkt och kom ner och kollade på oss. Så skulle han göra en platta då, men den floppade ut, för det var en så jävla dålig studio. Han fixade någon polare i Ösmo som hade en studio-8-kanalig — i ett gammalt garage. Garage faktiskt, hahaha.”
“Vi tyckte det var jävligt kul att någon ville göra en platta så vi hoppade ju på det där genast, naturligtvis. Sedan blev det bara strul. Vi spelade in EPn och den står vi för. Den har vi gjort, den är riktig.”
“Sedan, i december -84, hade Uffe Lindqvist på Amigo blivit intresserad. Det var så skyhögt bättre än att skriva på kontrakt med Rainbow. Vi hade inget kontrakt med dem. Det finns inget kontrakt med Rainbow. Vi kunde bara lämna det där blixtsnabbt, inga problem. Men då har det blivit så att vi har inte fått ett öre varken för EPn eller den där vidriga mini-LPn han gav ut sedan. Poängtera gärna att den står vi inte ett dugg för. Den har han gett ut för att göra pengar.”
— Hur mycket har EPn sålt?
“Den sålde rätt bra. Jag tror den kom upp i 2000 ex.”
— Sålde ni den någonting i utlandet?
“Jag vet inte. Det får du fråga Sture Hallberg om. Vi har inget intresse av att fråga. Vi vill inte snacka med den snubben mer…”

DESERT WACKOS

“Sedan gjorde vi några schyssta spelningar i början på -85. På Ratz var det bra, vi lirade med Shoutless. Frantic (Saloon Hoedown — den riktiga mini-LPn) spelades in i mars ute i CTR-studion i Nacka. Jävligt bra studio. En snubbe som heter Christer Åkerberg var tekniker. Det är han som gjort Richard Lloyd också. Four-eyed Thomas producerade. Det gick jävligt bra. Vi höll på att mixa till kl. sex på morgonen. Den spelades in på en helg. Först försökte vi ställa in ljudet på fredagen. Det gick inte, för Gurans stärkare lät skit i studion. Så vi fick åka ut och hämta Hasse i Nomads och låna hans. Det fixade sig sedan. Sedan hade vi inga stämboxar, så det är lite ostämt här och var, men vafan…”
“Den är vi i allra högsta grad nöjda med. Den andra, den gavs ut efter det. Han (Sture Hallberg) hade rättigheterna. Han slängde in fyra låtar som inte var med på EPn plus två från EPn och gav ut det. Junk… det var jävligt trist. Jag har faktiskt aldrig hört den plattan.”
— Har ni spelat någonting ute i landet? I Stockholm blir det ju rätt ofta.
“Ja, vi har varit uppe i Bollnäs på ett tidigt stadium, redan -84, med första sättningen. Vi lirade på Trash Club där Dead Scouts började. Det var helt O.K. Sedan har vi varit nere i Malmö tre gånger. Det har varit helt O.K. faktiskt. Vi var nere första gången med Nomads, det var den redigaste gången för då var det mest folk. På något sätt så har väl Bottle Ups inte nått ut totalt i Sverige. Vi drar inte så mycket folk, det är väl Hidden Charms, Wilmer och Problem som kommer och kollar ungefär. Men det är kul ändå. Malmö är en jävligt rolig stad. Vi har alltid haft skitkul där nere, vi känner mycket folk och sådär.”
— Hur gick det till när ni fick Gamla Stans-spelningen? (Februari -85 spelade Bottle Ups i Gamla Stans Skivhandels skyltfönster i Stockholm.)
“Vi hade spelat, då vi var nere i Malmö december -84 med Nomads, som trio. Då var det samtidigt en spelning i Musik och Konsts skyltfönster där vi först lirade instrumentalt och sedan kom Nomads upp och lirade instrumentalt de också — “Ratfink” och någon till. Båda banden lirade instrumentalt i skyltfönstret.”
“Det där hörde Björne på Gamla Stans och plötsligt sa han ‘Har ni lust att spela här?’ och det var klart vi hade…”
— Hur mycket hade ni druckit innan den spelningen? (Det var ett vilt vevande på ca. tre-fyra m², och Robert föll av “scenen”, ivrigt solande)
“Vi var inte packade. Det är sanning. Robban trampade fel (skratt), det var därför han ramlade av scenen. Det är sanning. Han hamnade på något konstigt vis i något hörn med hål och grejer…”

LONESOME ‘N STRONG

— Varför började ni med en sångare?
“Ja, vi hade väl hamnat i den nischen där vi hade mjölkat klart instrumental-kon. Det var kul fortfarande att lira instrumentalt. Det finns outtömligt med låtar och det går att göra nya. Men, på något sätt var det kul att testa något nytt. Vi skulle göra ett partyband.”
Robban: “Vi skulle bli ett Svenskt Beasts of Bourbon. Som Scientists och de har gjort. Det skulle vi göra. Det var tänkt som en konstellation med Nomads och Bottle Ups: Hasse Östlund på gitarr, jag på gitarr, Örat, Per Ahlén och Ed på trummor. Men sedan skulle Nomads ut på sin Europa-turné, då sket sig det där och det blev Bottle Ups med Per Ahlén och vi har fortsatt med det. Det är en jävla kick att vara med Per Ahlén. Om man nu ska snacka om den här nya vågen, så är Per Ahlén den som är klart mest begåvad. Han kan skriva låtar, han sjunger bra, han kan lira både Country och mangel. Per Ahlén är en av Sveriges hjältar. Skriv det…”
— Hur många av de låtar ni kör nu är era egna? (Ca. 40-min. set)
Örat: “Alla utom tre. Förutom när vi gör Link-covers och så.”
— Nu låter ni mera som… ja, Rockabillyn är kvar, sedan är det amerikansk punk sedan MC 5…
Örat: “Jag tycker att det är mer Australien-stuk. Vi gillar jävligt mycket de nya Australiska banden. Allt från början med Radio Birdman, New Christs, Lime Spiders, Scientists…”
— Kom den förändringen i samma veva som ni skaffade sångare?
Rob: “Nej… Innan vi spelade instrumentalt så hade vi sång. Nu har vi sång igen. När vi hade sång gillade vi instrumentalare, när vi hade instrumentalare gillade vi låtar med sång. Det är inte det att vi ändrat musik i vårt tyckande, utan det har bara fallit sig så att vi har lirat en viss grej. När vi lirade instrumentalare, inte satt vi hemma och lyssnade på Ventures om kvällarna… Vi lyssnade på Scientists då också. Det har ingenting med vårt eget lyssnande att göra, förändringen. Det har bara fallit sig så. Det beror på vad det är för snubbar i bandet och så.”
— Men jag menar… bestämde ni er över en natt att ‘nu ska vi testa det här istället’?
Rob: “Nejdå. Det bara kom.”
Örat: “Vi började på kul i somras. Det var jag, Robban och Per som var nere och körde några låtar på kul. Sedan åkte jag iväg och tågluffade och det hände inte så mycket mer. Då jag kom tillbaka sket det sig med Micke, vår förra trummis. Det var lite bråk och han skulle dessutom börja plugga på Handelshögskolan och där har man inte tid att lira i ett band. Han stirrar i läxböcker istället.”
— Är det roligare att spela nu än det var i somras?
Örat: “Det är lika kul. Det är det väl? Jag tycker att det är lika kul att stå på scenen varenda gång.”
Rob: “Oavsett om det var lite folk som det var nu… De 50 som står där, de ska få sig en kick i skrevet, oavsett om de har gott sällskap eller ej.”

BEHIND THE DOOR

— Har du några gitarrhjältar?
Rob: “Ja, det har jag. Jag har många gitarrhjältar. Scotty Moore, James Williamson, Link Wray, Peter Greenberg, Deniz Tek…”
— Du sa att ni lyssnar mycket på Australiensisk musik. Den går tillbaka rätt mycket på Amerikanska grupper typ Ramones, Stooges, MC 5…
Rob: “De lyssnar vi nästan mera på. Av de nya grupperna är det mest de Australiensiska vi lyssnar på. Jag lyssnar fortfarande lika mycket och intensivt på Ramones och Cramps. Cramps nya är en höjdare… De där popbanden är jag inte så jävla förtjust i… Watermelon Men. Jag har ingenting emot att det går bra för dem, det är bara det att jag inte gillar den där gitarrpopen.”
— Har inte Guran blivit mycket bättre på gitarr?
Rob: “Guran är ett litet kapitel för sig. Han var hästklasser mycket bättre än jag förut. Jag var med i bandet mest för att jag gjorde alla låtarna. Men Guran har alltid varit en jävligt bra gitarrist och det här passar honom jävligt mycket bättre.”
— Ska ni spela in någon ny platta snart?
Rob: “Ja, det ska vi. En Rockabilly-singel på Amigo.”
— Har de hört av sig utomlands?
Rob: “Vi var på väg till Norge i augusti och mini-LPn ska eventuellt ges ut i England. Men det är ingen som frågat om vi vill spela.”

TOO MUCH TALK

Nick Nomad och hans flickvän står bredvid och avslöjar Roberts intresse för porrfilmer.
“Jag är ett obotligt P-filmsfreak…”
— Har du sett några du kan rekommendera på sistone?
“UP AND COMING. John Holmes är en nerdekad countryartist. Han sitter inne i logen och så kommer Marilyn Chambers in och ger honom ett riktigt blowjob. Det är en riktig hit!”
— Har du någon bra sista fråga till dig själv?
“Är du törstig, Robban?… Ja, det är jag!”