Gotlands folkliga sångexport nummer ett heter Gunnel Mauritzson. Hennes mångsidiga röstbruk hämtar näring ur favorithobbyn — slappandet.

Före och efter. När Gunnel Mauritzson beskriver sitt liv som frilansande musiker handlar det om före och efter barnen. Före — då hon kunde använda hela dagar till att ladda upp inför en konsert. Efter — då hon är glad om hon hinner sjunga upp sig, och få med scenkläderna. Före — då hon hade ordning på såväl papper som tankar, efter — då både räkningar och idéer kan försvinna spårlöst. Före — då hon kunde känna sig osäker på att någon verkligen skulle vilja lyssna på henne.
— Sedan jag fick barn vågar jag mer. Ju mer jag mognar, desto mer känner jag att jag har rätt att stå i centrum, att jag har något att komma med.
Jag träffar Gunnel Mauritzson en varm sommardag i Fröjel, på sydvästra Gotland, i familjens sommarhus, en gul stuga från början av seklet. Barnvagn på förstubron, katten Jama med liten kattunge i hallen, leksaker på golvet. Ettochetthalvt-åriga Nora kommer mig till mötes. Hon har stora blå ögon och ler stort, lycklig över att kunna säga hej, hej, hej, medan Ossian, 8, nyfiket tittar på min inspelningsutrustning — en del av intervjun ska bli radio.
Gunnel bjuder på rökt makrill med hemgjord potatissallad vid köksbordet. Sedan flyttar vi ut, till trädgårdsmöbeln under det stora äppelträdet Gammal gotländsk äppelsort, berättar Gunnel. Stenkyrka heter det, och är hennes favoritäpple. Gräset på tomten är brunbränt denna torra sommar, men i grönsakslandet växer rödbetor, potatis, jordgubbar och bönor.

Tillrättalagt i storstan

Det är här på ön Gunnel levt större delen av sitt liv, men nu bor familjen Mauritzson strax utanför Stockholm sedan några år. Det är enklast när man turnerar, och Gunnels man Åke arbetar där, med miljöskydd vid länsstyrelsen. Men egentligen längtar de därifrån.
— Livet i storstan är lite för tillrättalagt. Och så är jag irriterad på att mycket i Stockholm är så fult. Alla motorvägar, höghuskomplex, vanskötta industribyggnader. Det är konstigt att människan, som älskar skönhet, som längtar ut till havet, landet, fjällen, bygger så fula saker.
Gunnel Mauritzson växte upp på södra Gotland, i Havdhem, med mamma och tre systrar. Pappa dog när Gunnel var två. Mamma och farmor sjöng ofta med barnen, Gunnel började tidigt sjunga i kör. När hon var nio började hon spela fiol för en spelman i byn; Patrik Nilsson. Några år senare blev det oboe, och det var som oboeist hon kom in på musikhögskolan för att bli lärare i musik och svenska. På musikhögskolan måste alla ta sånglektioner. Det var då Gunnel hittade tillbaka till sången, upptäckte att det är lättare att sjunga än att spela oboe.
— Man slipper snickra rör och så! Hon skrattar.
— Men framförallt insåg jag röstens möjligheter. Sången är ju så nära till hands, det finns ingenting emellan. Inget instrument man måste lära sig behärska först, utan man kan börja uttrycka sig direkt.

Sång ger hälsa

Sång kan vara väldigt självutlämnande. Men Gunnel är inte rädd för att visa sig själv med sin sång, snarare tvärtom.
— Musiken är mitt sätt att uttrycka mig. Jag utnyttjar den för att komma i centrum, och för att förlösa mitt eget inre. Sången ger mig både psykisk och fysisk hälsa. Och förhoppningsvis kan jag uttrycka något som når andra också.
Men hon försöker ha ett professionellt förhållningssätt till sitt musicerande, för att kunna ta till sig kritik, utan att bli sårad av den.
Ibland gör Gunnel Mauritzson soloframträdanden, och tycker själv det är slående hur bra det duger med bara en röst. Men bäst tycker hon ändå om att jobba tillsammans med andra musiker.
I många år sjöng hon i Gunnfjauns kapell, då under sitt flicknamn, Jakobsson. Hon pratar om gruppen med värme, låter förstå att hon inte riktigt slutat, bara tagit en paus, berättar att hon gästspelade vid gruppens enda Gotlandskonsert i somras, och hade jätteroligt.
Sedan några år är hon ibland också gästsångerska i Orientexpressen, där hon sjunger både svenska visor och balkan-musik.
— Det är väldigt spännande att utforska röstens möjligheter! Jag tycker det tillför så mycket till mitt vissjungande.

Bottnar i värme

Gunnel jobbar mycket med att prova olika sångstilar, typer av sånger, klanger
— Det finns ju så många olika klangideal, i olika genrer, och i olika delar av världen. Det är en utmaning att försöka hitta dem i sin egen röst!
Ändå låter det som att hon bara sjunger, utan ansträngning. Hon blir glad att höra det, säger att det är så det ska vara.
— De olika möjligheterna ska ju hjälpa mig att uttrycka det jag vill. De ska inte vara ett hinder.
Elasticitet och lyster och värme är de ord Gunnel själv använder när hon ska beskriva sin röst.
— I alla fall tycker jag det när jag är nöjd. Det känns viktigt att allt jag gör bottnar i värme, medmänsklighet. Men ibland kan jag bli så mån om den där värmen att det blir en begränsning, så jag inte vågar ta ut svängarna så mycket som jag skulle kunna. Jag kan vara så mån om att vara ärlig på scen att jag till slut tvivlar på mig själv: “blev det sliskigt i stället?”.
När vi pratar förebilder nämner Gunnel tre sångare; Monica Zetterlund, B B King och Björk.
— Monica Z sjunger så självklart, utan åthävor och väldigt musikaliskt, framförallt på de tidigare plattorna. Min favorit är “Waltz for Debby”. B B King lyssnade jag väldigt mycket på när jag var yngre, och älskade hans röst! Den är så glad, plastisk, fylld av kraft. Och samtidigt naturlig, enkel. Och Björk beundrar jag för att hon är så egensinnig. Hon bara sjunger, utan att bry sig om genrer.

Folkliga inspiratörer

De folkliga sångarna är snarare inspiratörer. Hon nämner nutida sångerskorna Maria Röjås, Agneta Stolpe, Susanne Rosenberg och Lena Willemark, men också sådana hon hört på gamla inspelningar; gotländske Patrik Lindby, Dansar Edvard från Malung. Innan hon själv blev medlem i Gunnfjauns kapell var deras första sångerska, Anneli Jakobsson (nu Klevebrant) en viktig inspirationskälla.

Rutin

Innan Gunnel Mauritzson blev mor var hon noggrann med förberedelserna inför en konsert. Hon övade flera dagar före, steg upp tidigt, åt bara sallad, värmde upp rösten…
— Nästan som en idrottsman! Nuförtiden är jag glad om jag hinner stryka scenkläderna och sjunga upp mig. Och på något sätt har jag upptäckt att det går nästan lika bra. Med rutinen funkar det ändå. Och jag blir inte lika nervös längre. Det går liksom inte att hetsa upp sig lika mycket längre. Men det blir inte rutinframträdanden för det, säger hon.
— Snarare tvärtom. Man blir tvungen att vara jätteskärpt. Och så blir ju jobbet på sätt och vis semester också — och då blir det extra kul!
Att vara frilans och förälder är ingen enkel kombination. Gunnel säger att det är hennes envishet som gör att hon fortfarande jobbar som musiker.
— Men många gånger har jag känt att nu orkar jag inte mer, nu söker jag ett vanligt åtta till fem-jobb. Bara för att veta när man jobbar och när man är ledig, och för att kunna ha riktig semester. Men sedan går det inte många dagar, eller timmar, förrän jag sitter där och bokar spelningar igen!

Alltid lite efter

Att vara frilansmusiker innebär inte bara att repetera och konsertera, utan också att marknadsföra sig själv, telefonera, hålla ordning på kontrakt, fakturor, bokföring. Gunnel säger att egentligen gillar hon pappersarbete. Men sedan barnen kom har hon svårare att hinna med sådant.
— När man alltid ligger lite efter blir pappersjobbet en belastning. Här i sommarhuset är det allra värst, eftersom det inte finns någonstans jag kan ha mina saker. Jag hade en låda, men nu har Nora upptäckt den. Då lade jag papperna överst i bokhyllan istället — och så rasade de ner bakom den. Hon skrattar lite uppgivet.
— Nu orkar jag inte titta på högen längre. Jag kan bara säga att jag förstår hur det blev som det blev för Mona Sahlin.
— Fast oftast är jag tacksam över att kunna jobba som jag gör. Man får möta så mycket folk och nya miljöer. Just i folkmusikvärlden kommer man i nära kontakt med människor. Det är så familjärt. Att traska mellan de fyllda bänkraderna för att komma upp på scen, att stå och sälja skivor efteråt, kanske delta i buskspel, prata med folk. Ibland får man ju till och med bo hemma hos folk. Just det är väl inte alltid roligt, men ibland.

Närhet och intimitet

Gunnel Mauritzson tycker det är viktigt att folkmusiken behåller närheten. Att även de professionella folkmusikerna fortsätter att vara med i de små, nära sammanhangen Hon tror inte att intimiteten går förlorad med den nya generationen folkmusiker, utan att det är just den de fastnat för.
— Att man självklart spelar ihop. Sedan kanske det blir korridorkonst på musikhögskolorna, istället för buskkonst, men det spelar nog ingen roll. Det som är så speciellt för folkmusiken är ju att man kan vara på olika nivåer. Att även en nybörjare kan hänga med hyfsat, även om det inte alltid låter så bra.
På samma vis vågar unga folkmusiker tidigt prova sina vingar.
— Jag ser det på musikhögskolan. De som går folkmusiklinjen är väldigt engagerade i egna grupper, har spelningar, undervisar själva. De har redan stor erfarenhet när de går ut skolan.
Gunnel har det senaste året vikarierat för Susanne Rosenberg, som sånglärare på folkmusiklinjen vid musikhögskolan i Stockholm, och ska fortsätta ett år till.
— Det är väldigt stimulerande att möta de där tjejerna! Att ta del av deras koncentration, allvar i det här att bli folksångerska. När jag ska undervisa dem, som redan är så bra, måste jag tänka efter själv, bli medveten om vad jag gör, och varför.

Hav och bak

När Gunnel Mauritzson inte jobbar tycker hon om att vara ute vid havet, att göra saker hemma, baka bröd till exempel.
— Men det där med riktiga fritidssysselsättningar har jag tappat bort, tyvärr. Men det är synd, för det är roligt att ha något fritidsintresse, något där man inte tänker ett dugg på musik. Och så gillar jag att bara slappa — det är ett fritidsintresse! Att ligga på en filt i skuggan och läsa en bok.
— Jag har en inbyggd konflikt: jag är ambitiös yrkesmässigt, men lat privat.
Nu senast har hon läst Jonas Gardell och Peter Hoeg. På sommaren läser hon gärna ur den ärvda samling gamla deckare de har i huset på Gotland.

Gullinprogram

Häromåret gjorde Gunnel ett program med musik av Lars Gullin, jazzsaxofonisten som kom från Gotland, och vars musik hon länge intresserat sig för.
— Hans kompositioner är så speciella. De är väldigt vackra och melodiösa, med ett drag av folkton i sig. Men ändå är de utmanande svåra att sjunga.
Gunnel valde några av Gullins melodier och började söka texter till dem. Några fann hon hos sekelskifteslyrikerna Heidenstam och Rydberg, andra bad hon nutida poeter att skriva. Och så satte hon ihop en grupp med jazz- och folkmusiker; Gunnel J Mauritzson Group. Det hela blev ett konsertprogram, som gruppen turnerar med, och en skiva.
Gunnel tycker det är stor skillnad mellan att vara medlem i en grupp och att ha en i eget namn. I Gunnel J Mauritzson Group finns det möjlighet att byta ut en medlem, något hon utnyttjar om någon får förhinder. Men allt hänger också på henne; musikval, projekt, turnéläggning. Trion Nåra, som förutom Gunnel består av Bengan Janson och Björn Ståbi, är en annan typ av grupp.
— Det är vi tre, och ingen annan. Och vi bestämmer repertoaren tillsammans, turas om med bokningarna.
Nåra har turnerat i Rikskonserters regi några gånger, och i början av september kom första skivan. Sång, dragspel och fiol. Nya och gamla låtar i traditionell stil.
— Det är inga stora apparater, utan enkelt. Det känns skönt. Uppfriskande. Och så har vi så roligt ihop, vi tre!

Gömda guldkorn

När Gunnel väljer visor försöker hon blanda; både allvarligt och skämtsamt har sin plats.
— De jag känner mest för är de som har ett djupare budskap. Men de andra behövs där emellan, för att lätta upp. Och det är viktigt att förmedla glädje också.
För att hitta bra sånger tycker hon att man egentligen måste sjunga dem många gånger — annars kan man lätt missa guldkornen.
— De kan gömma sig bakom till synes tråkiga noter och texter.
Att hon är den mest kända folksångerskan från Gotland skulle kunna kännas förpliktigande, men Gunnel Mauritzson är bara glad över att ha en egen nisch, en geografisk hemvist i sitt sjungande. Hon känner inte något krav på att hon måste förvalta den gotländska traditionen, och bara den.
— Nej, jag försöker ständigt bredda mig.

GUNNEL PÅ CD: Gunnel J Mauritzson Group: Silhuette 1996 [Sandkvie/BMG] • Orientexpressen: Mahala! 1997 [Sjelvar/CDA] • Gunnfjauns Kapell: Sjelvar 1991, “Naudljaus” 1995, Volund 1998 [alla Sjelvar/CDA] • Med Björn Ståbi och Bengan Jansson: Nåra 1999 [Caprice/CDA]